Sjuknärvaro

Förkylningen antar nya nivåer. Gårdagen, på arbetet, framleds i en feberdimma. Det är definitivt inte hög sjukfrånvaro som är problemet på min arbetsplats utan motsatsen: sjuknärvaro. Trots influensor, dunderförkylningar och vinterkräksjuka ungar infinner vi oss på jobbet och sprider våra basilusker. Jag är exakt likadan själv. Men det är ju så krångligt att vara sjuk, då måste möten och undervisning ställas in. Det som ställs in måste ombokas, för ingen annan kan egentligen ta över uppgifter (åtminstone på kort sikt). Alltså; Alvedon, Strepsils och Molipect hostmedicin.

Vänner

Min eviga klagan brukar innehålla mantrat; jag har inga vänner, jag har inga vänner, jag har inga vänner. Det är inte riktigt sant, jag har vänner - men de är ganska få och de bästa bor långt bort. (Mina gamla vänner tycker givetvis att det är tvärtom - att det är jag som har flyttat till urskogen). Men idag ska jag faktiskt gå och hälsa på en av mina kollegor, som också är föräldraledig. Om man umgås utanför jobbet så borde det räknas som att man är vänner, eller hur? Hur som helst, det ska trevligt.

Mysfolket

Jag vet inte riktigt varför jag blir så provocerad av mysfolket - men provocerad, det blir jag. Mysfolket det är sådana som hävdar att den yttersta lyxen är att krypa upp i soffhörnan (som givetvis är fylld av en charmig blandning av udda kuddar) med en rykande kopp te och lyssna på knastret från en brasa. Eller att tända doftljus, äta mörk choklad, gå omkring i mormors hemstickade raggsockor och ta långa bad (med badbomber från Lush).

Don't get me wrong (som Chrissie Hynde så vackert sjöng i slutet av 80-talet), det är inget fel på vare sig te eller mörk choklad. Det är den irriterande manifestationen av mys, att man är en människa som har förmågan att fånga ögonblicket och bara vara sig sjäääälv, som framkallar hyperventilation.

Jag är neurotisk, omysig, stressad och ironisk (till och med elak enligt somliga).

Hej konsument!

På ett diskussionsforum, där jag alltför ofta hänger, kom en av tjejerna på den lysande idén att vi skulle fylla i DN:s Hej konsument! Ja, eftersom man inte direkt kan räkna med att DN ringer upp och frågar efter just våra shoppingvanor...

Senaste impulsköp: Låda med lego (present).
Bästa promenad: Från hemmet, längs älven, ner till stan.
Favoritdryck: Vatten.
Äter lyxmiddag: Alltför sällan. Annars gärna på Victor.
Favoritgata: Odengatan i Stockholm (still my hood).
Bästa förfestmusiken: Någon gammal house-samling.
Reser helst till: USA och det nya favoritlandet Kanada.
Bästa mikromaten: Finns inte. Möjligen rester av hemmagjord lasagne.
En bra gå bort-present: Tulpaner med björkris och fint papper.
Favoritlyxartikel: Flygbiljetter.
Älsklingsljud: Bra musik.
Senast upptäckt i Stockholm: Att jag inte längre har någon koll.
Favoritgalleri: Galleri Marianne Ahnlund (inte mycket att välja på).
Favvosajt: www.metropol.se
Favvoblogg: min egen (of course), annars Linda Skugges.
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma.
Favoritförort: Råsunda.
Fikar gärna på: Schmäck.
Bästa lunchställa: Lottas.
Favoritgrönsak: Rödbeta.
Favoritfärg: Svart (på kläder), vitt (i hemmet).
Favoritmärke: Filippa K (ja, jag är tråkig och konservativ!).
Favoritdjur: Mina, numera döda, husdjur.
Bil: Alltför tråkig och intetsägande.
Kändis jag vill träffa: Öhhh, inte riktigt min grej. Vad skulle jag säga?
Favvoskor: Svarta spetsiga saker med slingback, urgamla från Don & Donna.
Klädkonto: Mindre än tidigare, kanske 1500?
Motionerar: Springer på löpband, yogar.
Mest överskattade affär: H&M.
Det dyraste jag köpt: Huset.
Mode jag aldrig vill se igen: 80-tal, det var inte ens kul då.
Favorit på systembolaget: Taylors 10 (portvin).
Bästa fyllekäket: Föredrar att vara nykter. Och om jag är full vill jag inte äta.
Dansar helst till: House, bögdisco.
Senast gnolade: Universal Poplabs I Could Say I'm Sorry
Senaste fyndet: Böcker från Bokus.
Bästa romanen: Rules of Attraction eller Less Than Zero av Bret Easton Ellis
Bästa diktsamlingen: Har inte läst dikter sedan...folkhögskoletiden.
Favoritprodukt på apoteket: Nezeril till Lila L.
Fulaste färgen på kläder: Pastell-gult.

Te-ve!

Ett styck Te-ve-fåtölj, av Alf Svensson, är fyndad! Dock inte exakt det fina exemplaret ovan, som är från
http://www.scandinaviandesign.com/classics/sortiment/soffor.htm

Min pyssliga mamma, som även är den som sitter på auktioner och bevakar potentiella fynd, har lovat att klä om den.

Josef och Linda

Linda Skugge har den snygga Josef Frank-tapeten;

http://butgel942.blogspot.com/

Gott?

Är hemma under förmiddagen med lilla L, ska till jobbet efter lunch. Lilla L har mycket bestämda åsikter om mat; mjölkersättning, smörgåsrån, banan och efterrätt (typ mangopuré) = ätbart. Allt annat = ointressant eller äckligt. Härom dagen försökte vi få i henne en burk med pasta och något sorts kött - och det betraktade hon som ett förgiftningsförsök. Efter att själv ha smakat på maten var det i och för sig begripligt. Det var skitäckligt.

Dagens projekt består i att övertyga lilla L om att hemmagjord grönsakspuré, bestående av palsternacka, ärtor och broccoli, är ätbart. Visst ser det gott ut?

Förkylt

Är så förkyld att jag knappt kan andas eller svälja. Huvudet är av gjuten betong (dessvärre ingen metafor) och det är omöjligt att sova. Slöläser bloggar i gryningen. Lilla L. ger ifrån sig små snörvlingar och pip, men hon är inte riktigt vaken ännu.

Sent, men...

Äntligen några som pekar på bristen på vetenskaplighet i Annica Dahlströms rappakalja;

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=618872

Det är långt mellan råttor och mänskligt beteende. (Agnes Wold är för övrigt en av mina idoler.)

Bokpaket

Ahh, äntligen kom några böcker från Bokus; Lotta Grönings Kvinnans plats - min bok om Alva Myrdal samt Kate Moses Övervintring (om Sylvia Plath). Jag har börjat att lösa Grönings bok - och det är en smula förvirrande, då det inte är så länge sedan jag läste Yvonne Hirdmans bok om Alva. I jämförelse är Grönings bok betydligt mer tillgänglig, men samtidigt är den mer sammanfattande och förenklande. Varför så lite om den första resan till USA? Varför så lite om Alvas akademiska icke-karriär? Men jag gillar tolkningarna av Alvas dilemman, kring att förena familj, kärlek och arbete.

Det är länge sedan jag läste Alva i original; jag minns det otympliga språket och den onödigt tillkrånglade argumentationen i Kris i befolkningsfrågan.

Måste fortsätta läsa.

Jag = en överspänd neurotiker

Dammtussarna virvlar över parketten och det knastrar under fötterna av fastklibbade smörgåsrån i köket. Med andra ord; dags att sanera huset.

Jag har ingenting emot att städa. Tvärtom tycker jag att det är rätt tillfredställande. Det blir fint och rent, som det alltid borde vara. Var sak på sin plats, nytvättade lakan och en lätt doft av såpade golv. Lustigt nog verkar många tycka att det är skamligt att gilla ordning, reda och städade hem. Istället ska man vara en skönt avslappnad typ som prioriterar andra saker (tid med barnen, pulkaåkning, yoga, träna knattelaget i fotboll eller någonting liknande). Det gäller särskilt om man säger sig vara feminist. Hushållsarbete ses i motsatsförhållande till feminism (och det är ju en bekväm lösning; ingen gör jobbet).

Men jag är inte skönt avslappnad - och vill inte vara det heller. Jag gillar ordning och reda, rena hem, snygga grejer, prydliga kläder, välvårdade skor. Mina skivor är kategoriserade och sorterade i bokstavsordning, likaså mina böcker och filmer. Kläderna hänger på likadana galgar, sorterade efter färg och typ av plagg, och blir aldrig missfärgade i tvätten. Jag tappar aldrig bort strumpor. Knappar som lossnar syr jag fast. Filerna i datorn är sortade i prydliga kataloger och mappar. Jag betalar räkningar i tid och vet hur mycket pengar som finns på kontot. Jag lagar mat efter recept och vet exakt var den minsta stjärnmejseln ligger i verktygslådan.

Det tar inte tid, det sparar tid.

Varför bloggar hon inte?

Vad har hänt? Varför bloggar inte Anna? Hur går det med försäljningen?

http://www.familyliving.se/blogg/annasflyttblogg/februari/index.xml

Det kan inte vara nyttigt

...att ha så mycket tid som man har när man är föräldraledig. Jag jobbar ju halvtid - och ändå har jag sjuk mycket tid. Tid att skriva texter, tid att jobba, tid att blogga, tid att researcha, tid att läsa andras bloggar, tid att hänga på diskussionsforum, tid att tvätta, tid att laga mat, tid att läsa böcker, tid att skriva långa e-mail - och massor, massor med tid att umgång och pyssla med lilla L. Det är inte det att hon är åtsidosatt för att hennes kära moder har snöat in på konstiga projekt.

Läsandet av andras boggar har dock blivit alltmer...sjukligt? Det är lite skumt att regelbundet läsa folks högst privata redogörelser och funderingar - kring vardagliga ting. Till slut inbillar jag mig att jag nästan känner både dem, deras ungar, chefer och partners. Jag vet vilken musik de lyssnar på, hur de lagar köttfärssås, att de har ångest över att de inte går till gymet, varför de är osams med sina föräldrar, vilka tapeter som ska upp i vardagsrummet och vilket det senaste second hand-fyndet är. Det kan inte vara nyttigt.

Tracey!

Världens vackraste röst är tillbaka: Tracey Thorn. Singeln I'ts all true är ute - och snart kommer albumet. Tracey råkar inte bara vara en fantastisk artist, hon har även utsökt smak. Läs under Influences:

http://www.myspace.com/traceythorn

Young marble giants, Pete Shelley, New Orders Ceremony, Dusty Springfield, Beth Gibbons, Astrud Gilberto, Patti Smith, Postcard records...

Jag blir så glad när någon kommer ihåg Young marble giants!

Vardagliga mirakel

Till slut har det hänt! Rörmokaren har materialiserat sig! Halv nio, bara en halvtimme sen, stod han på farstukvisten med en verktygslåda i nypan. Ytterligare en kvart senare var ledningarna avstängda och toaletten bortmonterad. Nu kan vi fixa till väggar och golv.

Farväl 70-tal!
Farväl brun/orange toalett, med matchande handfat och badrumsskåp!

Rörmokare måste vara den mest åtråvärda yrkesgruppen i samhället. Inga andra är så svåra att få tag på, eller att få att faktiskt dyka upp. De kan lova och lova och avboka hur många gånger som helst. De kan debitera vilken godtycklig summa som helst. När de väl dyker upp är allt förlåtet.

Mer Fibes...

Hm, ja, jag har en tendens att sträcklyssna på skivor. Just nu är det, som kanske framgår nedan, Fibes, oh, fibes! i skivspelaren. Hur kommer det sig att de har snott körarrangemangen från Spandau Ballet? Ahhh, haaa, haa-körer a'la True. Inget fel på det, men en smula oväntat.

Skumt!

När jag föreläste idag kom en av mina studenter och viftade med en kvällstidning;
- Du måste sluta blogga om du vill bli chef!

Eehhh? Nog för att jag kan tänka mig många skäl till det. Bloggare kanske spenderar för mycket tid och energi på sin bloggar - och för lite på sina arbetsuppgifter? Eller för lite energi på nätverkande? Eller är det månne olika personlighetstyper? Pratkvarnar vs De Som Får Någonting Gjort...? (Det kanske var utifrån det sistnämnda antagandet som min student gissade att jag har en blog?)

Jag har dock inte hittat någon länk till artikeln, så svaret dröjer...

Fibes, Oh Fibes!

Reaskivorna från cd-on kom igår. Spelar Fibes, Oh Fibes Emotional och funderar över varför sångaren håller på och orerar om Phil Collins i intervjuer. Det är ju solklart Prefab Sprout som är den stora influensen - från deras glansdagar, From Langley Park to Memphis. Genial popmusik;

But look at us now, quit driving
some things hurt much more than cars and girls

Ja, det var ju långt innan Paddy McAloon fick ögonproblem och började lyssna på nattradio (I Trawl The Megahertz är intressant även om den inte är popmusik a la Prefab Sprouts).

Om konsten att se ut som... (del 2)

Appropå inlägget nedan; någonting som definitivt bekymrar mig mer än om jag ser ut att ha kul på krogen (jag är ju aldrig ute numera) är hur patetisk jag framstår som ensamfikande mamma. Föräldralediga mammor är ju ett ökänt fikande släkte. De lever på en diet av latte i xl-format och grillade mozarellafocaccias, upptar varje ledigt utrymme med sina gigantiska trehjuliga Urban Jungle-vagnar (givetvis dubbelmodellen, då varje föräldraledig mamma tycks ha minst två knoddar under 3 år) och umgås i stora flockar med andra föräldralediga mammor. Runt omkring dem finns lavaströmmar av ålande barn, burkar med smörgåsrån, färgglada leksaker, vällingflaskor och kläder (främst mödrarnas Fjällrävenjackor - de ljusblå dunisarna). Problemet är att jag inte har några kompisar här. Än mindre föräldralediga sådana. Så jag och lilla L. fikar för oss själva. När man kommer in är det givetvis ingen som reagerar, men när man hur suttit med sin tekopp och macka i en halvtimme och någon mer fortfarande inte har dykt upp...då börjar de övriga mödrarna slänga indiskreta blickar. Det är ingen annan som fikar ensam, ingen. Till och med de fåtaliga föräldralediga fäderna har polare att fika med.

Om konsten att se ut som om man har kul

Att vara föräldraledig på halvtid och jobba halvtid får lite lustiga effekter, som att jag numera ofta läser tidningen med någon dags fördröjning (d.v.s. de dagar som jag är hemma - annars har jag inte tid). Sålunda läste jag DN:s På Stan idag. Det var en ganska kul krönika av Märta om svårigheten att ha lika roligt på krogen som folk på vimmelbilder.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2622&a=615302

Nu brukar jag i och för sig inte vara så intresserad av vimmelbilder, men jag har ofta funderat på varför det alltid ser ut som att alla andra har mycket roligare än jag själv. På fester. På krogen. På jobbet. Efter många års iakttagelser har jag kommit fram till två saker. Alla andra har inte heller särskilt kul (men vi spelar alla spelet). Och så gäller det att ha ett stort kompisgäng (som gärna är snygga och ser lagom rätt och framgångsrika ut) som man kan glida omkring i (vilket gör att man framstår som ett socialt alfa-djur). Skit samma om polarna är tråkiga, tjatiga och fulla, så länge man kan glida omkring och småprata obesvärat ser det ut som om man har fantastiskt roligt.

Och nej, jag har aldrig haft ett stort kompisgäng. Jag och bästa kompisen är de där två tjejerna i hörnet, vid barens slut, som ser ut att ha skittråkigt. Vi brukar föredra att tänka att vi är överlägsna...

Anna bloggar igen

Anna Björkman har en flyttblogg! Kan det bli bättre? Flyttar är ju en av mina favorithobbies och Anna är hemskt kul. Det måste dock kännas hemskt sorgligt att sälja det fantastiska huset i Enskede. Varför, varför?

http://www.familyliving.se/blogg/annasflyttblogg/februari/index.xml

Själv är jag belagd med flyttförbud av maken, nu ska vi bo där vi bor. Undrar vem som tror på det?

En stilig kvinna

Appropå den senaste tidens Siouxsie Sioux-revival som pågår i hushållet; detta är en mycket stilig kvinna - och ett exempel på att man mycket väl kan bli snyggare ju äldre man blir. Men tänk om revivalen inte stannar vid musikaliska höjdpunkter som Spellbound, Christine, Happy House och Peek-a-boo? Tänk om jag plötsligt känner ett intensivt behov av att färga håret svart? Trasa sönder nätstrumpor? Använda ett kilo kajal om dagen? Leta rätt på någon gammal kort skinnkjol i källaren (jo, den finns nog kvar)? Det skulle bli rätt intressant...

Vad har blogspot emot Mac?

Nu har jag tagit mig i kragen och redigerat en del länkar i inläggen nedan. Fungerar utmärkt så länge jag sitter på jobbet med min sega mupp-pc - men inte hemma på snygga, snabba Mac-en (eller snarast med Safari som webbläsare). Oerhört irriterande (eller är jag bara korkad?).

Alva, Gunnar och skrivbordet

Fortsättning på berömda svenskor och deras skrivbord; Alva och Gunnar Myrdal. De är självklart den ultimata förebilden! Två skrivbord ställda mitt emot varandra, i den vackra funkisvillan. Synd bara att Alva gav upp sin egen akademiska karriär, alltmedan Gunnar gled fram på en räkmacka.

Bilden är för övrigt från Yvonne Hirdmans Det tänkande hjärtat - boken om Alva Myrdal. Synnerligen intressant läsning.

Rea oh rea!

Tog mig i kragen och beställde lite nya skivor. Det visade sig att cd-on har rea - och att de rear en massa skivor som jag har tänkt att köpa (men som inte har blivit av); Anna Ternheims senaste, Miss Li, Fibes oh fibes!, Universal poplab, Asha Ali och lite annat smått och gott. Beställde med andra ord en packe med skivor, vilket gör att jag åtminstone för ögonblicket känner mig lite mindre som en tant.

Miss Li har för övrigt en fin hemsida;

www.missli.se

där man kan se att hon snart kommer att spela i en stad nära dig. Måste försöka gå/se/höra. (Tyst i mitt huvud upprepar jag mantrat; jag är ingen tant, jag är ingen tant, jag är ingen tant.)

Linda och skrivbordet

Fortsättning på temat kända svenskors skrivbord; Linda Skugges.

http://butgel942.blogspot.com/

Det känns som en vanlig dag i hemmet/på jobbet här. Leksaker, Mac. en sprattlande dotter på golvet. Kexsmulor och spridda papper.

Den exotiserade arbetarklassen

Fikade med en av mina kollegor som berättade att han och sonen hade varit och simmat igår. Men istället för att åka till badhuset i stan, som de brukar, så hade de åkt till ett annat badhus - som ligger i ett mindre samhälle någon mil bort. Lyriskt berättade kollegan om hur trevligt det hade varit; folk var så öppna och pratiga där ute. Sedan kom poängen; det var så skönt, för där ute var det liksom mera arbetarklass - och i arbetarklassen är allt så mycket mer avslappnat och socialt. Folk är inte så neurotiska och rädda. I arbetarklassen har man hem som man bor i, inte som en arena där man visar upp sitt liv.

Mina arbetskamrater har en favorittävling; vem kan vara mest politiskt korrekt? Det finns inga gränser för hur mycket man älskar kommunala skolor, offentlig sjukvård, integration, omfördelningspolitik och "vanligt folk". Det som gör det hela lite komiskt är att de flesta av dem är extremt högutbildade akademiker (med föräldrar som också är det), har gott om cash i plånboken, bor i synnerligen segregerade områden (de enda som inte är etniskt svenska är de kinesiska gästforskarna), är storkonsumenter av diverse finkultur och har sina barn i språkförskolan/den bästa friskolan i stan. Det som fascinerar mig är att man försöker ge sken av någonting annat. Det är som en omvänd statustävling. Istället för att skryta om den nya bilen/semestern/vinprovningen så försöker man överträffa varandra i enkelhet.

"Åhh, nej vi handlar alltid barnens kläder på H&M. Och vi köper jättemycket på Myrorna, det är ju så onödigt att lägga ut pengar på sånt!"

"Vi köper alltid bag-in-box! Vem känner skillnad på vin och vin?"

Poängen är att den typen av symboliska markeringar är någonting som fungerar - om man redan har mängder med symboliskt, kulturellt (och för all del även ekonomisk) kapital. Arbetarklassen är inte mer genuin eller äkta än någon annan klass eller grupp. Det är bara det att det är andra koder som är gångbara.

Bodil och skrivbordet

Var inne på Bodil Malmstens blogg;

http://www.finistere.se/

Bodil= en fantastisk kvinna. Men, men, det var inte det jag tänkte skriva - utan om vilken ångest prydliga arbetsrum väcker. Hur är människor funtade som har ett kliniskt och elegant arbetsrum (se bilden på Bodil vid hennes skrivbord)? Jag har förvisso ett ganska prydligt rum på jobbet, men där lyckas jag aldrig göra någonting vettigt (förutom att administrera, skriva mail och ta emot folk). Om jag ska skriva eller tänka så måste jag sitta (eller snarast halvligga) i soffan i vardagsrummet. Alla papper, böcker och konstiga referensmaterial måste ligga utspridda på golvet (jodå, det finns ett system i röran). Det säger sig självt att det inte är särskilt funktionellt att ha arbetsrummet i vardagsrummet. Särskilt inte om man har en man och en krypande dotter (eller som tidigare ett nyfiket husdjur) som också vill använda rummet. Då måste högarna flyttas runt. Vanligtvis till matrumsbordet - och där vill man ju äta mat, varpå högarna flyttas vidare.

I min drömvärld har jag ett eget arbetrum, enbart möblerat med en soffa och en matta.

Husknarkande

Söndag, söndag - vad ska man göra en helt vanlig söndag? Visst, man kan gå långa promenader, städa garaget, laga matlådor för hela veckan...eller husknarka. Någon timme på hemnet, någon timme på blocket - och sedan husknarkarutflykt (ordet måste existera, företeelsen finns i alla fall). Span på hus helt enkelt.

Ett atriumaktigt hus med fantastisk utsikt (på "fel sida om stan"), ett gult tegelhus i suterräng i bra läge (med en konstigt tillbygd veranda och en minimal trädgård), ett gigantiskt trähus i tre våningar (vid en bullrig genomfartsled). Ingenting särskilt upphetsande. Men när jag och maken var ute och spanade på hus passerade vi ett par favorithus; fantastiska västerbottensgårdar i några av stadens bästa lägen. Ett av dem var till salu för något år sedan och vi funderade på att köpa det (vilket vi obviously inte gjorde). Men när jag passerar det är det inte utan ett nålstick i hjärtat. Det är så fint! Och det skulle ha varit så coolt att dumpa våra grejer i ett sådant hus. Kartell-lampor och teakmöbler trivs fin-fint på trätiljor från 1700-talet.

Well, well. Sedan var det bara att åka hem. Hem till mexiteglet.

Regina Spektor

En konsekvens av att ha en morgonpigg liten dotter är att man ser väldigt många konstiga tv-program. Repriser av Jakt och 4:ans matlagningsprogram i gryningen. På helgmorgnar, när det bara sänds barnprogram (som lilla L är för liten för), så sitter jag som klistrad framför MTV. I brist på annat.

Så; mellan ännu en vedervärdig video av Cassie och något amerikanskt fejkpunkband så visades Regina Spektor. Total backlash till tidigt 90-tal och Tori Amos. Men vad tusan - jag är väldigt svag för pianopop. Scott Walker, en tidig Elton John, Ed Harcourt eller Frida Hyvönen - det mesta blir bra av en riktigt snygg pianoslinga. Och det var väl kanske inte så stora fel på Tori heller...

www.reginaspector.com

Hemma igen

Efter en veckas turné - hos kompisar, släktingar och mamma - är jag hemma igen. Hemma i det snöiga norrland.

Det borde finnas gränser för hur mycket saker och ting kan förfalla på en vecka. Drivor med post, en vildvuxen mailbox, mer eller mindre knalldöda blommor och ett berg av tvätt. Av "allt" som jag trodde att jag skulle göra någon kväll när jag var bortrest, har jag givetvis inte gjort ett smack. Så nu har det i två dagar hets-arbetats. Tentorna är rättade, rapporten så gott som klar. Och varje gång jag just hets-arbetar smyger sig frågan på; varför är jag inte alltid så här effektiv? Varför gör jag inte bara det jag ska, istället för att fnula med 17 andra saker?