Yes, yes, yes!

Vi är med sommarstuga (a.k.a. de två små rucklen)! Vi är i chock!

Fantastiskt rörigt

För ögonblicket händer det mycket här i huset; budgivning av stugor pågår, rörmokare och plattsättare är här för att ge en offert på badrummet, kompisar ringer för att gratulera på födelsedagen (bästa K. är ute i sin stuga och latar sig), svärmor ringer för att höra om presenten (ett par fina örhängen) har kommit fram, Lilla L. ska äta förmiddagsmål och nattas, nya bud plingar till i mobilen, hantverkarna vill veta hur vi har tänkt det, maken måste uppdateras om buden, mail måste skickas för att ställa in ett möte som jag omöjligen kan hinna till, Lilla L. försöker äta upp plattsättarens skor - och så vidare.

På gång

...är budgivningen av "stugorna". Citationstecken är nödvändiga, med tanke på skicket. Ruckel är väl kanske en bättre beteckning.

Det är så nervöst. Väntar på nya motbud just nu. Tack och lov så är det SMS-budgivning, vilket betyder att det går ganska snabbt. Hoppas, hoppas!

By the way - det är min födelsedag idag. Två små fula stugor vore väl en fin present?

Arbetsseger

Yes, yes, yes! Jag lyckades få Lilla L. att somna för sin förmiddagslur! Det tog inte mer än tio minuter!

Den senaste veckan har jag och Lilla L. haft grymma problem med sovritualerna. Igår hade vi en två timmars svettig brottningsmatch, som jag förlorade stort. Endast makens nattningar har accepterats. Sedan L. föddes har vi haft helt olika sätt att natta vår dotter och det har fungerat fint - ja, tills för en vecka sedan. Nu gav jag upp och försökte immitera pappa-nattningen - och bingo! Det fungerade!

28.30

...blev tiden på vårruset. Ok - med tanke på hur rörigt det var. Den första kilometern handlade det mest om att snubbla på folks hälar och att manövrera sig förbi damer med gåstavar/barnvagnar/hundar (som enligt instruktionerna skulle starta i den sista startgruppen - gjorde de det? Nope.). Den sista kilometern kändes bäst. Jag hade fortfarande krafter kvar och kunde springa på i mitt eget tempo.

Nästa gång tänker jag starta i en annan startgrupp. Under 25 minuter borde jag kunna springa på...

På torsdag

...ska vi vara med på budgivning av två små fula sportstugor. De är verkligen jättefula och jätteskruttiga, men läget...det är fantastiskt. Hoppas att det blir någonting denna gång. I mitt huvud har vi redan fått in nya plankgolv, tagit upp nya fina runda fönster och röjt i trädgården. Hängmattan är upphängd. Kaffebryggaren puttrar hemtrevligt. Lilla L. kryper omkring i lingonriset (ja, det är mest skogsbacke på tomten). Om ni visste hur stället ser ut så skulle ni förstå den totala bristen på realism i detta.

YMG

Dagens musiknörderi: Young Marble Giants hade en återförening igår kväll, på Hay-festivalen. Deras Colossal Youth är en klassiker, klassiker, klassiker. Lite musik finns på myspace, bilder och annat fint finns på denna hemsida.

Åh, medelklassen!

Det är ju underbart att kulturkoftedebatten (som är en fortsättning på den så kallade väskdebatten) fortsätter! Härom dagen skrev Gabrilla Håkansson och Malin Ullgren i DN om varför alla älskar att hata medelklassen - och varför att vara medelklassig har blivit till ett skällsord. Själva nyckeln i argumentet ligger i följande:

"När debattörer, bloggare och kulturskribenter skäller sina kolleger för att vara medelklass gör de det genom att själva positionera sig som någon som står utanför. De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad. Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet."

Att kunna nedvärdera medelklassen förutsätter att man innehar en position som ger det utrymmet, vanligtvis att man kan ställa sig utanför - eller hierarkiskt ovanför. Om man inte innehar det privilegiet blir medelklassigheten en komplimang. Se exempelvis denna blogg.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om den exotiserade arbetarklassen.

Crying on the Golf-course

Visst låter det som en snygg låttitel? Ungefär som Sophie Ellis Bextors Murder on the Dancefloor? Hur som helst, det är en olat som jag har, jag gråter då och då på golfbanan. Anledningarna varierar. Ibland beror det helt enkelt på att jag spelar riktigt usel golf, typ duffar iväg den fjärde grästorvan i rad - och att torvan flyger längre än bollen. Det vill säga; väldigt kort. Ibland beror tårarna på att jag är ett allmänt känslosamt psyko, att jag mår skit och inte kan hjälpa att jag gråter. För det finns inte en människa som frivilligt gråter på en golfbana. Särskilt inte om det finns andra människor i närheten, vilket det så gott som alltid gör.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag grät på golfbanan idag, eller varför just denna söndag var så genomhemsk. Men allt var - och är väl fortfarande egentligen - fel. Jag bor här uppe i landet av tallar, mina vänner är alltför långt borta - och jag klamrar mig fast vid maken. (Här skulle jag kunna klämma i med ett antal svulstiga metaforer, för att illustrera exakt hur beroende och klängig jag är, men jag avstår för ögonblicket.) Som grädden på moset (för att ändå använda en sliten metafor) tycker jag att det är skitjobbigt att vara hemma ensam med Lilla L. Detta trots att hon är världens finaste och raraste unge, som jag älskar över allt annat. Men det är inte Lilla L. som är problemet, utan jag. Att jag känner mig så förbannat ensam. Att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att jag vill krypa ur mitt skinn. Att jag känner mig så otillräcklig. Att jag är så fel, fel, fel.

Bebel

Det är för ögonblicket helt nödvändigt att lyssna på Bebel Gilberto. Det är sommar! Livsandarna återvänder!

Lyssna särskilt på Close to you. Om ni vill roa er med nördiga jämförelser, ta texten till Everything But the Girls Single (som börjar med I called you from the hotel phone...) och sjung den till Close to you-melodin.

Varför sova?

Tycks Lilla L. undra. Det finns ju uppenbarligen så många andra spännande saker att sysselsätta sig - och sina föräldrar - med. Den senaste tiden har fröken blivit en väldigt svårsövd ung dam. Om kvällarna kan det ta en dryg timme, av svettig brottningsmatch, innan hon slocknar. Nu under förmiddagen tog det en och en halv timme. L. var trött, skitförbannad, och genomsvettig - men vaken.

Ingenting hjälper. Vysja, sjunga sånger, gå omkring med henne i famnen, lägga ner henne i sängen, sjunga fler sånger, smeka ryggen, buffa rumpa, prata lugnande, lägga ner i sängen, ta upp ur sängen, gå omkring en stund till, ge lite välling, sjunga några fler sånger. Vaken, vaken, vaken! Arg, arg, arg!

Om makt

Läs kloka Bodil om makt. Att utöva makt är tämligen obehagligt - om man tänker närmare på det. Att vara den som avgör, sätter gränser, fattar beslut. Men samtidigt är det nödvändigt. Kanske inte för att avgöra vad som är god litteratur eller konst, men för att avgöra vad som är tillräckliga kunskaper för att kunna få en examen, vem som är lämplig för att utföra ett visst arbete - och så vidare. Vem vill ha en läkare som inte kan ställa rätt diagnos? Eller en statistiker som inte klarar av att tolka resultaten av en undersökning?

Få saker

...kan (fortfarande - det här är ett gammalt tema) få mig att känna mig så ensam och miserabel som att fika på stan. På eftermiddagen. På något av stadens barnvagnstäta caféer. För där sitter de föräldralediga kvinnorna (var de föräldralediga männen befinner sig är okänt, att de finns är dock statistiskt säkerställt) som fikar, fikar och fikar. I flock. Och där sitter, som idag, jag och Lilla L. Som en ensam ö i havet av supersociala människor.

Just idag fikade jag och L. på Station. Bredvid oss satt en flock nyblivna mammor med sina mikrosmå nyfödingar. Runt om dem fanns ett hav av vagnar, kräkhanddukar, filtar och små tappade sockor. Lilla L. försökte entusiastiskt kommunicera med de små nyfödingarna (Ihh! Itta! Itta!) samtidigt som hon knaprade på ett kex. Bebisarna plirade nyfiket tillbaka. Mödrarna blängde.

Jag åt raskt upp min glass och gick därifrån.

En vecka kvar

Om en vecka ska jag springa vårruset. Målet är att ta mig igenom loppet utan nära-döden-upplevelser. Gärna under 30 minuter. Vårruset ingår i min flerstegsplan för att undvika medelålderskris, eller så är hela planen ett uttryck för just detta. Planen är i alla fall att kunna springa ett milslopp efter sommaren och en halvmara nästa sommar (jag blev utmanad av en kollega att springa St Eriks-loppet nu i augusti, men det är nog att ta vatten ovanför huvudet). Jag har i flera år pratat om att jag vill kunna springa ett marathon innan jag är 40. Nu är det dags att ta tag i projektet.

När jag blir gammal (eller äldre)

...vill jag se ut som Ingegerd Råman. Respekt!

Hemma hela dagen

Idag är det hemmadag med Lilla L. De senaste veckorna har jag och maken mest jobbat halva dagar, vilket fungerar - men är ganska stressigt. Vädret är fint, Lilla L. är på strålande humör, så just nu smider jag storstilade planer för dagen. Kanske en liten golfrunda, med Lilla L. i vagnen? Ett besök på handelsträdgården?

Först av allt ska jag ringa till några mäklare, angående stugorna som vi har tittat på i helgen. Nervös! Tänk om de redan är sålda?

EFIT-dag?

Tänker göra ett försök att ta EFIT idag. Bättre sent än aldrig?

Nya bekännelser

Nu har vi tittat på fler stugor. Just stugor - inga charmiga torp. Dagens objekt är två små fula sportstugor från 50-talet - den ena är knappt ens en stuga utan snarast ett skal, den andra en klassisk sportstuga med furupanel på längden, bredden och tvären - som ligger i ett helt fantastiskt läge. Ett par hundra meter från havet och tre havsbad med sandstränder, ett par hundra meter till en golfbana, fin tomt ovanför en liten å. Lagom avskilt läge, lagom nära grannar, kiosk och sommarfik. Själva husen är i nuläget vare sig fina eller charmiga, men kan bli (läs: efter hårt arbete).

Nu är det inte bara jag i hushållet som behöver elchocker. Maken är minst lika illa däran.

Utmaning!

Antog en utmaning från Pernilla!

Så här ska du göra:
Skriv ner tio positiva saker om dig själv, fem inre och fem yttre!

- smart
- kreativ
- envis
- rolig
- patos

- rödhårig
- fräknig
- stora ögon
- gracila fötter (hur rubbat låter inte det?)
- allmänt vältränad

Utmaningen går vidare...

Up-shifting?

Fick nya Family Living i brevlådan igår. I varje nummer brukar det finnas ett reportage under rubriken Livsstilsmakeover. Det handlar helt enkelt om folk som har bytt livsstil. Mönstret är detta; ett snyggt framgångsrikt par, med några bedårande ungar, lämnar Stockholm och de välbetalda jobben för att finna sig själva som yogainstruktörer Italien/krögare på Österlen/frilansande kulturarbetare på Gotland. De har valt det sköna livet (som givetvis är fantastiskt lugnt och harmoniskt för barnen), utan stress och måsten. Mindre pengar i plånboken - men det är det värt (säger de...och sjunker ner i soffan från Cassina).

Ok. Det är ett gammalt tema; jag är säkert bara avundsjuk. Jag vill så klart också vara en skönt avslappnad typ (jo, det vill jag faktiskt!). En modig sådan dessutom, som vågar släppa tryggheten i ett välbetalt jobb. Eller...?

Det är någonting annat jag reagerar på. Varför är alla dessa livstilsmakeovers exempel på down-shifting? Varför inte visa på paret som lämnade den lilla norrländska hålan, jobbade hårt eller utbildade sig - fick drömjobbet och gav sig sjutton på att kombinera det med att ha familj och vara lyckliga? Men det är som att det är lite fult att ha ambitioner, eller att öppet säga; japp, jag satsar på mitt jobb! Att down-shifta kräver, för de allra flesta, att man har resurser.

Det finns ju mängder av exempel på down-shifting utan resurser, när människor medvetet väljer en låg materiell levnadsstandard för att istället få tid - för barn, djur eller andra intressen - utan att ha haft hög lön eller fancy jobb från början. Men då blir det ju socialrealism. Noppriga H&M-kläder och omaka Ikea-möbler. Hur kul är det...?

Well, någon annan dag ska jag skriva om min make-over. Den var både up och down-shifting, på en och samma gång.

Ny bekännelse

Det är nästan för pinsamt för att skriva - men jag har spanat in ett nytt torp. Denna gång i de norrländska skogarna, d.v.s. mycket närmare hemmet än tidigare objekt. Själva torpet är såååå fint och charmigt. Fina plankgolv, en gigantisk vitkalkad öppen spis (rättare sagt; det är en gammal bakugn), gamla handblåsta fönster, gångavstånd till en badsjö - och cykelavstånd till en golfbana. Men huset saknar el, vatten (även om brunn finns i närheten) och ligger mitt inne i skogen. Det är massor med sly som måste röjas. Närmaste grannen verkar vara en skrot-niklas. Myggen är antagligen stora som kråkor - och blödtörstande.

Jag är helt knäpp. Jag borde få elchocker. Eller åtminstone skickas på avvänjning.

Maken = tjuvläsaren

Jag trodde att vi hade en deal om att han får läsa min blogg - så länge jag slipper veta om det. Men så sitter han där i fåtöljen, med sin laptop i knäet, och börjar högläsa ur bloggen. Jag vet inte varför, men jag blir så äckligt nervös av sådana tilltag. Jag skriver, ni läser, ibland skriver ni kommentarer - men maken, där går gränsen. Det är nästan lika obehagligt som att en av mina studenter verkar ha listat ut vilken blogg jag har. Brrrr.

Kvinnor som kollektiv eller ej?

Läs denna artikel, med en intervju med Lotta Snickare. Det är ett allvarligt problem att kvinnor nedvärderar sina prestationer, kunskaper och förmågor utifrån maskulina normer. Däremot så tror jag inte på Lottas idéer om att orsakerna står att finna i den ökade individualiseringen i samhället. Det måste finnas sätt att både bryta ner dominerande stereotyper om kön (exempelvis beträffande prestationsförmåga eller "naturlig" fallenhet) och att samtidigt ge utrymme för individuella bedömningar. Att inte vilja bli bedömd utifrån en maskulin norm är inte samma sak som att vilja bli bedömd utifrån en feminin motsvarighet. Motståndet till detta behöver dock inte innebära att man har antagit en maskulint negativ bild av det egna könet - utan att man vill bli bedömd som en människa, oavsett kön. Detta är dock ett privilegium som i vårt nuvarande samhälle främst gäller män - och det är någonting som måste förändras.

Stökigt skrivbord?

Läste detta idag - om att personer med stökiga skrivbord har högre lön än de med tomma och välstädade motsvarigheter. Må så vara - men jag skulle faktiskt bli förvånad om min chef ens vet hur det ser ut på mitt kontor. Än mer förvånad om han bryr sig om detta.

Ny vecka, nytt liv?

Ny vecka - ja. Men i övrigt sig är livet sig likt, utifrån hur de senaste veckorna har sett ut. Det är minutiös planering som gäller; vem som ska jobba, vem som ska vara hemma med Lilla L. Vi har själva försatt oss i den här situationen, att båda jobbar och är föräldralediga fifty/fifty, och vi tycker på det stora hela att den fungerar bra. Vi är båda hemma och en aktiv del av Lilla L:s liv och vi har båda kvar kontakten med våra jobb. Men i vissa ögonblick - som när jag så gott som varje morgon stiger upp klockan sex för att fixa klart de sista detaljerna inför dagens möten och undervisning - då kan jag undra vad jag håller på med. Jag vet ju att jag vill ha den här lösningen - och att den är värd pusslandet och slitet - men ibland är jag bara så trött. Trött in i märgen.

Ibland är han för rolig

Sitter och slösurfar; kollar igenom bloggar, några nättidningar, auktionssidor (mitt favoritfyndauktionshus - långt ord - har kvalitetsauktion imorgon), blocket, aff och hemnet. Kollar in några nyutkomna hus, bland annat i ett område som jag gillar, men som maken brukar benämna som "kåkstaden". När jag kollar på bilderna kommer maken och kikar över axeln. Han utbrister:
- Men köp det då!

Till saken hör; huset är vare sig fint eller billigt. Och vi letar inte efter hus. Kan han månne vara trött på hemnet-porrandet?

Våga säg nej!

Nej - till Eurovision Song Contest. Det finns ingen anledning att dricka lådvin, käka tacos och titta på ett gäng pellejönsar som ser ut som vandrande discokulor. Lyssna på Badly Drawn Boys Wellcome to the Overground istället. Dagens sång.

Lampor

Bekännelse: jag är besatt av lampor. Det finns så många fina. Det finns alltid "behov" av någon ny. Om inte annat så kan jag ägna absurt mycket tid åt att titta på lampor. Just nu funderar jag på att fixa till hallen på övervåningen, en ganska stor hall som även är ett arbetsrum. Grejen är den att vare sig det arbetsrummet eller det "riktiga" arbetsrummet används särskilt ofta - trots att vi jobbar mycket hemma. Istället sitter vi vid matrumsbordet eller i soffan. Men nu tänker jag att om vi bara fixar till arbetsrummen så kommer vi att använda dem. (Givetvis är detta bara svepskäl för ett heminredningsprojekt.)

Jag har spetsat in mig på ett bibioteksbord i jugendstil, som skulle bli mycket snyggt i hallen. Frågan är då vilken lampa jag vill ha till? Dels funderar jag på en förutsägbar modern klassiker, Artemides Tolomeo. Alltid snygg, alltid rätt.


Dels funderar jag på Arkipelag från Ruben. I svart eller rött.


Eller på en Bestlite. Egentligen är det inte bordsmodellen jag vill ha, men det är en fin-fin lampa.


Att jag sedan har en Tizio från Artemide, världens mest klassiska arkitektlampa, som bara står och skräpar i förrådet - det kan jag ju låtsas att jag inte kommer ihåg.

Alternativ allsång

Jag har fortfarande svårt för barnsånger, särskilt de med obegripliga nödrim (av typen "Kalle anka satt på en planka", eller den förskräckliga om en "krokodil i en bil"). Så för att tillgodose vår kära dotters behov av sånger i hemmet har nu utökat utbudet från Beatles och Johnny Cash till Depeche Mode. Trots att jag nästan alltid lyssnar på musik , och enligt mig själv har rätt bra koll - så är jag usel på sångtexter. Men så insåg jag att musik som jag lyssnade på i tonåren verkar ha fastnat bättre än annat. Följaktligen kan jag sjunga sådant som A Question of Lust, Somebody och Stripped utan problem. Likaså borde jag kunna fixa valfri Soft Cell-låt.

Så nu har vi ett alternativ till Allsång på Skansen i vardagsrummet;
I'ts a question of lust
I'ts a question of trust
I'ts a question of not letting
What we've built up
Crumble to dust

(Tralalala...)

En konstig känsla

I två dagar har jag haft möten nere på stan. Möten, lunch, middag. Och raster då jag har kunnat gå omkring i affärer. Det har känts...skumt. Skumt att gå omkring och titta på kläder och prylar - utan Lilla L. Skumt att kunna gå in i vilket affär som helst utan att behöva bekymra sig över om man tar sig in med en vagn. Skumt att inte ha Lilla L. som smakråd (oh ja, hon är mycket duktig på att uppmuntra konsumtion - hon skrattar och tjattrar uppmuntrande så fort man håller fram en fin sak, dessvärre är hon lika uppmuntrande för fula saker).

Ingen EFIT

Det får bli någon annan dag, när jag inte jobbar.

Dagar som gått

Förberedelser, undervisning, möte, handledning, förberedelser, natta Lilla L., sömn, frukost med Lilla L., cykla till jobbet, förberedelser, undervisning, möte, middag, leka lite med Lilla L., sömn...

Måste jobba

Nu finns det inga undanflykter; nu är det bara hårt arbete som gäller. I ett par veckor. Schemat är fulltecknat, med exakta tider för vem som ska vara på jobbet och vem som ska vara hemma med Lilla L. Inga marginaler, det bara måste gå. På sätt och vis är det skönt, när det inte handlar om jag vill eller har lust att göra för ögonblicket. Nu handlar det om att leverera.

Här är länken

...till artikeln om Linda Skugge.

Nej, nej, nej!

Linda Skugge slutar att blogga! Detta bara för att anonyma fegråttor skriver unkna/elaka/psykotiska inlägg. Det är klart att världen inte stannar för att Linda slutar blogga - men jag kommer att sakna hennes snabba, raka och roliga iakttagelser. Hon tillhör dessutom det icke-hycklande släktet, vilket ger ett stort plus i kanten.

Lördag morgon

Lilla L. och jag sitter i vardagsrummet, äter frukost, kollar på MTV. Lilla L. försöker slicka i usb-porten till den bärbara Mac-en (inte uppskattat av mig), stänga av datorn (hon vet exakt var knappen sitter - och flinar nöjt när hon trycker ner den) och dra ut stickpropparna ur alla eluttag i vardagsrummet. Jag försöker locka med de färgglada Fischer Price-klossarna, som hon egentligen tycker om - men elektronik är roligare.

Vädret ser ganska trist ut, så jag har ingen aning om vad vi ska hitta på idag. Jag borde jobba i helgen. Nästa vecka är en riktig skräckvecka, med möten, föreläsningar och en konferens inbokad. Om jag lyckas få undan en del av det som ska göras nu under helgen så ökar det överlevnadschanserna senare i veckan. Tänker jag närmare på det, vilket jag gör, så får jag ångest.

Det känns som en väldigt vanlig lördag morgon.

Inget torp

Efter att ha väntat på livstecken från mäklaren i flera veckor så ringde han till slut. Men vi hoppade av budgivningen. Inte för att det var för dyrt, men för att vi hade fått fundera för länge. Det kanske inte är rätt tidpunkt att köpa ett torp - trots allt. Lilla L. är fortfarande en liten skrutt. Det finns fortfarande mycket kvar att fixa på huset. Vi ska till Spanien i sommar. Det är ju trevligt om vi hinner spela golf. Vi förvandlades till två velpottor, som inte kunde bestämma oss för vad vi egentligen vill. Då hoppade vi av.

Det känns både skönt - och tråkigt. Det skulle vara så trevligt att ha ett torp i mellansverige. Nära mamma, hyfsat nära vännerna. Ett torp skulle ju dessutom vara det optimala pysselprojektet (som om jag inte redan har ett helt hus fyllt av tänkbara projekt...).

Kontenta: jag har inte en susning om vi gjorde rätt.

Sega mäklaren (igen)

Nej, han ringer inte. Nej, vi har ingen aning om vad som händer. Det var omvisning härom dagen, men inte ett knyst. Nu är vi så trötta och lea att vi inte ens vet om vi vill ha torpet. Det är inte bra att behöva fundera för länge. Gahhh.

Närbilden

Tah-da! Närbilden nedan föreställer köksmattan från Pappelina. Vinnaren är Pernilla!

Trädgården

Något av det bästa med att bo i hus är att ha en trädgård. På den tiden jag bodde i lägenhet - och i Stockholm - var jag genuint ointresserad av trädgårdar. Odla grönsaker? Rensa ogräs? Kantskära rabatter? Bahhhh. Sedan köpte jag hus och "blev med trädgård". En helt ny värld öppnade sig. En värld full av fröpåsar, gamla fina pioner, engelska trädgårdshandskar, handelsträdgårdar och ogräsrensning.

Tack vare den ovanligt tidiga våren, som även nått växtzon fem, har det börjat komma upp saker i rabatterna. Pioner, peteor, bolltistlar, rabarber. Det är mest små gröna blad - men de lever och växer. I helgen har jag rensat rabatterna, tagit bort alla torra blad från förra sommaren. Det är såååå tilfredställande.

Nu ska jag läsa en av mina favoritböcker; Clara Block Hanes Claras trädgård.