Hur präktig får man bli? (del 2)

i kampen för att bli en bättre människa har jag idag avverkat följande punkter:
- rensat garderoben
- lämnat två proppfulla kassar till återvinningslådan
- lagt upp ett antal annonser på Tradera
- planterat om sorgsna blommor
- läst många sagor (med många prinsessor)
- lagat lasagne på ekologiskt odlade grönsaker
- rensat ogräs

Snart spricker jag.

Hemma

Förskolan är stängd i två dagar för personalens planeringsdagar. Åter igen funderar vi över varför dessa alltid läggs en bra bit in i terminen, när alla barn garanterat är tillbaka från semestern. Varför inte lägga dem tidigare, när personalen är tillbaka (men ännu inte alla barn?). Då skulle det vara lättare att bara lägga till ett par dagar eller skjuta på semestern.

Well, well. Idag är jag hemma med L. I morgon är det makens tur. Nu är frågan vad vi ska hitta på. Åka till badhuset kanske? Eller till stugan?

Ny vän i nöden

Skickat från min iPhone

Hur präktig får man bli?

Idag har jag:

- anmält e-faktura till ungefär 10 företag
- kollat villkor och och jämfört priser på samtliga våra försäkringar
- övertygat maken om vikten av att ha en livförsäkring
- lagt upp en ny och synnerligen präktig amorteringsplan för huslånen
- kollat upp mina fonder
- putsat min gloria

Tankar på hus

Ett av de finaste husen som jag någonsin har varit inne i är till salu. Igen. Vi kollade på det för kanske två år sedan och nu är det som sagt ute på marknaden igen. Det finns egentligen bara ett fel på huset: läget. Det ligger på sunkig myrmark ute i tjottahejti. Myggen är gissningsvis stora som duvor. Eller bombplan. Hur man tar sig till jobbet när det har snöat en hel natt och det ännu inte är plogat är ett mysterium.

Men i övrigt är huset en våt dröm i järnvitrol, glas och betong.

Kläder som gravid?

Popjunkien recyklar inlägg från den gamla bloggen Grossessan, om kläder och graviditeter. Här är ett inlägg som jag skriver under till punkt och pricka. Några snickarbyxor blev det vare sig förra gången eller nu. Över huvud taget så fixar jag inte med gravidjeans.

Dagens upplevelse

Idag var vi på banken, hos min så kallade bankman (som råkar vara en kvinna). Det var en stilig uppvisning i bondfångeri. Den ena sekunden försökte hon tuta i oss att det inte alls var billigast i längden med obunden räntan (och ville inte heller erkänna att det bara kan vara så om banken gör helt galna prognoser...som om de frivilligt skulle gå back på sina egna bundna räntor....eh?). Den andra sekunden förklarade hon att långa bundna räntor är bäst för långsiktigt sparande (vilket vanligtvis är helt korrekt, men som inte går ihop med ovan nämnda resonemang). Sedan försökte hon kränga livförsäkringar, hemförsäkringar och en variant av checkkredit som var dyrare än den vi redan har (men där insåg hon att det ju var helt galet och backade en aning). Som grädden på moset tyckte hon att jag skulle byta fond för mitt gamla IPS-konto.

Hela väger tillbaka till jobbet lät maken ungefär så här:
- Men sååååg du inte hennes flackande blick!? Och de inövade anekdoterna som hon körde med! De lärde hon sig nog på den senaste säljkursen! Men herre gud - blicken! Hon är ju en mental syster till S.*! Handslaget - det hade hon verkligen övat på, för att liksom knipa åt handen! Då måste verkligen byta baaaank!

* Umeås mest excentriska mäklare, som på en legendarisk husvisning försökte övertyga min käre make om att badrummet i källaren - som hade så lågt i tak att han inte kunde stå upprätt - bara var en fördel med huset. Då kunde vi ju gräva ut källaren och renovera. Gräva ut källaren. Kul. Not.

Böcker och blodiga biffar

På kurs med Kurt idag också. Mer odrickbart kaffe. Fler rollspel! Och som avslutning...en "kreativ" utvärderingsövning.

Håhåjaja.

Dagens (relativa) lidande har dock kompenserats med kvalitetstid med mig själv (shoppingtur på stan) samt träff med bokcirkeln på Lottas. Nu är jag proppmätt av en blodig entrecote. Och ja, jag struntar i livsmedelsverkets råd om att gravida kvinnor ska äta genomstekt kött. Det är nämligen så gott som oätligt (och riskerna är mikroskopiska).

På kurs med Kurt, eller hur det nu var

Dagen har spenderats på en kurs. Som deltagare. En av de påtagliga nackdelarna med att gå på kurs när man själv vanligtvis håller i kurser är att man lätt blir kritisk. Okej, det där var ett understatement. Jag blir väldigt kritisk.

Sammanfattning av dagen: ett rollspel till och jag skriker som en stucken gris!

Sådan mor, sådan dotter

Samtal nummer två med min mor:

- Hur mår du nu då? Kräks du mycket?
- Nja, det har jag väl gjort. Men det är bättre den här gången.
- Hmmm, bra! Men du...nu måste ni väl ändå leta efter ett nytt hus? Nu när det kommer en bebis och allt!

Let's talk about...kläder!

Lista från Linda K:

Stilförebild: Gwyneth Paltrow, nästan alltid Gwyneth Paltrow!
Din stil i en mening: Svart, figurnära, fina detaljer och nästa alltid i kjol.
Vilken är din favoritdesigner/favoritmärke? Jag kommer alltid tillbaka till Filippa K. Alltid.
Vad inspireras du av i höst? Denna höst känns lite gran som en mellanperiod klädmässigt. Jag är lite för gravid för att känna mig fin och inspirerad.
Vad tror du på inför hösten? Höga klackar, smala byxor och fortsatt oversize upptill.
Det bästa basplagget i höst? En riktigt snygg kofta eller stickad kavaj.
Färger i höst? Svart, grått och...gult.
Skor eller väska? Svårt val, men just nu är jag inne på väskor.
En ideal outfit i höst? Se ovan, jag är nog lite förvirrad på den punkten.
Do´s and don´ts? Do: välsittande. Don't: haremsbralla och metallicskit.
Ditt senaste köp? Två par svarta tights. Hur spännande som helst.
Tre saker på höstens önskelista? Fin höstjacka, svindyr väska och nya platta knähöga stövlar (tänk smala ridstövlar)

Nu och igår

Fredagens utbildning överlevdes, även om med maximal stressfaktor. Ingen teknik fungerade som den skulle. Systemet som utbildningen gällde var fortfarande fullt av buggar. Oväntade saker dök upp när det var en grupp personer inne i systemet samtidigt. Datorerna var från stenåldern. Systembyggaren var spårlöst försvunnen i flera timmar.

Men på något sätt så gick det i alla fall. Jag var lugn och fin, fokuserade på det mest väsentliga och försökte justera förväntningarna allt eftersom. Men när jag cyklade hem efter åtta timmar var jag helt slut. Med betoning på helt.

Nu är det helg. Först ska huset saneras, sedan vill jag shoppa någon klädtrasa.

Done

- Fixat ESTA-ansökan inför USA-resan
- Bokat en annan flygbiljett
- Svarat på kluriga mail
- Gjort en student glad
- Snabbproducerat utbildningsmaterial inför fredagens kurs
- Fixat underlag inför morgondagens konferens
- Haft ett tungt medarbetarsamtal
- Ätit jorgubbsglass
- Skrivit post it-lappar
- Haft ett jobbmöte
- Kollat upp potentiella hotell

Oväntade fynd

Jag öppnade kylskåpet och vad låg där? Jo, en liten inköpslista av typen "köp yogurt, bröd och västerbottensost". Ibland tror jag att vi är mer än lovligt disträa i det här hushållet.

Rimlig kompensation

I vanlig ordning, numera, så mår jag illa. Jag är helt klart en kvälls och nattkräkare, även om det är bättre denna graviditet än förra. För att skingra tankarna sitter jag och surfar på väskor. Eftersom graviditeten innebär minimal shopping av kläder i nästan nio månader så tänker jag belöna mig själv med en riktigt flådig väska. Det är ju sådant som jag går igång på - och det var länge sedan sist.

Om konsten att berätta nyheter

Antagligen är jag en grym och kallhamrad dotter, men det var först idag, i vecka 14, som jag berättade för min mor att L. ska få ett syskon. Jag har helt enkelt haft något behov av att anförtro mig till henne just denna gång eller i denna fråga. Lika lite har jag orkat förklara hur jag har mått eller om någonting hade gått på tok. Det sistnämnda kan i och för sig fortfarande inträffa, men nu är det mer utan återvändo.

Hur som helst. Idag berättade jag - och min mor blev mycket förvånad. Och glad! Hon har trott att vi inte vill ha mer än ett barn och hon har inte velat ställa några frågor om det. Min mor har ju nämligen bara ett barn själv (jag...) och vet exakt hur känsligt och provocerande det kan vara. Hon vet också hur jobbigt det är att försöka få barn utan att någonting händer, då hon och hennes förra man försökte få barn i sisådär sju år utan resultat. Så hon har inte velat fråga och tjata - vilket jag uppskattar mycket.

För övrigt så har jag och maken varit på ett ultraljud härom dagen. Filuren där inne såg prima ut. Den hade ett fint litet huvud, ryggrad, armar, ben, händer, fötter och diverse nödvändiga inre organ på rätt plats. H*n vinkade och kliade sig på näsan.

Helgen

Helgen har spenderats på att vrida det sista ur sommarkänslan. Havsbad, glass och stuga. Sedan har jag marinerat mig själva i vit oljefärg. Eller, det var väl inte riktigt så det var tänkt. Jag har helt enkelt målat en massa lister, foder och konstiga detaljer i stugan som av en eller annan anledning inte har blivit målade förut.

Resultat: idag har jag träningsvärk och vit färg i håret.

Graviditeter och kroppar

Förra gången jag var gravid så spydde jag som en räv i drygt 20 veckor. I övrigt mådde jag prima. Jag var rörlig och smidig, kunde jogga fram till 7:e månaden, rensa ogräs och spelade min sista golfrunda i vecka 38 (jag skämtar inte) - exakt en vecka innan L. föddes. Den här gången känns allt annorlunda. Jag mår mindre illa, även om jag spyr på nätterna ibland. Det drar och gör ont både här och där. Nu, i vecka 13, känner jag mig påtagligt gravid. Och även om jag rent objektivt är både rörlig och smidig så känns det inte så, eller som om det kommer att upphöra mycket snart.

Trots att den här graviditeten är så efterlängtad, och att vi i ärlighetens namn har jobbat ganska hårt för att komma dit vi är, så kan jag inte riktigt säga att jag gillar mitt nuvarande tillstånd. Alltså, jag hemskt gärna gravid - men jag har en smula svårt att hantera vissa kroppsliga förändringar. Jag är helt enkelt inte urmoderstypen, som känner mig kvinnlig och vacker som gravid. Graviditeten är mest en nödvändig transportsträcka mot målet: barnet.

Vardag, oh vardag

Sakta börjar vardagen återvända. Det är lite höstkyligt på morgnarna när jag cyklar till jobbet. Kaffet smakar lika vidrigt som vanligt. L. är tillbaka på dagis. Jag producerar tabeller, skriver högst formell text och lyssnar på Spotify. Det duggregnar när jag cyklar hem. Vi lagar middag och läser konstiga barnböcker.

Kanske inte så snygg som jag hoppades, men...

Tja, efter att ha spytt halva natten så vet jag inte om jag har varit så snygg, trevlig eller effektiv idag. Men jag har åtminstone haft anständiga kläder på mig, varit sminkad och röjt i högarna på kontoret. Oväntat många kollegor var på plats och det kändes riktigt civiliserat att ta en kaffe i fikarummet. I morgon blir det förhoppningsvis lite mer action.

Säg hej till herr kantarell!

Idag kör vi en beprövad repris.

I morgon ska jag vara...

- glad
- snygg
- sminkad
- effektiv
- kreativ
- problemlösande
- allmänt trevlig.

Det vill säga ungefär allt som jag inte har varit idag.

I morgon är en annan dag och så vidare

Okej, det här håller på att spåra ur fullständigt. Jag gillar inte att den här bloggen förvandlas till ett svart hål av gnäll, även om jag medger att jag är drottningen av gnäll. Det får finnas vissa gränser.

Men just nu är det inte mycket som är bra. Jag är arg, sur, frustrerad och mår på det stora hela skitdåligt.

I morgon ska jag dock börja mitt nya, glada och normala liv. Jag ska gå till jobbet - och förhoppningsvis få någonting att säga om någonting utöver mina egna problem.

Fritt fall

Det är lätt att vara efterklok, men idag när barnmorskan ringde upp mig så föll en och annan polett ner. Jag har i princip kronisk anemi, som ibland blir mer akut (rent klinisk så är anemi klassificerad som grav vid ett Hb under 70). Mitt Hb ligger, när jag i övrigt mår bra, mellan 100 och 110. De sistnämnda är för mig riktigt goda värden. Så när jag vid ett snabbtest i förra veckan hade ett Hb på 107 så var jag inte det minsta bekymrad. Mina övriga värden brukar trots allt vara okej (vilket jag även glatt förklarade för barnmorskan).

Men ack så fel jag hade. Mina järndepåer och ett par andra blodvärden är i princip i fritt fall. De är oacceptabelt usla - och sannolikt så är det järndropp som står på schemat. Och järndropp, mina damer och herrar, det är fan inte kul. Sist jag fick det så spydde jag som en räv och fick kramper som gjorde att jag inte kunde ta mig ur sängen på egen hand. Sedan urartade behandlingen fullständigt, blodkärlen sprack konstant, jag fick ett psykbryt - och likaså personalen på hematologen (det är en lång och märklig historia som nog inte riktigt hör hit). Så fortsatte det vecka efter vecka. Men å andra sidan. Jag hoppas att järndropp fungerar denna gång, för annars återstår i princip blodtransfusion.

Om inte annat så förklarar detta varför jag under hela sommaren i princip har mått skit (yrsel, migrän, illamående) - men försökt att hålla fanan uppe (jag är ju bara gravid, typ).

For the record: blutsaft och tabletter fungerar dessvärre inte.

Saker man också kan göra, när semestern nästan är slut och humöret är i botten

Jag vet inte vad det är för fel på mig, eller vad jag har för felkoppling i hjärnan. Jag har ganska svårt för semestrar och föredrar vanliga tisdagsmorgnar. I typ oktober. Jag föredrar rutiner, att gå till jobbet, käka lunch med maken, hämta L. på dagis och göra vanliga saker. Semestrar tenderar att bli uppskruvade och misslyckade och då blir jag sur och stressad. Och allmänt folkilsken. Till makens stora frustration.

Så. Igår hade jag en monumentalt meltdown, över att en hel förbannad sommar inte har blivit som jag har velat. Trots att jag inte ens vet vad det är jag vill. Eller ville. Jag grät krokodiltårar och sade saker som jag nog inte borde ha sagt.

På måndag är det vardag, med jobb, dagis och rutiner.

För en stund kändes det som om himmelen föll ner, men just nu är den åter på sin rätta plats

De senaste dagarna har varit rätt omtumlande. Minst sagt. Det är nämligen så att jag, efter två års kamp, är gravid. I tolfte veckan. Jag befinner mig i andra ord vid den brytpunkt då man ofta brukar pusta ut, eftersom man då har passerat den värsta missfallsrisken (åtminstone rent statistiskt), och börjar berätta för omgivningen. Visst kan man berätta tidigare, men då jag är 38 år och har haft två tidiga missfall tidigare så ville jag avvakta tills ungefär nu.

Så långt allt väl. Väl ända fram till att jag fick blödningar igår och i natt. Dagen har inneburit akutsamtal hit och dit, akuttid hos en läkare på kvinnokliniken samt ett inskrivningssamtal på mödravården (det sistnämnda var en ren slump - det var bokat sedan flera veckor tillbaka). Sedan blev det provtagningar, samtal och diverse undersökningar. Undersökningar som blev betydligt jobbigare än väntat. Läkaren hittade nämligen inget foster, men tyckte samtidigt att det hela såg väldigt konstigt ut - varför hon fortsatte att leta. I typ 45 minuter. Världens längsta 45 minuter. Och då jag över lag har extremt svårt att hantera sjukhus och undersökningssituationer blev det inte lättare.

Till slut fann hon det eftersökta fostret - som både har ett pickande hjärta, viftande armar och ben samt är i rätt storlek i relation till den gångna graviditeten. Det finns och det lever! Men fostret är gömt under ett myom, som initialt förväxlades med livmodern.

Lättnaden kan knappast beskrivas i ord. Blödningarna har inte riktigt fått någon förklaring och det finns fortfarande en del oroande saker med i bilden, men åtminstone för ögonblicket vågar jag hoppas att L. kommer att få ett syskon.

En vecka till, men sedan!

Okej. Nu är det officiellt en vecka kvar av semestern. Nästan måndag morgon är det dagislämning och cykeltur till jobbet som gäller. Jobbdatorn ska loggas in och förhoppningsvis ligger en projektleverans och väntar på mig. En leverans som sannolikt innebär en veckas sjukt intensivt arbete, av det mer problemlösande och kreativa slaget. Jag både bävar och ser fram emot detta. Bävar för att jag inte vet i vilket skick leveransen kommer att vara. Ser fram emot för att det faktiskt ska bli ganska skönt att börja jobba igen.

Poängen med att sjunga enkelhetens lov?

En sak som jag har funderat över är varför folk (ja, folk i största allmänhet) ofta ger uttryck för att vad de uppskattar mest hos andra människor är att de är enkla och vanliga. Vad menar man egentligen med det? Att andra människor är lika dem själva? Det kan ju ha sina fördelar, för då kan man ju utgå från att andra människor gillar och ogillar ungefär samma sak som en själv. Eller att de är opretentiösa? Eller kanske till och med kravlösa? Ibland inbillar jag mig också att enkelheten ses som synonymt med ett lagom positivt sinne. Typ en glad prick, som får andra människor att må bra och som inte komplicerar tillvaron med jobbiga frågor och invändningar. Likaså att enkelheten ses som ett uttryck för lagomhet. Att människan i fråga är lagom (det vill säga: inte särskilt) snygg, smart, rik och framgångsrik, vilket sällan är hotfullt för den egna självbilden.

Jag har aldrig, inte ens som barn, tänkt på mig själv i termer av enkel. Jag är ofta besvärlig, cynisk, avig och allt annat än lagom. Det jag är bra på är jag ganska iögonfallande bra på och det jag är dålig på är jag ofta genuint ointresserad av. Jag ställer krav och presterar. Jag är neurotisk. Men jag är också ganska rolig och omtänksam. Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag dö av uttråkning om mina vänner var enkla och vanliga. Det är det inte heller. De är spretiga, galna, genialiska, nyckfulla, frånvarande, närvarande, bitska, bländande, oväntade, roliga, dubbelbottnade, högpresterande, verbala, lata, odrägliga och ljuvliga. Många av mina vänskaper har inletts med att jag genuint har avskytt personen i fråga - just för att han eller hon har lyckats provocera eller peta på någon särskilt öm fläck. De är sällan några muntergökar. Och lika bra är väl det.