Bekännelseakt

Jag vet att det är mer politiskt korrekt att vilja fotvandra i Laos. Eller vilja åka till Etiopien. Eller någon annan genuin plats. Oturistisk och ickekommersiell (trots att det ofta bara är en chimär). Grejen är dock den att jag kan tänka mig få saker som skulle tråka ut mig mer än att trava omkring på ett berg i Laos. Jag blir gnällig och magsjuk. Jag gillar hotell, städer, asfalt och neon. Höga byggnader. Betong och motorvägar. Jag råkar dessutom vara helt såld på nordamerika. Skyll på Woody Allen, Ray & Charles Eames, Annie Hall, Bret Easton Ellis, Velvet Underground, Jay McInerney, Laurie Anderson, Frank Gehry, Frank Lloyd Wight, Basquiat, Joyce Carol Oates, Tocqueville (ja, jag vet att han var fransman!), Case Study Houses, eller Sufjan Stevens men jag gillar Starbucks, shoppingmalls och breda motorvägar. Ja, jag gillar även tanken om frihet. Det betyder inte att jag är fullständigt naiv eller tror på den amerikanska drömmen. Men jag gillar storslagenheten. Urbaniteten. Modernismen.

Home of the brave...och så vidare

Snart tänker jag skriva en bekännelseakt om varför jag älskar det stora landet i väst. Tills vidare överdoserar jag Starbucks, shoppingmalls, Anthropologie, pumpkincakes och trådlösa nätverk.

Update

Väl framme i det stora landet i väst så ägnar jag mig åt mina två paradgrenar. Arbete och konsumtion. Det är märkligt, för sällan arbetar jag så bra som när jag reser. På deppiga hotellrum kan jag skriver bra text och få saker att hända. Och tja, att konsumtion underlättas av gigantiska shoppingmalls känns överflödigt att lägga till.

Idag har jag förvånat mig själv med att köpa ett djurmönstrat fodral, med mystiska draperingar. Så kan det gå!

Framme!

20 timmars resa. Försenat sista flyg och oändlig väntan på en shuffle. Drömlös sömn. Tidig morgon, med Home and Garden Televison.

Snart är jag människa igen.

Konversation framför tv:n

- När ska jag få mitt Per Morbergkök då?
- Aldrig.
- *Buhuuuu* Ska jag aaaaaldrig..?
- Tja, du får väl bygga det själv.
- Okej, det kan jag gå med på.
- ...
- Men då måste jag ju ha en gård!
- Men! Du har ju fastnat för det värsta rucklet i hela västerbotten!
- *mutter mutter*

Nya i-landsproblem

För övrigt har jag ingenting vettigt att ha på mig. Allt sitter fel, fult eller känns bara för vardagligt och tråkigt. Jag vill vara snygg och se respektabel ut - och inte ha några j***a gravidtights från H&M på mig! Än mindre någon ful tunika!

Koll på läget? Kanske.

Spridda kläder och prylar ligger i en resväska. En ansökan är återanvänd och förbättrad i rekordhastighet. Massor med kryptiska papper är utskrivna och ligger sorterade i färgglada plastfickor.

Och ja, även taxin är beställd, håret färgat och räkningarna betalda.

I morgon drar jag över atlanten.

Dagens i-landsproblem (igen)

Snart bokcirkel, men sedan borde jag nog ta ett seriöst tag i packningen. Vad kan jag tänkas behöva? Några klädpaltor, böcker, iPod, iPhone, dator, jobbpapper, skor, necessär? Kamera kanske. Och så måste jag boka taxi, betala räkningar och färga håret.

Uppdatering: pass, biljetter, diverse kablar och laddare, multiadapter...

Föräldraledighet - igen!

Clara slår huvudet på spiken! Det är något skumt med det faktum att så många män inte kan vara föräldralediga, för att de har egna företag eller bara är allmänt oumbärliga på sina jobb, när samma förutsättningar hindrar så få kvinnor. Åter igen så tror jag att det döljer sig helt andra motiv bakom; stereotypa förväntningar på föräldraskap, ekonomiska kalkyler och att många kvinnor kontrollerar uttaget av föräldraledighet benhårt (exempelvis för att man inte har någon större lust att gå tillbaka till arbetet).

Och ja, jag tycker att det är helt rimligt att uttaget av föräldraförsäkringen regleras statligt (oavsett om det handlar om någon öronmärkt månad eller helt individualiserad föräldraförsäkring). Den är trots allt skattefinansierad och inte (enbart) en privatsak.

Dagens i-landsproblem

Hmm, jag kanske borde börja fundera på att packa. Med betoning på fundera, för här packas det aldrig en dag för tidigt.

Undrar hur varmt det är i Wisconsin?

Den opålitliga väljaren

För övrigt så tillhör jag kategorin opålitlig väljare. Dels har jag genom åren röstat på alla möjliga partier, dels ägnar jag mig åt avancerad röstspridning. Idag fördelade jag mina demokratiska rättigheter på två partier. Ett av dem fick mina röster i kommun och landstingsvalen. Ett annat parti fick min röst i riksdagsvalet. Så kan det gå.

Här duger inte traditioner och gamla meriter.

Dagen i punkter

- Sanerat hemmet.
- Röstat.
- Fikat i det nya stationshuset.
- Promenerat längs älven.
- Storhandlat.
- Lagat krubb.

Nu återstår olidlig spänning. (Men det borde ju gå bra?)

Spyor och husporr

Gårdagen spenderades med att spy som en räv. Sannolikt virusrelaterat, men det kan även ha varit matförgiftning.

Idag kände jag att det var dags att göra någonting kul. Med andra ord: dags för bostadsporr! Så under eftermiddagen har vi snirklat oss ut till den mest fallfärdiga västerbottensgård som man kan tänka sig. Den har enligt uppgift ingen trappa till källaren, ett livsfarligt vardagsrumsgolv, sönderslagna fönsterrutor och är mest av allt ett ruckel. Men vilket ruckel! Det ligger fint och har en enorm potential (om man orkar renovera i fem år vill säga).

På vägen hem kollade vi även på ett annat hus - och jag insåg ett viktigt kriterium för att flytta från stan ut på landet. Det måste vara möjligt att ha hönor. Och helst ett par får.

Nytt försök!

Skickat från min iPhone

Jag...på amerikansk fotboll? Hur gick det till?

Om en dryg vecka drar jag till det stora landet i väst! Och tja, inte mycket är förberett inför det. Några utskrifter ligger i en mapp på skrivbordet, pass, biljetter och hotell är fixade och ett antal mail är skickade - och så har jag en biljett till en amerikansk fotbollsmatch (inte soccer utan just amerikansk fotboll). Det sistnämnda är helt obegripligt med tanke på att jag verkligen inte gillar flocksporter - och minst av allt sådana där ett gäng vuxna karlar i trikåer jagar en boll.

Sömn, sömn och ännu mindre sömn

Efter ett par nätter med alldeles för lite sömn så har det gått upp för mig att det snart kommer att bli ännu värre. Ännu mindre sömn. Ännu mer sönderhackad sömn. Jag inte riktigt begriper hur det ska gå till, eller var det ska sluta.

Jag har alltid varit rätt känslig när det kommer till sömn. Inte ens som barn somnade jag snabbt eller lätt - och jag har alltid vaknat av minsta lilla ljud. Eller ljus. Eller vilket yttre störningsmoment som helst. Snarkningar. Fågeljävlar. Brevbäraren. Ofta tror folk att det här har att göra med att jag är allmänt stressad eller jobbar för mycket, men jag tror att det har ganska lite med saken att göra. Jag är helt enkelt väldigt lättstörd - oavsett om jag har semester, tokjobbar eller är hur avspänd som helst. Under min förra graviditet, för fem år sedan, trasades min sömn sönder till nya oväntade bottennivåer. Från vecka 20 och framåt så levde L. rövare i min mage - och jag kunde vinka hejdå till sammanhängande sömn. Sedan dess har sömnen aldrig blivit sig lik. Faktum är att jag tror att jag har sovit två hela nätter (a åtta timmar) under de senaste fem åren. Trots noggranna sovrutiner (jag går och lägger mig relativt tidigt, sover mörkt och svalt och försöker på olika sätt få ett rimligt antal timmar totalt) så är sömnen bokstavligen sönderhackad i småbitar. När jag väl har vaknat, vilket sker ett par gånger per natt, så tar det minst en timme att somna om.

Och hey, nu har det lilla livet börja rocka loss! Det är väldigt trevligt och efterlängtat på många sätt, men just när det kommer till sömnen så känns det en smula oroande.

Appropå barnmorskedialogen nedan så är inte lösningen att sova på dagarna. Jag somnar inte snabbare, eller sover mer sammanhängande, bara för att jag förlägger sömnen till någon annan tid på dygnet.

Sömn - en uppenbart överskattad aktivitet?

Hepp. Jag vaknade 04.00. Försökte somna om. Läste lite Oksanen. Försökte somna om. Läste lite till Oksanen. Gav upp. Steg upp.

Nu är klockan kvart i sju. Frukost, kaffe och DN är avklarade. Jag lyssnar på Gaga och funderar på om det inte är lika bra att jobba en stund.

Jag, arbetet och bröstpumpen

Arbetskamrat: Men ska ni ha barn!? Vad kul!
J: Tack, tack!
Arbetskamrat: Men...vem ska sköta ditt jobb då?
J: Öhh, tja, det blir väl som förra gången. Jag var ju inte hemma på heltid så länge. Två månader ungefär. Sedan delade vi fifty-fifty resten av tiden.
Arbetskamrat: Ja, det gjorde ni ja... Körde ni Ohly-varianten, eller?
J: Nä, inte direkt. Det gick bra ändå.
Arbetskamrat: Va?
J: Ja...vi tog ju ut föräldraledigheten ganska olika i olika perioder. Ibland delade vi på dagar, ibland körde vi var annan dag eller delade på veckorna. Man måste ju inte helamma så länge. Om man inte vill. Och man måste ju inte alls.
Arbetskamrat: Nähä. Det kanske man inte...måste.
J: Nä.
Arbetskamrat: *tystnad*

For the record: jag har ingenting emot amning - och jag ammade ett tag med L. Däremot så tycker jag att amning används som ett ganska dåligt argument för många könsstereotypa handlingar och val. Det går att hitta många lösningar och alternativ. Och det står jag för.

Appropå konversationen nedan

Jag är en väldigt...mogen människa. När exempelvis en barnmorska lägger pannan i djupa veck och tycker att jag ska jobba deltid (eller inte alls, vem vet?) - trots att jag mest sitter och dräller på mitt kontor om dagarna - så blir jag fullständigt rabiat. Vänta bara! Jag tänker starta företag under föräldraledigheten! Jag ska fotvandra i pyreneerna, nyförlöst och med bebisen i en bärsele! Jag ska fan bli börsmäklare på Wall Street, med ett helt entourage av nannies. Jag tänker jobba 100 timmar i veckan fram till förlossningen. Och skriva en bästsäljande deckare på fritiden.

Jag är, trots allt, inte en idiot.

Konversation med barnmorska

Så är det märkliga dialogerna igång igen:
BM: Jaha, hur mycket jobbar du egentligen?
J: Heltid så klart...min tjänst är heltid.
BM: Hmm. Måste du jobba så mycket?
J: Eh, vadå måste?
BM: Ja, är det nödvändigt att du jobbar heltid?
J: Jag måste väl ingenting. Det är väl klart att jag kan jobba mindre. Om jag blir sjuk så blir jag sjukskriven...och det är väl ingen som hindrar mig om jag begär tjänstledigt. Men varför skulle jag det?
BM: Men om du är trött...du nämnde ju att du är trött.
J: Eh, ja? Jag är gravid och jag är trött. Men det är inget fel på mig och jag är inte sjuk.
BM: Men heltid för dig, vad är det?
J: ?
BM: Är det 150 procent eller? *lätt skratt*
J: Nej, det är det faktiskt inte. Många tror nog att jag jobbar väldigt mycket, men jag jobbar ungefär en normal heltid. Att jag sedan har olika mycket jobb i olika perioder är en annan sak...och inte något större problem för mig. Om jag vill så kan jag jobba exakt åtta timmar per dag, eller så anpassar jag det efter vad som passar bäst just då. Och då föredrar jag det senare...för det innebär ju också att jag kan gå hem efter lunch ibland om jag känner för det. Eller komma klockan tio om jag är trött på morgonen. Inte alltid, men ganska ofta i alla fall.
BM: Vad skulle du göra om du hade mer ledig tid då? Om du jobbade mindre?
J: Inte vet jag? Jag ser inte riktigt poängen...
BM: Skulle du inte vila mer då?
J: Men...varför måste jag just vila mer? Jag är trött ibland, men det är ju inte så att jag inte kan sova eller vila om jag behöver det.
BM: Nähä.
J: Eh...
BM: Men du kan väl fundera på om du inte kan jobba mindre?
J: Men varför...jag vill inte jobba mindre. Inte nu i alla fall. Jag är inte sjuk och det finns ingen anledning till det. Jag gillar mitt jobb.
BM: Jo, jag förstår det.

Ps. Om det inte framgår så är jag djupt konfunderad - för att inte säga bekymrad - över normen som säger att gravida och mammor inte kan eller bör jobba heltid. Vid ett antal tillfällen under den förra graviditeten erbjöds jag sjukskrivning trots att det inte fanns några medicinska (eller psykosociala) skäl. Både läkare och barnmorskor tyckte att det var helt rimligt att jag skulle trava hem från jobbet för att ta det lugnt. Detta skulle vara begripligt om jag hade ett fysiskt eller psykiskt påfrestande arbete - eller om jag på något sätt var sjuk - men så var det som sagt inte.

Me, myself och Tradera

Av någon anledning så fick jag för mig att inte bara rensa i garderoben och dumpa allt som jag inte längre använder eller vill ha i den lokala klädåtervinningslådan - utan att lägga upp ett gäng auktioner på Tradera. Jag har bara köpt några enstaka grejer på Tradera - och sålt exakt en sak tidigare. Nu sitter jag här och svettas med ett antal kuvert och utskrifter och försöker få allt rätt. Rätt sak till rätt person - och helst till en person som har betalat för sig. Just är jag ganska tveksam till om det är värt besväret, även om folk faktiskt har betalat bättre än jag trodde för diverse väskor, halsband och kläder.

Ja, ja, om inte annat så är det skönt att bli av med prylarna.

Moget skohat

Två damer inne på Jerns, vid Sergels torg:
- Åh, men har du sett! En hel hylla med pyttesmå skor! *Tihi*

Femton minuter senare kunde undertecknad konstatera att alla stövlar, kängor och tja uteskor i storlek 35 var för stora för mina minifötter. De enda skorna som passade var ett par högklackade pumps från Clarks, som har legendarisk små storlekar. Nu var det inte pumps jag behövde.

Jag hatar, ja verkligen hatar, svenska skostorlekar. Och nej, jag kan inte tänka mig att ha tjocka extrasulor i skorna. Eller extra strumpor. Eller för stora skor.

Nu

Hotellrum. Popcorn (alldeles för salta). Damtidning utan något direkt innehåll.

I morgon: möte och förhoppningsvis inköp av någon klädtrasa.

Hur man får saker och ting att hända...kanske

- Okej, nu får du välja! Endera så flyttar vi till den nyrenoverade mexilådan på Berghem. Eller så köper vi ett ruckel på Teg och renoverar oss till hjärtinfarkt. Eller så renoverar vi vårt eget badrum...och tvättstugan.
- *tystnad, tystnad*
- *tystnad, tystnad*
- Vi renoverar badrummet och tvättstugan.
- Okej.

Saker jag inte förstår

Recept är ofta bra underliga. Om man gör en gryta, på 1-1,5 liter vätska, och receptet anger att ett lagom mängd krydda (exempelvis oregano, timjan eller dragon) är 0,5 tesked - vad vill man uppnå då? Att det inte ska smaka någonting? Eller 1 vitlöksklyfta på samma mängd vätska? Eller fem pepparkorn? Eller ett lagerblad? Det är ju en sak om det en massa olika kryddor, då kan det ju vara lämpligt med en halv tesked. Men ofta är det bara en eller två kryddor. Milda kryddor dessutom.

En annan obegriplighet är angivna koktider. Varför påstås det ofta att en lammgryta ska koka 25-30 minuter, när det nästan alltid krävs 2-3 timmar (eller ännu längre tid) för att den ska bli god? Eller att det går att tillaga "grytbitar" på samma snåla tid? Det blir ju apsegt och tråkigt.

Salt däremot - det ska man vanligtvis ösa i!

Never ending klagovisa

Okej, jag måste nog inse att jag inte mår helt okej. Mina ruttna blodvärden har nog inte blivit så mycket bättre under de senaste veckorna som jag har hoppats - och det sliter på kroppen. Idag slog migränen från helvetet till. Jag har ingen kraft över huvud taget. Att cykla till jobbet i maklig takt (vilket tar ungefär fem minuter) är jobbigt. Att vara vaken efter tio är svinjobbigt. På tisdag ska jag ta nya prover och då faller antagligen domen; järndropp.

Nu ska jag sova. God natt.

Saker jag inte förstår

Ganska ofta får jag märkliga kunderbjudanden. Ibland från min golfklubb, ibland från min bank eller lokala företag. Ofta är dessa av karaktären till dig som är kvinna. Av någon anledning tror dessa företag att jag vill få stylingtips blandat med råd om pensionssparande, eller provköra en ny bilmodell särskilt framtagen för kvinnor. Och dessutom betala någon hundralapp för att få mingla med ett glas vitt vin...och få företagets ohämmade reklam. Någon stans har kundgruppsanalysen gått snett.