Sannolikt komplett med studentkör och allt (hurra?)

På det stora hela är jag nog en rätt okej förälder. Men jag måste erkänna att det finns vissa, hmmm, brister. Bland annat så kan jag inga barnsånger. Ej heller gillar jag när barn ska palta i köket. Och så har jag svårt för högtider.

Dansa runt en midsommarstång? Astråkigt. Måla påskägg? Don't get me started. Kolla på majbrasa? Öhhh.

Men jag jobbar på saken. I kväll ska vi tydligen kolla på just en majbrasa.

Yeah!

Nu ska jag sluta klaga. De sensate veckornas hysteriska arbete visade sig vara värda besväret:

On behalf of the Editorial Board it is my pleasure to inform you that the manuscript titled xxxx has been accepted for publication.

Jag har aldrig varit med om att få besked så snabbt! Ibland tar det flera månader att ens få besked om att det är under granskning.

Dagens beslut: namn

Lille O. är snart tre månader - och först nu har vi bestämt oss för vad han ska heta. Själva namnen har varit bestämda länge, men inte vilket som skulle bli tilltalsnamn eller hur kombinationen skulle se ut.

Det blev ett dubbelnamn. Ett riktigt litet farbrornamn.

Ett namn som passar en överåklagare i sina bästa år.

Vad man ser när man har tryckt på send

Efter en minisemester över påsk och hysteriskt arbete med ett bokkapitel (och en massa andra saker) så kan jag konstatera att hemmet ser ut som en sopstation. Det är smulor, kladd, kvarglömda kaffekoppar, böcker, utskrifter, förlupna strumpor, filmer och allmän bråte överallt. Jag mår fysiskt och psykiskt illa av att ha det så här.

Visst finns det viktigare saker här i livet än att hemmet ser ut som ett uppslag i Elle Interiör, men jag står inte ut med smuts och bråte.

Nu ska hemmet saneras.

Paul & Neil

Tänka sig, två av mina favoritfarbröder på samma scen. Paul är minst sagt full som ett ägg, men faktum är att han vanligtvis är exakt så här underbart fånigt glad på scen. Kan liksom inte låta bli att gilla det.

Och en av de vackraste sångerna någonsin.

Me & Paul (ja minsann, jag fortsätter att tjata)

Jag är rätt töntig, det kan jag erkänna utan att någon plågar mig nämnvärt. Och jag tycker att sådant här är hysteriskt roligt.

Ps. Man måste kolla mer än några sekunder för att se vad som är så ruskigt kul.

Me, Paul och texten från helvetet

Deadlinejävel.

Under tiden jag sliter med kapitlet så lyssnar jag på Paul och återupptäcker låtar som jag (nästan) hade glömt.

Running in my shoes

För övrigt var jag ute på årets premiärjoggingrunda härom dagen. Fem kilometer, längs en tämligen bedårande väg (med vatten och tjusig utsikt). Det gick bättre än väntat, med tanke på att jag knappt har tränat sedan jag blev gravid, men tusan vilken träningsvärk jag har.

Jodå, snart så! Ännu ett kapitel om de eviga livslögnerna.

Först var det påsk och jag hade semester. Jag strosade omkring i sommarvärmen, iförd träskor och klänning. Barnen var glada och maken fick dunka iväg några golfbollar. Nu är det deadlinestress, ångest och allmänt kaos.

Men snart - snart - ska jag bli rolig, social, avslappnad och allmänt charmig.

Dagens plåga

Om någon undrar så kan jag meddela att småknortar, i knappt 3-månaders size, inte alls gillar att spendera dagen i en bil. Det spelar ingen roll att det erbjuds pauser, krubb, torra blöjor och fin musik. Det är tortyr. Och illvrål.

Nu är vi hemma, trots all plåga. Hallen fylld av ikeakassar och ouppackade väskor. Lille O. sover utmattad i min famn.

Snart dags för hemfärd, men först kaffe i min mors kök

Skickat från min iPhone

Och här sitter vi och har det bra

Min mor har antagligen världens bästa uteplats. Här sitter jag och slappar i mina nya jeans (hey, byxor!) och Lille O sover gott i min famn. Det är sommarvärme!

Snart är det påskmiddag.

Packa!

Note to self: inte glömma att packa påskägget. För i ett svagt ögonblick har jag självklart utlovat äggjakt.

Bra planerat, eller inte

Nu ska vi klämma in en liten påskresa. Innan deadline.

Jag begriper faktiskt inte hur någon av oss tänkte. För deadline gäller ett kapitel som vi skriver tillsammans och minisemestern ska vi också åka på tillsammans (och med kidsen).

En högst vanlig dag

Bra: trädgården har tinat fram och jag kan sitta i köket och skriva samtidigt som jag har koll på dottern när hon leker ute. Sonen sitter i en babysitter bredvid mig, alternativt i mitt knä, och är nöjd med det.

Dåligt: deadline som närmar sig med stormsteg.

30 låtar på 30 skittråkiga teman

Ursäkta språket men fan vad skönt att fulbloggprojektet är över. 30 låtar på 30 teman lät kul, men jag borde ha kollat närmare på vad temana gick ut på. De var ju skittråkiga.

*funderar på bra mycket roligare teman*

Låt 30: min favoritlåt från den här tiden förra året

Förra året i mars lyssnade jag massor på Of Montreal. Min passion för Canada gäller inte bara själva landet.

Bra skit, även i år.

Söndag morgon

Jobba lite grann då. Deadline om en vecka och påsk innan dess, inklusive besök hos min mamma. Hå och hej.

Låt 29: en låt från min barndom

Min hangup för Paul är ju redan avslöjad - och tja, det väl här den började. Beatles i barndomen.

Första gången jag hörde Hey Jude live, vilket borde ha varit på Pauls turné 1989, är det närmaste en religiös uppenbarelse jag har kommit. Allsång med tårarna rinnandes ner för kinderna av lycka. Helt oironiskt. Bara stort. Nästan lika stort som när jag såg det här klippet på tv som barn.

Läst 2011 (del 11)

Titel: Spådom

Författare: Magnus Dahlström

Antal sidor: 499

Förväntningar: hyfsat höga. Jag läste Dahlström på 90-talet och tyckte att han var bra då. Denna bok har dessutom fått mycket bra kritik.

Handlar i grova drag om: Boken är uppbyggd som tre separata berättelser, om tre män. Dessa män har olika yrken och tämligen olika liv men förenas genom tveksam verklighetsuppfattning, känslomässig avtrubbning och allmän paranoia. Berättelserna vävs i viss mån samman av ett barn (om det nu verkligen är ett barn?), men det genomgående temat är att man som läsare egentligen aldrig får veta vad som har hänt. Eller vad som i någon mening är sant.

Så tycker jag: Först var jag positiv. Den första berättelsen börjar bra. Språket är sylvasst och exakt. Berättelsen är spännande och klaustrofobisk. Men efter ett tag så började jag ruttna. De litterära greppen tar överhanden (exempelvis har Dahlström ett ganska speciellt sätt att skriva fram hur romankaraktärerna tvivlar på sin egen verklighetsuppfattning, genom ett slags förskjutningar) och de olika berättelserna känns mer som olika misslyckade romanprojekt än som en sammanhållen enhet. Till slut funderade jag mer på vad Dahlström ville uppnå med boken (är det främsta målet att få Augustpriset...?) än vad jag orkade engagera mig i själva berättelserna. Men samtidigt...vissa delar av berättelserna stannar kvar i medvetandet under lång tid, just för att de är så exakt och obehagligt skildrade.

Betyg: 2 av 5

Låt 27: en låt jag skulle vilja kunna spela på instrument

Jag vet inte om den är särskilt svår att spela, men jag har aldrig orkat lära mig den - trots att det är en av mina favoritlåtar (med en riktigt snygg gitarrslinga). Lloydans Are You Ready to be Heartbroken.

Låt 26: en låt jag kan spela på instrument

Fatta ironin att jag kan spela den här på gitarr. Eller kunde i alla fall, det är ett tag sedan sist.

Well, den låter väl inte riktigt som originalet heller. Mer som om man kör Metallica genom ett Elliott Smith-filter.

7,5 hp i...Mariokunskap? (del 2)

Det går framåt! Nu begriper jag åtminstone (ungefär) hur krafterna fungerar. Och jag är hyfsat sams med några av karaktärerna (jag gillar nog bäst att vara Toad).

Dottern bidrar för övrigt med fin support:

- Heja mamma! Heja mamma! Du kan vinna! Du kan vinnaaaaaa!

Låt 25: en låt som får mig att skratta

Skratt och skratta, det vet jag inte, men le lite grann måste jag göra. På ett bra sätt.

Celtic soul brothers av Dexys.

Låt 24: en låt jag vill ha på min begravning

På detta tema finns det väl bara ett alternativ? Laura Nyros And When I Die. Många artister har gjort en cover av den här (och många andra av Lauras sånger) men ingen klår originalet. Undvik framförallt Blood, Sweat & Tears slakt.

Nä, vi är inte workaholics...men en deadline är en deadline oavsett om man har en bebis i huset eller ej

- Jaha, vad ska ni hitta på idag då?

- Öhh. Jag tänkte försöka jobba lite grann. Måste ju skriva på kapitlet.

- Ja, just det.

- Men det är kanske bakvänt? Inte direkt vad man ska göra på sin föräldraledighet.

- Nä, men så är det ju. Så är ju våra jobb.

- Ja.

Låt 23: en låt jag vill ha på mitt bröllop

Paul McCartney & Wings Silly love songs.

Vi hade dock ingen musik på vårt bröllop vad jag kan minnas. Det kanske låter udda, men vi gifte oss borgerligt och hade en stillsam middag för våra familjer och närmaste vänner på kvällen.

Låt 22: en låt jag lyssnar på när jag är ledsen

Oh, dear Lloyd. Albumet Don't get Weird on me Babe, där Butterfly finns med, har varit en följeslagare genom allsköns sorger, elände och bara allmänt gnäll. För att inte tala om hur mycket jag lyssnade på den under en regnig höst i Uppsala, under min första termin vid universitetet. Jag längtade tillbaka till Skåne, tyckte synd om mig själv, drack kaffe på Almas och lyssnade på just Lloyd.

Låt 21: en låt jag lyssnar på när jag är lycklig

Jag har ingen särskild lyckomusik. Så det är ungefär lika sannolikt att jag lyssnar på Siouxsie som någonting annat i skivsamlingen.

Jobba på arbetsplatsen?

Vilket skämt. Maken som har varit hemma med två barn har fått mer gjort på jobbfronten.

7,5 hp i...Mariokunskap?

Kära Wiiguden!

Jag är en moder i mina bästa år. Lite gråhårig och rynkig men ändå i gott skick. Hyfsat teknisk och rätt bra på datorrelaterade frågor och trick. Men det här med Wii i allmänhet och Super Mario i synnerhet - kan du förklara hur man gör? Finns det någon sommarkurs att gå? Kan man få lite handfast handledning (det kanske finns någon femåring med tålamod och skills...)? Jag har fattat att olika karaktärer har olika egenskaper och att jag kan göra lite olika val. Men poängen? De verkar ju helt godtyckliga! Och var fan ska jag trycka när jag vill utnyttja krafter? *minns inte och begriper ingenting*

/Desperat

Låt 20 – en låt jag lyssnar på när jag är arg

Det vette tusan om jag lyssnar på musik när jag är arg. Jag försöker faktiskt låta bli att vara just arg. Men...om man vill få ut adrenalin i kroppen så kan man ju alltid lyssna på sådant här, som Beastie Boys, och springa fort som fan.

Låt 19 – en låt från min favoritplatta

Det här är inte min favoritplatta idag, men det finns nog ingen skiva som har betytt så mycket för min identitet eller som jag har lyssnat på så många gånger som Depeche's Black Celebration. Jag tycker fortfarande att den är bra och den fungerar utmärkt som löparmusik.

Och jag kan vartenda ord.

In the horror of...koppor

Det går vattkoppor på dotterns förskola. Helvetesjävlaskit, jag som aldrig har haft vattkoppor, inte är vaccinerad och inte har en susning om jag är immun eller ej. Jag har inte den minsta lilla lust att få koppor som vuxen. Ej heller vill jag att vår tvåmånaders bebis ska få det (han har dessutom träffat en smittad tjej för några dagar sedan, det vill säga innan hennes koppor bröt ut...aaaaahhhh!).

Nu har jag googlat på vaccinationer och vattkoppor med resultatet att det kliar exakt överallt.

I morgon ska jag nog ringa till vårdcentralen.

Låt 18 - en låt jag önskar jag fick höra på radio

Jo, jag tror faktiskt att världen skulle bli en finare plats om bara fler lyssnade på Style Council. Blåssektioner är för övrigt gravt underskattade i popmusik. Vem blir inte glad av trumpeter?

Låt 17 – en låt som jag ofta hör på radio

Jag lyssnar nästan aldrig på radio. Vare sig på pratprogram (detta borde jag faktiskt skriva ett eget inlägg om, varför jag inte står ut med att lyssna på när folk pratar i radio...oavsett om det är P3-pladder eller objektivt bra debattprogram) eller musikkanaler. Men någon gång flärpar jag förbi P3 i bilen och jag inbillar mig att de nästan alltid spelar Timo Räisänen. Så är det nog inte alls.

Låt 16? (del 2)

Alltså...om jag väl har börjat gilla en låt så slutar jag inte med det. Jag kan tröttna, men hata? Nej.

Den kollektiva lögnen om den femte årstiden

Här uppe i norr finns det ett klart överreklamerat begrepp: vårvinter. The locals påstår att det är en femte årstid, men sanningen är att det bara är ett fult knep för att dölja att det egentligen bara finns tre årstider i Norrland. Först är det vinter, vinter, vinter, vinterhelvete, sjuhelvetetes jävla vinter och vinter som aldrig tar slut. Sedan smälter snön och isen går på älven. Det tar ungefär en eftermiddag (i maj...) och sedan är det sommar. Sommaren är kort, nyckfull och tveksamt varm. Ibland drar den så kallade ryssvärmen in, men det är långt ifrån varje år. I september och en bit in i oktober är det höst. Den är också kall. Sedan börjar vintern om igen.

Men som sagt, The Locals hävdar att det både finns vår (som ingen riktigt kan säga när den inträffar, eventuellt handlar det om 15 minuter i maj) och vårvinter (som ungefär inträffar nu, när det fortfarande är snö men börjar bli varmt). Kanske var det vårvinter just idag, när det plötsligt var 13 grader i skuggan och riktigt skönt ute? Men med tanke på att det sannolikt kommer att snöa inom ett par dagar så vidhåller jag. Här finns det bara tre årstider.

Ps. Det finns många skäl till att bo i Norrland. Vintern, kylan och mörkret hör dock inte till dessa.

Låt 16?

Vid låt 16 stannade min fantasi. Hmmm. Återkommer i ämnet.

Låt 15: en låt som beskriver mig

Nej, jag är inte singel. Ej heller olycklig, eller olyckligt kär. Men jag har varit - och jag är nog lika melankolisk fortfarande.

I called you from the hotel phone
I haven't dialled this code before
I'm sleeping later and waking later
I'm eating less and thinking more
And how am I without you?
Am I more myself or less myself?
I feel younger, louder
Like I don't always connect
Like I don't ever connect

Låt 14: en låt som ingen tror att jag skulle älska

Folk som inte känner mig väl, eller sedan lång tid tillbaka, känner nog inte till min hang up på Paul McCartney. Men en sådan har jag! Jag har till och med funderat på att namnge sonen efter Paul.

Pauls bästa musik är från tidigt 70-tal. Den allra mest fantastiska skivan är hans och Lindas RAM. Men även den självbetitlade McCartney (som just Maybe I'm Amazed är med på) och de tidiga Wingsskivorna är fantastiska. Ingenting annat än fantastiska.

Äh, nu måste jag klämma in en låt till. Kolla särskilt in videon - och vänta tills tempobytet kommer.

Saker man kan göra en söndag morgon

Och här sitter jag och kodar. 78 poster av 821 är klara. Snabbt går det inte, då jag är tvungen att dubbelkolla så gott som varje post i MeSH eller Medline. Så går det när en samhällsvetare studerar det medicinska området.

Dagen i punkter

- Sanerat hemmet - check!

- Köpt ny kjol - check!

- Köpt hudcreme - check!

- Käkat lunch på Costas - check!

- Burit missbelåten bebis - check!

- Lovat omgörning i dotterns rum - check!

- Letat efter en försvunnen peruk till My Little Pony (eeeh, jo faktiskt) - check!

Låt 13: en låt som är guilty pleasure

Lite oväntat kanske? But hey, det är inte bara husets fyraåring som gillar Gaga! Jag gillar dessutom att hon är en vandrande hyllning till Madonna.

Note to self

Om man råkar ha fått världens känsligaste hud, som mest består av fräknar, utslag och torra flagor, och har hittat en hudcreme som fungerar - då ska man inte chansa på någon billig tub (med okänt innehåll) på apoteket bara för att man (klantigt nog) har glömt att bunkra upp vid de senaste besöket på Arlanda. Då får man stå sitt kast. Ansiktet är fullt av fula utslag och jag var tvungen att köpa ny hudcreme på Åhléns efter tre dagar. Självklart till överpris.

Låt 12 – en låt av ett band jag hatar

*stön*

Jag fixar inte att kolla igenom klippet, än mindre lyssna på eländet, så jag tog första bästa låt av Maiden.

Det är inte särskilt moget eller storsint att reagera med sådant obehag inför ett band. Men jag har aldrig gjort anspråk på vare sig det ena eller det andra när det kommer till musik.

Låt 11 – en låt av mitt favoritband

Jag vet inte om NIN nödvändigtvis är mitt favoritband alla kategorier, men...tja...de ligger bra till. NIN är dessutom min vanligaste bilmusik.

Och, ja, jag sjunger med. Lite lagom falskt.

Låt 10 – en låt som får dig att somna

Boards of Canadas Music is Math. Det är inte bara ett lysande bandnamn och en rubbat bra titel, det är också hypnotisk fin musik.

Låt 9: en låt jag kan dansa till

Som offer för den ironiska generationen så ägnar jag mig (så klart!) bara åt fuldans. Gärna till sådant som Les Rita Mitsoukos C'est Comme Ca.

Les Rita är för övrigt en av mina största konsertupplevelser. Lite otippat faktiskt. 1994 på Roskilde. Sjukt röjigt. Sjukt mycket fuldans.

Oooh, Kate!

Låt 8: en låt som jag kan hela texten till

När jag fick barn så insåg jag två saker. Jag kan inga barnvisor - de enda texterna som jag behärskar är endera av Beatles eller Depeche Mode. Möjligen kan jag några andra synthklassiker också.

En text som jag definitivt kan är Depeches Never Let me Down Again.

Music for the Masses var för övrigt en av mina första cd-skivor - och ja, jag såg Depeche under den efterföljande turnén. Jag minns att jag var helt förvirrad av att Dave hade vita Levisjeans på scen. Så fult.

Och på jobbfronten

Idag blev det klart att jag lämnar min nuvarande position, och de ledningsuppdrag som jag har, den första juli. Sedan blir jag i princip forskare på heltid i 3,5-4 år.

Det ska bli fantastiskt kul! Samtidigt känns det lite udda att lämna nuvarande position, som jag har investerat massor med tid och engagemang i, innan jag egentligen känner mig klar. Men det här är en möjlighet som jag på intet sätt vill försitta. Tvärtom - det är ju det här jag har drömt om!

Det kändes overkligt att skicka in kontraktet.

Låt 6: En låt som påminner mig om ett ställe

Market street i San Fransisco. Ändlösa promenader. Augusti. Faithless.

Låt 5: en låt som påminner mig om någon

EMF:s Unbelivable är inte bara en festivalrökare från tidigt 90-tal, det var även H:s anthem under den perioden. H. var min vapendragare, bäste vän och ett tag även min pojkvän. Från högstadiet fram till att jag var ungefär 25 år. Sedan blev det för rörigt med nya partners som nog inte riktigt begrep sig på vår vänskap. Numera hörs vi på Facebook någon gång ibland.

Och ja, vi såg EMF på Roskilde 1992. Galet!

Låt 4: En låt som gör mig ledsen

Jag har lyssnat så vansinnigt mycket på Nick Drake, i ett annat liv typ. Nick Drake är dammiga parkettgolv, fem våningar upp på söder. Nick Drake är grusiga cykelbanor i Uppsala. Nick Drake är olycklig kärlek och ett hjärta kört genom en köttkvarn och slängt till vargarna. Efter det sistnämnda så klarar jag knappt av att lyssna på Drake (här representerad av den sagolika River man).

Låt 3: En låt som gör mig glad

Vem kan motstå denna? Wordy rappinghood med Chicks on Speed. Sjuk coola damer, snygg video och bra text (särskilt refrängen...aramsamsam, aramsamsam osv).

Låt 2: min hatlåt

Hat är väl kanske ett stark ord men jag har mycket svårt för Shakira. Och just denna kom jag att tänka på appropå gymmusik.

Jag antar att Shakira skrattar hela vägen till banken, men bra musik det gör hon inte.

Låt 1: min favoritlåt

Favoritlåt och favoritlåt, det varierar ju från dag till dag. Men det senaste året, eller kanske ännu längre, har Chicago med Sufjan Stevens legat högt uppe bland favoriterna. Helst i originalversionen:

Nytt fulbloggprojekt: 30 låtar

dag 01 – din favoritlåt

dag 02 – din hatlåt

dag 03 – en låt som gör dig glad

dag 04 – en låt som gör dig ledsen

dag 05 – en låt som påminner dig om någon

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

dag 08 – en låt som du kan hela texten till

dag 09 – en låt du kan dansa till

dag 10 – en låt som får dig att somna

dag 11 – en låt av ditt favoritband

dag 12 – en låt av ett band du hatar

dag 13 – en låt som är guilty pleasure

dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska

dag 15 – en låt som beskriver dig

dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar

dag 17 – en låt som du ofta hör på radio

dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

dag 19 – en låt från din favoritplatta

dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg

dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig

dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

dag 25 – en låt som får dig att skratta

dag 26 – en låt du kan spela på instrument

dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

dag 29 – en låt från din barndom

dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Oj, vilken prestationsångest jag får av att ögna igenom den här listan. Men vad tusan, nu kör jag! Det här kan bli hur komplicerat som helst.

Houston, I have a problem with the gym music

Tillbaka på gymmet, efter att mest ha sprungit under de senaste åren, så har jag blivit brutalt påmind om musiken på gym. Damn, så usel den är! På träningspass så är det alltid någon slags topplistesörja, blandat med gamla Ricky Martin-låtar. Inne i träningshallarna spelas vanligtvis hårdrock. Oproportioneligt ofta Metallica (förlåt, jag vet att många älskar Metallica, men jag står verkligen inte ut). Nu är det ju inget problem att ta med en i-pod om man ska springa på löpband eller lyfta skrot, men på träningspassen...

Jag är mycket konservativ beträffande musik att träna till. Vanligtvis blir det Depeche Mode (som har perfekt BPM för löpning), NIN eller någon annan gammal industri/synthmusik. Typ sådant här:

Mamma-baby-gympa (check!)

Well, jag lyckades sätta några fler stegkombinationer denna gång.

Vi kan sammanfatta mina prestationer så här:

- hyfsat flås

- hyfsat stark (för min storlek vill säga, jag är ju ingen bjässe direkt)

- väldigt rörlig (en hel del frågan yogan finns kvar)

- mycket okoordinerad

Rivstart

Första dagen på jobbet har överlevts. Med minsta möjliga marginal. Sjukt många, och ytterst olika, ärenden landade på mitt bord idag.

Well, förhoppningsvis känns det bättre på onsdag när jag jobbar igen. För från och med nu delar jag och maken på föräldraledigheten.

Stugpremiär!

*pekar mot systerbloggen*

Dagens seriösa frågor! (Del 2 Denna gång med förslag!)

Appropå det förra inlägget. Om du råkar vara klädproducent, och jobbar för någon stor kedja, så kan jag tipsa om att sådana här omslag väcker enorm nostalgi hos gamla synthpäron. Ju mer jag tänker på en body med Kraftwerk-tryck, eller valfritt omslag av Peter Saville (Factorys husformgivare) desto mer vänligt sinnad blir jag till att spöka ut barnen i bandtishor. Observera att många av omslagen är färgglada!

Jag skulle kunna leta reda på hur många snygga omslag och loggor som helst!

Dagens seriösa frågor!

Medan dottern var på den sedvanliga barndansen, som är på lördagmorgnar, så skrotade jag och sonen omkring i affärer och kollade på kläder. På den stora klädkedjan, med de oroväckande låga priserna, hängde en hel driva med bandtishor/bodys för småungar. Sådana som hårdrockföräldrar uppenbarligen tycker är jättesöta. Nu har jag ju aldrig lyssnat på hårdrock - och alltid tillhört det andra lägret (ja, jag vet att det låter skittöntigt...men på 80-talet så var musik och tillhörande frisyrval väldigt seriösa saker). Jag skulle med andra ord hellre äta daggmaskar än sätta på mina barn en tisha med AC/DC-tryck.

När jag stod och fånstirrade på de i mitt tycke anskrämliga kläderna började ja dock fundera på två frågor. Hur kommer det sig att det bara finns sådana här kläder på hårdrocksteman? Varför finns det inte synthmotsvarigheter? Eller andra typiska nostalgitryck (exempelvis med Madonnas Like a Prayer-omslag)? Det närmaste man kommer är väl enstaka tryck med Rolling Stones och Beatles. Och så den andra frågan: skulle jag bli mer vänligt sinnad till företeelsen om jag kunde spöka ut Lille O. med en body prydd av Kraftwerks The Robots? Eller Joy Divisions Unknown Pleasures?

Bloggar och sociala spelregler?

Jag har funderat på en sak när det gäller bloggar, kommentarer och sociala spelregler. Om man träffar på bloggare, som man inte känner personligen men som man brukar kommentera hos och som även brukar kommentera i ens egen blogg, bör man presentera sig/hälsa/småprata då? Grejen är ju den att jag stöter på och känner igen ett antal personer här i stan, men det är ju mer tveksamt om de vet hur jag ser ut (med undantag för några personer som jag anar har googlat mina jobbsidor och på så sätt har koll).

Vill man bli tilltalad av en så gott som vilt främmande människa på fiket/biblioteket/gågatan/Åhléns? Ibland känns det märkligt att inte säga hej. Jag menar, jag växlar ju några ord i förbifarten med många andra människor (som gamla studenter, folk jag har träffat i jobbet, föräldrar till barn på förskolan etc.) som jag vare sig känner närmare eller umgås privat med.

Dagens i-landproblem

- Bilen ska in till verkstaden (läs: vi är strandsatta i hemmet)

- Öppna förskolan har av okänd anledning stängt (och eftersom vi inte har någon bil känns det övermäktigt att ta sig tvärs över stan för att hitta någon som har öppet)

- Hemmet ser ut som en korsning mellan sopstation och fältslag

- I kylskåpet finns ungefär fem mosiga tomater, en vissen aubergin, en förtorkad purjolök och lite mjölk (okej, en lätt överdrift - men någonting kul finns inte där).

Konversation i hemmet

- Så...är du nöjd med din nya tjusiga Air?

- Öhh, visst!

- Hmm. Exakt hur nöjd är du?

- Öhhh...

- Är du nöjd för femton papp...eller hade du hellre köpt koftor för pengarna?

- Jo, det är klart att jag är nöjd! Och det känns ju lite mer förnuftigt att köpa en ny dator...än koftor.

- Ja, ja, men nu var det inte det jag frågade om. Vad som är förnuftigt. Hade du...

- Nej! Jag är nöjd!

Ps. Jag köper inte alls koftor för alla mina pengar. Bara någon ibland. Hum, hum, hum.