På tal om namn (del 2)

Jag kan inte låta bli att fnissa lite grann när jag läser den här genomgången av Sandra B:s nätverk. Carl-Fredrik. Smaka på namnet. Det är nästan så att jag blir sugen på en lillebror till Lille O., gossebarnet med det tjusigaste dubbelnamnet i hela världen.

Ps. Observera att jag är helt oironisk. Och att min mamma faktiskt tyckte att gossebarnet skulle heta Glenn.

Saker man bör prata om

Man kan ha många åsikter om Amanda Schulmans blogg, men ibland tycker jag att hon sätter fingret på viktiga frågor. Som idag, om att vi måste våga prata mer om graviditeter och missfall - och om idealet att det är bra att vänta så länge som möjligt med att berätta för omgivningen att man är gravid. För det kan ju gå fel. Och då blir det ju så jobbigt.

Jag förstår att man - för sin egen skull - inte alltid vill berätta. Om man har fått fyra missfall på raken så är man inte pigg på att prata...med någon. Än mindre svara på frågor. Eller behöva ljuga ihop något osammanhängande om att livet går vidare och att det kommer nya försök. Men ofta är det ju tvärtom. Om man får ett missfall så behöver man prata och gråta - och då är det enklare att folk vet vad det beror på. Det är jobbigt - men det är fan inte skamligt eller pinsamt.

Efter ett par ganska jobbiga år med sekundär barnlöshet - som även omfattade missfall - så tror jag mer och mer på att prata om det. Till slut kom Lille O. till världen, men vägen dit var bitvis väldigt påfrestande. Så mycket väntan, förtvivlan, frustration och grusade förhoppningar. Till slut orkade jag inte vara tyst längre utan sa bara som det var; att vi försökte få barn och att det inte hände ett dugg. Likaså berättade jag om missfallen. Inte för alla jag sprang på, så klart, men i de sammanhang som det kändes rimligt och relevant. Om jag inte hade pratat med folk så hade jag (seriöst!) blivit tokig.

När alla andra pratar om våren

Det känns lite bakvänt att packa hjälmar, pjäxor, underställ, slalomskidor - och andra skidrelaterade saker - inför helgens resa till fjällen. Regnet vräker ner. Det är sex grader varmt. I trädgården finns några sorgliga, och mycket smutsiga, snöhögar.

Jag hoppas att det är mer vinter 36 mil bort. För nu ska dottern lära sig att åka lift på egen hand!

Jag & Marc

Jag har en mycket svag punkt för Marc Almond - och jag fullkomligt älskar hans duett med Gene Pitney (på Pitneys gamla megahit). Och särskilt fram emot slutet, då de sjunger tillsammans. Drama!

Nu: mer kaffe. Mer manusläsning.

Saker man kan göra

Läser manus, dricker kaffe och lyssnar på Housemartins (medge att du hade glömt bort dem...). Det kunde vara värre.

Plötsligt händer det: date med Maken

Och så plötsligt var vi båda på arbetsplatsen, jag och Maken, samtidigt. Vilket innebar att vi kunde gå på lunchdate ihop. Vi slog till på detta. Inte så romantiskt kanske, men det blev en lunch utan kidsen i alla fall.

Håhåjaja (fortfarande trött på mig själv)

Kollar på hustoppen...och tänker (åter igen) på att åka till återbruket med hushållets samlade bråte. Befria mig!

Dagishäng

En lite oväntad bonus med att skola in sonen på dagis för andra gången på tre veckor är att jag har spenderat dagen med dottern (ja alltså, de går ju på samma dagis nu - och då sonen klarade sig utmärkt tillsammans med den rutinerade pedagogen så kunde jag passa på att hänga med dottern). Det var länge sedan sist - och riktigt kul. Hon fick, dagen till ära, hålla i samlingen. Det var roliga matte och minneslekar. Och sånger. Och sedan blev det pyssel. Och så åt vi lunch med lillebror.

Jag och Maken är allt annat än exemplariska när det kommer till att ta del av förskolans verksamhet. Förutom att vi frågar dottern om vad hon gör så blir det mest att vi växlar några ord med personalen i förbifarten. Besök, nja, det blir av någon anledning aldrig av.

Håhåjaja (jag blir så trött på mig själv)

Jag vet att det är allt annat än miljövänligt och politiskt korrekt, men jag skulle verkligen vilja slänga ut hela bohaget. Alla böcker (varför köper vi så många böcker, det är ju helt orimligt?). Alla nerkräkta och på andra sätt demolerade möbler (typ alla). Alla kläder (jag är trött, trött, trött på varenda klädtrasa). Allt porslin (när jag ändå är i farten). Alla meningslösa pryttlar (varifrån kommer de egentligen?). Alla skivor (hallå, skivor?). Och särskilt alla leksaker (Matell och Fisher Price, vi ses i helvetet).

Trogna läsare tänker; nä, men inte nu igen.

En klinisk låda, det är vad jag vill ha. Lättstädad och opersonlig.

Nu igen

Arbetsveckan avslutades med en hej då-tillställning för en kollega, tillika vän. Vin, snacks och fina ord. Trevligt - men också sorgligt. Jag ogillar mer och mer att mina vänner sprids för vinden. Det är inte bara de att de får nya jobb eller flyttar till en annan stadsdel. Oroväckande ofta flyttar de hundratals mil, till andra länder. Det är kul att de får erbjudanden som de inte kan säga nej till - men privat känns det mer...tveksamt.

I spagettihjärnan

I huvudet snurrar tankar om provocerande kroppar och svår samtal (dessa har dock ingenting med varandra att göra), men eftersom hjärnan verkar har förvandlats till en hoptorkad spagettiklump så får ett mer utvecklat inlägg anstå till i morgon. Eller någon annan dag.

Nu ska jag sova. God natt.

Med en plötslig känsla, rakt in i magtrakten

Härom dagen, när jag var på besök i Hufvudstaden, drabbades jag av plötslig hemlängtan. Det var någonting med gruset på trottoarerna. Nordanvinden som piskade i vid Norra Bantorget. Lukten när man kommer upp med rulltrappan från Sergelarkaden mot NK, där det finns någon slags varmluftsfläkt. Dofterna på NK:s parfymavdelning. Glasdörrarna på södra husen, på Frescati. Ett par gamla kollegor. Kaffe och lågmäld Acid Jazz.

Och just en känsla av hemma, eller vad som var hemma någon gång för ganska länge sedan.

Jag tror inte att jag skulle vilja flytta tillbaka till Stockholm. Inte nu och inte som livet är just nu. Trots det så sköljer denna känsla över mig då och då. Kanske bottnar den bara nostalgi, kanske betyder den någonting mer. För även om jag har ett alldeles utmärkt liv i Umeå, och jag med tiden har byggt upp ett nytt socialt liv, så är det inte härifrån jag är.

Saker man inte ska göra (verkligen inte!)

Bildgoogla inte på boxervalpar. Vad ni än gör, gör det inte.

Plötsligt händer det: på dagisfronten

Håll i hatten! Plötsligt har Lille O. fått plats på samma förskola som Stora L! Bara så där, som en skänk från ovan. Det är dock ett smärre mysterium varifrån platsen kommer. Inget barn har slutat på avdelningen, eller planerar att sluta, så jag gissar att rektor var sugen på lite mer stålar (= större barngrupp). Men även om den aspekten känns en smula dubbel så är både vi och personalen på avdelningen glada. Detta underlättar livet väsentligt. Inget mer skjutsande av barn tvärs över stan.

Det känns även väldigt kul för Lille O. och Stora L. att de, åtminstone, får några månader tillsammans på dagis.

När man skärper till sig

Det är lite konstigt (eller kanske ändå inte?) att saker och ting flyter på mycket bättre på morgonen när jag vet att det är ont om tid och Maken är bortrest. När det bara är en vuxen som ska fixa allas frukostar, borsta toviga hår, packa grejer, få på rena kläder på bångstyriga ungar och lämna på två olika dagis - dessutom lite extra tidigt. När vi båda är hemma så driver vi omkring lite planlöst. Dricker kaffe och läser DN tills det blir stressigt och rörigt. Men som sagt, inte idag. Idag var det ordning och reda. Tydliga budskap och inget tjafs.

Vardag (del 427)

Lille O. har skolats in på dagis, Stora L. har återgått till mer normala rutiner och vi har börjat landa i någon slags vardag. Lämna och hämta på två ställen. Komma ihåg sovhunden, nappen, galonbyxor och tusen andra saker. Fylla i scheman och fixa matlådor. Borsta håret och styra upp jobbet.

Just nu är det som om luften fullständigt har gått ur mig. Det går bra, det är inte det, det är bara lite överväldigande.

Saker man hinner om man stiger upp 6.30 en söndag morgon

- Långläsa DN
- Springa en mil
- Följa med dottern till hennes dans
- Gå en sväng på stan med sonen
- Åka skidor med dottern på Bräntberget
- Äta lunch och fika
- Storhandla

...och då var klockan inte mer än 16.00.

Konveration inne i Peakbutiken

Maken: Hmm, ska jag köpa de här skidbyxorna då?
Jag: Jag vet inte det jag. Du verkar ju inte direkt övertygad.
Maken: Njae. Jag veeet inte?
Jag: Men då ska du ju inte köpa dem. Om en sak inte känns helt rätt då ska man inte köpa den.
Maken: Det har du helt rätt i. Du har så bra beslutsprinciper!
Jag: *sårad* Men du, konsumtion är ju min paradgren!

Breaking news!

Sonen sover på dagis! Sover...i en vagn!

Nu snackar vi om ungen som knappt någonsin har gått med på att sova i vagnen. Inte ens som nyföding.

Jodå, vi jobbar också

Jag: ...så jag tänkte skicka in xx-artikeln till den där konferensen.

Maken: Mmm.

Jag: Ja...som är i Florens. Någon gång i september.

Maken: Minsann. Florens?

Jag: Uhum, ja.

Maken: Prada, Prada, Prada!

Jag: Ehum, ja.

Maken: Tja, jag borde ju leta konferenser i Florida. *tralalalala*

Nya tider stundar

Det känns som slutet på en epok i familjelivet, för idag börjar vi skola in Lille O. på förskolan. Snart är det slut på föräldraledigheter och hemmadräll. Snart ska båda kidsen gå på förskolan med allt vad det innebär. Galonbyxor, hjälmar, blöta vantar och märkliga påskpyssel.

Det blir nog bra. Men just nu känner jag mig en smula nostalgisk och gråtmild. Ska min lille knort verkligen sova middag på ett främmande ställe? Äta äppelbitar tillsammans med fjorton andra barn? Leka ute på en gigantisk gård? Nyss var han ju en liten Monchichi.

En veckas semester (bildversionen)

På fjället åker jag skidor - och tar aldrig med mig kameran - men man gör ju även annat i Åre. Äter frukost, hänger på Åre Bageri och tar en tur till familjebacken i Duved. Exempelvis.

En veckas semester

Snart har vi spenderat en vecka i Åre. Jag älskar Åre. Bokstavligen älskar. Visst, det finns andra ställen där man kan åka skidor. Och visst finns det ställen som betraktas som mer genuina. Jag skulle gladeligen åka till Aspen, Vail eller Whistler - om det inte vore så långt bort. Och jag gillar Riksgränsen. Men om man ska åka på familjesemester - och kunna åka anständiga backar - så är Åre perfekt. Här finns lite allt möjligt. Man kan bada, gå på biblioteket, shoppa och åka svarta pister. I år har även L. testat på att åka slalom - vilket blev en oväntad succé. Hon tyckte att det var vansinnigt roligt och låg mest och skrattade i backen.

Det enda som är lite tråkigt är att jag och Maken sällan kan åka tillsammans. Vi turas om att åka och att vara med barnen. Men å andra sidan så är det förhoppningsvis ett övergående problem. Om några år kan vi (förhoppningsvis) åka skidor med båda kidsen. Det ser jag fram emot.

Sådant man kan ägna sig åt

Damer och herrar, det här är lycka

Status: sportlov

Och vad kommer hända nu då?

Så ska familjen packåsna ut och resa. Det är dags för vinterns fjällresa. Det är mer spännande än vad man kan tro, för vi har ett helt pärlband av incidenter kopplade till fjällresor. Voltat med bilen. Kört på ett rådjur. Kört vilse i en snöstorm (jo, det är faktiskt möjligt). Fastnat i en backe. Glömt skidkläderna hemma. Haft kräkbonanza (regel: barnen får numera inte äta banan i bilen).

New Noise

I den allmänna yran över återföreningen av Refused (talas det om någonting annat i Umeå just nu?), och den extremt omtalade spelningen på Scharinskas härom kvällen, så blev jag påmind om hur bra denna är. Till och med gamla tanter som undertecknad vill stage diva. Eller tja, nästan i alla fall.

Konversation vid frukostbordet

Jag: Hmm. Det är snart Umeå Open...

Maken: Du kanske skulle ta och passa på?

Jag: Ehhh?

Maken: Ja, innan du fyller 40! Sedan kommer de inte att släppa in dig!

Jag: Hrmfff.