Verkligheten, nja tack?

Appropå Ikea i verkligheten. Visst gillar jag att Ikea har ambitionen att göra saker som fungerar i folks liv och inte bara på bilder i tjusiga magasin. Att sonen kan hoppa tusen gånger i soffan utan att den brakar ihop. Eller dundra in med Booby Caren i köksluckorna utan att det blir stora kratrar. Eller att badlakanen håller stilen efter 200 tvättar. Men...är det bara jag som gärna vill ha den snygga ytan när jag kollar på bilder? Jag får liksom nog av våra egna förlupna strumpor för att vilja se fler i diverse magasin. Och jag är inte dummare än att jag begriper att det finns smulor och fula sladdar även i den mest minimalistiska miljön.

För övrigt så önskar jag att den här stringhyllan inte alls såg så här verklig ut hemma hos oss. Den är till bredden fylld med pennor och pysselgrejer (så att sonen inte ska nå dem), spel, teckningar, kokböcker och allmänt krafs. Minsann om det inte har smygit sig in en golfbok av Ben Hogan också (vad fan gör den där?).

Jag har sagt det förut - och jag säger det igen. Jag vill inte ha det hemtrevligt.

Musik man kan roa sig med (kanske en alldeles vanlig dag på arbetet?)

Helt ärligt. Utan spellistor av detta slag hade jag aldrig skrivit klart min avhandling (ja, det är hundra år sedan...men jag jobbar fortfarade bäst till elektronika och en nypa dub). Och ja, jag fann det hysteriskt roligt Underworlds Born Slippy ingick i OS-invigningen i London.

Saker man kan ägna sig åt (en oerhört vanlig måndag)

Just nu känns det helt nödvändigt att överdosera The Orbs och Lee Scratch Perrys samarbete. Hela tiden. Och att dricka te, för att den eländiga förkylningen gör kaffet odrickbart.

Saker man kan göra (när snön kommer)

Och så kom den. Snön. Motvilligt släpade vi oss till en lekpark. Gungade lite håglöst. Sparkade på frusna löv. Tumlade runt i kanan. Sonen ramlade och slog i kinden. Dottern var mest arg. Sedan fortsatte vi på en promenad längs älven. Fikade. Tinade upp en smula. Gick hem igen.

Saker man kan göra (en alldeles vanlig lördag)

Sonen väckte mig kring klockan fyra i morse och ville komma över till min säng. Sedan låg han och muttrade, pickade på min arm och drog mig i håret tills klockan skrällde till en timme senare. Upp, duscha och iväg till flygplatsen. Klockan åtta var jag i storstaden och sedan har det varit möten och jobb. Och sushi från mitt gamla stamhak Ki Mama. Nu, tio timmar senare, vill jag bara hem. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Insikter (del 2)

Jag börjat med det enkla. Italienska skor.

Insikter

- Jag har alldeles för långt hår. Det ser inte alls charmigt bohemiskt ut (eller vad jag nu ville uppnå?) utan som en vildvuxen risbuske.

- Jag bor alldeles för långt ifrån min bästa vän.

Det förstnämnda är betydligt lättare att åtgärda än det senare.

Ps. Jag behöver även nya skor.

Livet

Jag var oförberedd på att det var så jag, eller snarast vi, skulle reagera. Att tårarna skulle forsa och aldrig vilja ta slut. Att det skulle vara så omvälvande att träffa min bästa vän, efter alldeles för lång tid. Att livet ibland är så underligt, magiskt, stort och skört.

Saker man kan roa sig med (hej vardag!)

Dottern har kreativa tofsar i håret och jag packar inför en liten resa till Köpenhamn. Eller packar? Det är mer att jag slänger ned omaka klädesplagg i en väska, skriver ut en massa onödiga papper (har jag inte en iPad för sådant?) och försöker komma ihåg mer eller mindre livsviktiga saker. Sladd till datorn. Linsvätska. Hårborste. Löparstrumpor.

Blekt inne, starkt ute

I sjukdvalan drog vi till stugan. Tog in lite ved. Sparkade på löv. Begrundade det höga vattnet i ån. Funderade över varför vi varit där så lite på sistone.

Kalla mig enkelspårig

Just nu tänker jag inte på så mycket annat.

*hoppas hoppas*

Hej hej iPaden (det här går ju inte särskilt bra)

Försökte ladda ner en e-bok på biblioteket. Pinkoden fungerade inte. Försökte köpa samma e-bok och blev skitsur över att den var dyrare i det formatet än som hard back. Sedan lyckades jag trycka på fel länk och köpa den som ljudbok. Jag hatar ljudböcker.

Jaha, det är ju inte iPadens fel.

Doftljus eller kompressionsstrumpor?

Just nu pågår det en diskussion om bloggträffar - och om varför sådana är så könsstereotypa. Om varför de, så snart de vänder sig till kvinnliga läsare, är fokuserade på skönhetsbehandlingar, doftljus och ego boost-föreläsningar. Nu har jag aldrig varit på någon sådan träff (och har i ärlighetens namn svårt att se att det kommer inträffa i framtiden heller) men det fick mig att fundera på vad som skulle locka mig att spendera en helg med människor som jag inte känner.

För några år sedan, när jag var inne i chefsracet, hade jag glatt gått ledarskapsträffar för kvinnliga chefer för att nätverka och utbyta erfarenheter. Nu skulle jag gärna spendera en helg med bloggande löpardårar. Tänk...en hel helg fullproppad med terränglöpning och nördiga diskussioner om träningsupplägg, framtida lopp...och kompressionsstrumpor. Ganska långt ifrån mysbyxkonventet som diskutas hos Lady Dahmer (sorry, men mina länkar fungerar inte just nu!). Men å andra sidan, vi gillar ju väldigt olika saker. Vissa vill lyssna på Mia Törnblom och få ett doftljuts i goodiebagen, andra vill käka chips och kolla på Star Wars, ytterligare några föredrar att diskutera de optimala löparstrumporna inför ett maratonlopp. Och personligen går jag vare sig igång på doftljus eller mysbyxor.

Att jag aldrig lär mig

För ovanlighetens skulle försökte vi vara lite flitiga en vardagskväll (hur ofta orkar man det, när maten är uppäten och ungarna ligger som skräniga sillar framför bollibompa?). Såga till några dörrfoder. Flytta en dörrklocka. Spika fast några lister. Det hela slutade med en rejäl felsågning, 37 väl valda svordomar och en blödande tå. Samma tå som nyligen förlorade sin nagel.

Listjävlarna kom upp, men nästa gång tar vi det på dagtid, i dagsljus och med kontrollerade blodsockernivåer på samtliga familjemedlemmar.

Inkonsekvent (my middle name)

Innerligt trött på kitsch, ändå sitter jag och darrar med traderafingret över en j***a blommig kaffeburk från sent 1960-tal.

Not to self: inga blommiga kaffeburkar. Alls.

Begär till hus

Det låter sannolikt helt galet, men om det bara var mig det hängde på så skulle jag gärna flytta vart annat år. Jag gillar att flytta. Jag gillar att planera och fixa. Jag gillar att renovera. Jag gillar till och med att packa prylar. Och att sälja bostäder (även om det är påfrestande för nerverna). Nu är det inte bara jag som styr och ställer i hushållet, varför vi har bott i samma mexilåda i över sju år (ur mitt perspektiv obegripligt lång tid). Då vi inte har några direkta planer på att dra upp bopålarna så är huset inte ens färdigrenoverat (i vilken mån nu ett fyrtiotalshus någonsin blir det). I vissa perioder lanserar jag olika objekt och flyttplaner, i andra perioder är jag lugn och sansad (och tänker: jaja, vi bor väl här då, inget fel med det). Men så dyker det upp något hus. Vid havet, inne i stan, i fantastisk funkisstil eller en orörd västerbottensgård där man skulle kunna ha hönor. Eller någonting annat som väcker mitt begär.

Just nu sitter jag och vänder och vrider på bilderna av en gård. En gård som ligger på en plats som jag tycker väldigt mycket om. Och ja, man skulle kunna ha hönor där. Mitt nya förslag är att vi inte ska sälja huset vi bor i utan helt enkelt köpa ett till. Vi kan ju sälja stugan.

Maken svar på detta var att det inte är någon styrsel i mina argument.

Vintern säger: hej, hej!

Han har verkligen koll

- Ska vi åka och hämta L.?
- Ja! Syster!

Titta, han snackar

Alltså, kalla mig gärna trög, men jag tycker ju det var alldeles nyss som den här grabben vägde tre mjölkpaket, såg ut som en Monchichi och sov på min axel varje natt. I och för sig så skulle han nog gärna sova på min axel fortfarande, men i övrigt finns det inte många likheter. Exempelvis så pratar han oavbrutet. Långa strömmar av ord. Långa meningar:
- Mamma! Je mej den dää!
- Mamma! Nääää! Blååå boll! Ha bollen! Ha Bollen!
- Vaj e Inn? Iiiiinn?
Ibland kommer även de mest oväntade orden, som när han pekade på en cykelkärra och just sade:
- Cykeltjäjja!
Vi som inte ens har någon cykelkärra.

Lamm, sås och potatis

Jag förstår om den inte så matlagningsintresserade delen av läsekretsen rycker på axlarna, men om ni händelsevis gillar lamm så kan jag varmt rekommendera denna sås. Dijonsenap! Kalvfond! Citron! Jag gjorde den med lite bottenredning och utan extra salt (det räckte med fonden).

Såsen serverades med ugnsstekt kotlettrad (med ett tunnt täcke av färsk rosmarin, vitlök, flingsalt och olivolja) och mandelpotatis. Allt som allt tog det ungefär 30 minuter att laga till.

Perfekt.

Flätat!

Tecken på att håret, a.k.a. risbusken, växer: jag kan fläta det. Det har jag inte kunnat göra sedan 2004, sommaren då min pappa dog. För jag minns exakt förra gången jag hade flätat hår. Det var när jag besökte min pappa på hospicet för att säga hej då. Det permanenta och oåterkalleliga hejdået.

Sedan åkte jag till Paris. Pappa dog. Och jag gick gata upp och gata ner som i en dimma.

Hemma just nu: Bo Fajans

En av mina favorittillverkare, när det kommer till svensk keramik, är Bo Fajans. En ganska liten fabrik, som fanns i Gävle fram till 1960-talet. Jag har framförallt blomkrukor från Bo Fajans, som de fantastiska Tellus av Ewald Dahlskog (som var konstnärlig ledare på Bo Fajans i många år). 

För några veckor sedan kom min mor förbi med en del av min kruksamling, som har stått i hennes källare, och då fick jag även några nytillskott (läs: skåprensning hemma hos min mor, a.k.a. den stora kruksamlaren). Dessa små bedårdande blomkrukor, varav den ljusgröna är från Bo Fajans och de mörkare från Ekeby, är ungefär fem centimeter höga:

Det kanske inte syns så bra, men det är väldigt fin glasyr på Bo Fajans prylar.

Hemma just nu

Just nu flyttar jag om prylar. Stuvar undan. Säljer. Ger bort. Byter plats. Plockar fram.

Bumlinglampan har flyttat från den övre hallen till matrummet. Kanske får den hänga kvar där, kanske inte. Den ger fint ljus över bordet men helt värdelöst allmänljus.

Min mor kom med ett blombord i string, som jag köpt på auktion (genom just min mor). På den står några överblommade pelargoner, i Gunillakrukor från Ekeby. Jag har nog haft Gunillakrukor, i olika färger och storlekar, i över 20 år. Och jo, jag har haft ett sådant här blombord tidigare, men gett bort det.

En av Le Klintlamporna fick maka på sig från matrummet till köket.

Ett nyförvärv, i form av en frukbricka i serien Grape (som är en slags systerserie till Picknick) från Rörstrand, har tagit plats i köket. Den är sjukt fin, om jag får säga det själv.

Läst! Moberg!

Titel: Kärleken i Julia Anderssons liv
Författare: Åsa Moberg
Antal sidor: 474
Förväntningar: Medium?
Handlar i grova drag om: Det här är en bok som utspelar sig i Stockholm på 1970-talet. Åsas alter ego Julia Andersson är en ung och politiskt engagerad textilkonstnär, som lever tillsammans med den betydligt äldre Rune. De lever i en ganska okonventionell relation, utan barn och äktenskap, där kommunikation och samtal är a och o. Till skillnad mot många andra i deras umgängeskrets har dock Rune ett uttalat krav på trohet inom relationen. Att bli förälskad i någon annan är en sak, något man kan prata om, men att vara otrogen är inte okej. På en politisk debatt möter Julia den karismatiske Hubert (en lätt förklädd version av Harry Schein) och blir blixtförälskad. Berättelsen handlar sedan om de kval som följer av denna förälskelse. Om lojaliteten mot Rune, sexuellt begär, könspolitik - och den framväxande relationen med Hubert.
Så tycker jag: På baksidan kan man läsa en recencent på DN som skriver "men åh vad jag blir avundsjuk...alla tycks ständigt ha försökt förbättra inte bara samhället, utan även sig själva och sitt sätt att leva. De lyckades ju ändra på en hel del. Och framför allt: de verkar ha haft väldigt roligt under tiden." Roligt? Jag tycker mer att det, i likhet med Harry Scheins kommentar i efterordet, att det här är en berättelse om magont. Julia lider alla helvetes kval. Rune plågas in i märgen. Hubert verkar inte särskilt glad eller lycklig han heller. De politiska mötena känns mest klaustrofobiska, likaså det generella debattklimatet. Visst är berättelsen ett intressant tidsdokument - och ja, det är en fascinerande historia om mer eller mindre omöjlig kärlek - men upplyftande är det inte. Det är också svårt att bortse från de självbiografiska och biografiska dragen i Kärleken i Julia Anderssons liv då både Åsa Moberg och Harry Schein är fascinerande som personer. Jag vet fakstikt inte hur jag skulle ha uppfattat den här boken utan den detaljen.
Betyg: 3 av 5