Vad är det för fel på sängen? Vavava?

Sonen, som alltid har varit den närhetstörstande typen, har åter igen bestämt sig för att det absolut inte går att sova i sin egen säng. Nejdå, han vill sova kloss mot sin kära moder (som å sin sida är den väldigt lättväckta typen) eller ligga och sparka på sin omhuldade fader (som märkligt nog verkar finna sig i behandlingen). Men vad värre är att sonen även har fått för sig att han inte vill somna i sängen. I någon säng. Nejdå, han vill somna i soffan. Till ljudet av amerikansk fotboll eller någonting annat ljudmässigt diffust. Och när man försöker flytta honom så vaknar han och skriker panikslaget.

Seriöst: jag blir galen.

Framåt, uppåt?

Härom dagen skrev Clara om hur läsare ibland önskar att hon ska vara som förut, men att det både är en obegriplig och ouppnåelig tanke då hon förändras och går genom olika faser. Och så är det ju så klart. Det händer saker i livet. Man utvecklas. Man tröttnar. Man får nya idéer. Man byter riktning. Man går framåt.

Inlägget fick mig dock att fundera över mig själv under de senaste åren. Ur vissa perspektiv så har det så klart hänt en massa saker som har påverkat mig som person och hur jag lever, allt från att vi numera är en familj på fyra personer till diverse med och motgångar karriärmässigt. Samtidigt så kan jag känna att jag har passerat någon diffus punkt i livet då jag i inte förändras på samma sätt som tidigare. Förhoppningsvis så utvecklas jag, men det är mer i redan inslagen inriktning. Jag vet rätt väl var jag står och vart jag vill. Det känns inte så sannolikt att jag kommer att gå från att vara en marathonmorsa till att bli en bullmamma. Eller att jag kommer börja klä mig i blommiga second hand-klänningar eller blondera håret (för att ta några ytliga exempel). På ett sätt kan jag tycka att det är lite...eh, skönt. Visst vill jag bli klokare och (kanske...) ta tag i några mindre sympatiska sidor hos mig själv, men jag är ändå ganska stabil. Nackdelen är att det (läs: jag) inte är särskilt spännande. Eller bloggvänligt. Det är mest mer av samma saker.

Hej hösten!

Man kan göra olika saker när lönen landar på kontot. Själv köpte jag en packe med strumpor och strumpbyxor, för närmare tusenlappen. Snygga klänningar kräver snygga strumpbyxor. Punkt.

Vardag

Sonen väcker mig i gryningen, som nästan varje dag. Jag cyklar till en flygplats. Skriver ord. Dricker kaffe. Har ett möte som jag bävat för, men som på något sätt blev rätt okej ändå. Jag köper en klänning. Driver omkring. Sitter på en annan flygplats. Skriver fler ord. Läser en död mans ord och funderar på livet.

Puh

Så här kan inte alla helger spenderas, då kommer jag att krokna.

Igår hade dottern terminsstart på dansen. Vi fixade några ärenden, lånade böcker och fikade. Åkte hem och fixade lunch. Sedan skulle dottern till ett kalas. Och någon timme senare skulle hon hämtas från samma kalas och skjutsas hem till bästisen för att sova över. Under tiden storhandlade jag och fixade några fler saker. Idag skulle både jag och dottern springa tävlingar. Sedan skulle dottern på kalas. Däremellan skulle det intas någon form av mat. Och hämtas och lämnas. Och klippas gräs. Och så lillebror som behövde sova middag och komma ut på någonting som han tycker är kul.

Jaja, det blir väl lugnare någon annan gång.

Insert: krigsdans

Snart kommer Maken hem från fem dagar i långtbortistan (eller tja, typ ganska långt bort i alla fall). Och som jag ser fram emot att bussa vår morgonpigge son på honom i morgon bitti. Klockan fem ska jag inte gå upp och fixa frukost och sätta på barnprogram, jag ska somna om.

*utför krigsdans*

*förtränger att jag åker på motsvarande jobbresa i nästa vecka* (det vill säga: det är inte alls synd om mig)

Vår son, en vandrande sandhög

Jag kan inte låta bli att försöka visualisera sonen, Lille O., i en liten yllejacka, mockaskor och fina byxor med hängsel, men sitter mest och fnissar åt blotta tanken. Det jag ser framför mig är mängden  sand, grus och snö som vår son skulle lyckas suga upp i en yllejacka. För att inte tala om vad han skulle göra med ett par mockastövlar. Numera får han alltid ta av sig skor och strumpor på yttertrappen. Ibland även brallorna. Det går liksom inte att släppa in den vandrande sandhögen i huset.

Nåja, Lille O. var klädd i chinos och linneskjorta åtminstone vid ett par tillfällen under sommaren. Det var väldigt fint och prydligt i flera minuter.

Och ja, jag begriper att Emma så klart inte bara klär sin grabb i ovan nämnda kläder.

Livet (och hur jag hanterar deadlines - del 2)

Det har varit deadline och textprodukton i fokus de senaste veckorna. Jag har skrivit, redigerat, strött böcker omkring mig, skrivit, skrivit om och slitit mitt hår. Kontoret har flyttats runt mellan tjänsterummet (a.k.a. holken), hemmet, stugan, diverse offentliga miljöer och tillbaka till tjänsterummet igen. Jag har andats text. Tänkt text. Drömt text. Där emellan har jag stekt pannkakor, hämtat ungar i skolan, sprungit och försökt vara en hyfsat trevlig fru.

Men det är så jag fungerar. Jag producerar (eller för all del: presterar) i sjok. När jag gör det så är ungefär det enda jag gör. Inte så att jag jobbar 80-timmarsveckor, men mentalt så tar det väldigt mycket energi och uppmärksamhet. Sedan kommer perioder när jag, tack och lov, ägnar mig åt betydligt mindre uppslukande sysslor.

När de intensiva perioderna kommer så inser jag hur förbannat tacksam jag är över att ha en partner som förtsår vad jag håller på med - och varför min hjärna håller på att svämma över. Maken kanske inte tycker att jag är världens roligaste fru just då, men han vet att det går över. Han finns där.

Utan den förståelsen, som är långt ifrån självklar, skulle jag vara väldigt olycklig.

Livet (och hur jag hanterar deadlines)

Skriver, skriver, skriver och drar i mitt hår. 

*bifogar*

*blundar*

*trycker på send*

*håller andan*