Att bli mycket, mycket, trött på sig själv och sin make

I godan ro åt vi den pyssligaste av middagar; kronärtskockor, färska räkor och aioli. Och så plötsligt utbrast maken:
- Faaaan! Var är mitt pass?
En minut senare kunde vi konstatera att både makens och mitt pass har gått ut. På tisdag morgon åker han till ett icke EU-land. Jag gör det ganska exakt en vecka senare. Varför, varför, varför, är vi så disträa när det kommer till saker som att hålla koll på pass och boka saker i tid?

Det löser sig säkert, men det är så onödigt.

Projekt: rensa (del 2)

Och så satt jag på konferensen och rensade lite förstrött i mailboxen. Plötsligt kom ingivelsen: jag markerade alla mail i inboxen som var äldre än tre månader och flyttade dem till mappen 'rensat', som i sin tur placerades i 'bra att ha'. Ungefär 2000 mail försvann ur mitt gnagande samvete. De äldsta var från 2008 då vi bytte system på jobbet. Endast Gud vet hur många som var flaggade och på andra sätt markerade.

Befrielsen i detta.

Nu ska jag bli en bättre människa, en sådan som har en välordnad inbox och tar med sig matlådor till jobbet.

Projekt: rensa

I några veckor har jag rensat här hemma. Sålt retroprylar i Facebook-grupper. Prånglat möbler på Blocket. Gett bort sådant som jag inte orkat sälja. Bland annat så rensade jag bort de sista småbarnsgrejerna ur huset. Ingen fler Antilopstol eller resesäng. Inga swimpants för bebisar och små minitofflor. I en låda samlade jag ihop barnens favoritleksaker från småbarnsåren, resten fick gå. Jag hittade också en gigantisk låda med kläder, som jag ställde ner i källaren för ungefär två år sedan. Bevisligen har jag inte saknat ett enda klädesplagg, så allt (förutom Lagerfeldtklänningen som jag gifte mig i och en helt sanslös Filippa K-kreation med monstreamönster i lime och turkost) åkte till Myrorna. Resultatet är att förrådet är rätt luftigt och att min garderob mestadels består av sådant som jag faktiskt använder.

Just nu känns det som om jag inte vill köpa en pryl. Trots rensandet och sorterandet så finns det alldeles för mycket saker i huset. Vissa grejer, som böcker och tavlor, tycker jag är helt okej att ha ett överflöd av. Likaså vill jag ha kvar min 40/50/60-talskeramik, som mestadels är nerpackad (nej, våra ungar är inte kompatibla med att det står Stig Lindberg-fajanser på fönsterbrädorna). Men allt det där andra? Hundra pennor? Gamla magasin? Plastburkar? Smycken som bara hänger på krokar? En extra dammsugare? Trädgårsmöbler i diskutabelt skick? Konstiga verktyg som ingen någonsin använder? DVD-filmer? Jag skulle vilja rensa ut rubbet.

Jag försökte ju mig på ett projekt med medveten konsumtion förra året, som inte var ett regelrätt köpstopp utan ett försök att inte konsumera mer än det jag verkligen ville ha. Det är dags att ta upp det igen. Under tiden knarkar jag bloggar som Minimalisterna.

#fourfitchallenge

Efter att ha rensat ännu ett varv i garderoben, samt fraktat i princip alla kläder som låg nedpackade i källaren till Myrorna, så är jag extremt peppad på saker som #fourfitchallenge (se exempelvis här).

Åh, vad jag vill ha den perfekta garderoben, där allt är enkelt och matchat. Blåa skjortor, raka COS-klänningar, enfärgade koftor, svarta byxor, ballerinas och brogues. Jag är nära målet (även om det inte alltid är så enkelt...) men det finns fortfarande för många sidospår.

Ja, men välkommen hösten då!

Och så sitter vi där i matrummet, jag och barnen, och äter glass. För ett ögonblick är det nästan idylliskt. Lillebror försöker inte reta livet ur storasyster. Storasyster är inte svintjurig och pratar om någonting annat än knäppa Youtube-klipp och inlägg på Momio. Då plingar det till i mobilen. Dotterns bästa kompis mamma upplyser oss om att det finns små nykläckta husdjur i bästa kompisens långa kalufs.

Tre timmar senare är alla luskammade och lusbehandlade. Alla sängkläder och handdukar bytta. Det ser ut som om en tornado har gått genom huset. Då kommer maken hem.


Ps. Självklart fanns det små läskiga kryp även i dotterns hår.

Att läsa: Den svenska synthen

För ett tag sedan läste jag Den svenska synthen, av Bengt Rahm, en bok som kom för några år sedan men som jag av olika skäl glömt bort att beställa. Väl i min ägo så sträckläste jag de 524 sidorna på två dagar. Till stor del består boken av intervjuer med personer från den svenska synthscenen, från 70-talets konstmusik (a la Älgarnas trädgård), via åttiotalsbanden (som Lustans Lakejer och Page) till skivbolagsfolk, festfixare och nutida band. Det är lika mycket en bok om subkulturen, med alla dess attribut, som en expose över en negligerad del av den svenska musikhistorien.

Utan att överdriva så kan jag säga att synthen förändrade mitt liv. När jag gick i sjuan så upptäckte jag Kraftwerk. Jag satt på heltäckningsmattan i mitt rum och lyssnade på den hypnotiska Radio Activity. Lite senare köpte jag Trans Europe Express, The Man Machine och någon rätt usel skiva av Jean-Michel Jarre. Jag färgade mina chinos med svart textilfärg, sydde en svart kavaj i slöjden och snodde en vit frackskjorta av min mamma. På något sätt lyckades jag bli kompis med två av de få syntharna på skolan, Jonas och Jens. De i sin tur var mest inne på Depeche Mode och under den legendariska skolstrejken, som pågick under några dagar i slutet av sjuan, spenderade vi dagarna på filtar på skolgården lyssnandes på Construction Time Again och Black Celebration. Om och om igen. Det var någonstans där som livet förändrades. Det handlade mycket om musik - men också om estetik, utanförskap och gemenskap. Vi tipsade varandra om singlar och band. Vi pratade om frisyrer, Kafka och italienska cyklar. Jag började hänga på skivmässor och gick på mina första konserter på Isstadion i Stockholm. På mystiska omvägar fick jag och bästa kompisen tag på fantastiska blandband med allt från Poésie Noire och Portion Control till Ståålfågel och Cosmic Overdose - och till slut vågade vi börja hänga i utkanterna av den galleria där stadens synthare hängde. På försiktigt avstånd. Så småningom (kanske i slutet av åttan?) började vi gå på synthfesterna, som arrangerades några gånger per termin, och vidgade våra kretsar. Vi lärde känna alla de människor som skulle komma att bli så viktiga för mig under de kommande åren. Där fanns han som jag länge trodde var mitt livs stora kärlek. Där fanns alla de som jag skulle åka på festivaler, äta ostmackor, gråta, tipsa om belgiska band, klippa konstiga frisyrer och bli full tillsammans med. Den kretsen bestod inte bara av synthare utan av en ganska brokig skara människor; från Depeche-älskande MUF:are till träskpunkare, anarkister och skins. Den blandningen är nog ganska svår att förstå om man inte har varit en del av den, men i mångt och mycket var gemenskapen förbryllande opolitisk trots att folk hade oförenliga åsikter.

Under ett antal år så bestod mitt liv till stor del av att leta skivor, hänga på konserter, sy konstiga kläder och åka på festivaler - och när jag läser om Twice a Mans Driftwood-turne (som jag såg i Jönköping) eller Marina Schiptjenkos radioprogram Syntetisk resa blir jag alldeles var i hjärtat (jag hade två av avsnitten inspelade på kassett - flitigt kopierade av vänner och bekanta).

Jag har inte varit en aktiv del av den svenska synthscenen sedan mitten av 1990-talet, i den mening att jag har gått på synthfester eller konserter (med undantag för några med Kraftwerk). Samtidigt så tror jag att det tränade ögat kan se en gammal synthare, bakom kulturtantskoftor och rynkor. Jag tycker fortfarande att en korsning mellan Phil Oakey och Florian Schneider är det stilmässiga idealet. Bauhaus vinner över hemtrevlighet alla dagar i veckan. Jag lagar middag till Laisons Dangereuses, Portion Control, Fad Gadget, Single Gun Theory eller knasiga skivor av Sparks. När jag i början av sommaren sprang ett marathon gjorde jag det till en spellista enbart bestående av Front 242. Jag lyssnar på en massa annat också, men synthen finns alltid där, som ett soundtrack, en referens, en känsla.

Antagligen är det här en bok som bara är meningsfull och intressant för de invigda. Men för oss så är den riktigt kul, intressant och läsvärd.

En text

För några veckor sedan när sommarregnet vräkte ner, maken spelade någon golftävling och ungarna löpte amok i huset så slog jag upp datorn, öppnade ett nytt dokument och skrev en text. Eller text och text, det var snarast en del ur en betydligt längre historia. Ett kapitel mitt i en berättelse som jag har funderat på att skriva under ganska lång tid. Efter en någon timme läste jag igenom vad jag skrivit, gjorde några ändringar och sparade dokumentet.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om det här, för jag är inte så säker på att jag kommer att skriva resten eller vad jag egentligen vill med berättelsen i fråga. För ganska länge sedan så tänkte jag att målet var att skriva en roman utifrån just den där berättelsen - och att det övergripande målet i livet var att bli författare. Det är det inte idag. Jag lever i princip på och av text, men på andra sätt. Jag vet inte ens om jag skulle vilja att folk kopplade ihop mitt vanliga jobb med mina skönlitterära texter.

Samtidigt så är jag nyfiken på hur jag skulle skriva den här berättelsen, hur den skulle bli, vilka vägar den skulle ta. Kanske fortsätter jag bara därför.

What time is love (oh, oh)

Det gick en sommar, en sommar som jag inte har dokumenterat med så mycket som ett ord. Knappt några bilder heller, förutom löparbilder på Instagram. Ett tag tänkte jag låta bloggen försvinna in i glömskans domäner, men som så många andra som har bloggat i många år så tycks det svårt. Som om bloggandet är som mest intressant när det inte sker.

Nog om det.

Idag är det första dagen på kontoret, även om inte första dagen på jobbet, efter semestern. Det ekar i korridorerna och finns knappt någon mat att köpa. Vattenkokaren är försvunnen från köket och jag lyckas inte ens logga in på ip-telefonen. Jag skriver på en artikel, spelar KLF och beställer böcker av Fredrik Sjöberg. Det är för övrigt en gammal vana, att jobba till rave/techno/electronica. Stora delar av min avhandling skrevs, för hundra år sedan, till tonerna av Underworld, The Orb, Boards of Canada och Leftfield. Det är lika självklart som att den bästa maten lagas till Kraftwerk eller Front 242. Kanske är det bara jag och Linda Skugge som lyssnar på KLF och 808 State fortfarande.