fredag 27 november 2015

Att steka pannkakor till Adamski

Linda Skugge skriver om sin kärlek till KLF och att hon sannolikt är den i Sverige som vet mest om dem - och den enda som fortfarande spelar deras skivor. På liknande sätt kan ibland fundera över om jag är den enda som lagar långkok och steker pannkakor till Adamski och 808 State. Och KLF (så Linda är inte helt ensam). Lyssnar Adamskis mamma på Naughty någon gång? Tänker han själv på hur briljant det albumet är? Eller på att Nina Hagen aldrig har låtit bättre?

Barnen kallar musiken som spelas i köket för mamma-musik. De verkar tycka att den är konstig, men i köket är det jag som har makten över musiken.

tisdag 17 november 2015

Blandade nedslag i vardagen

Jag börjar åter igen spela klassisk musik när jag jobbar. Kanske är det snart dags för en dos Neil Young, Tindersticks eller Neubauten. Orden flyttas runt. Tabellerna fylls.

Om nätterna sover den snart femåriga sonen på min axel. Han snarkar, jag vaknar. Men då han verkligen hatar att sova själv så fortsätter det. Natt efter natt.

Under några dagar träffar jag gamla kollegor, springer längs regnvåta gator på Södermalm och påminns om en annan tid. Jag passerar ett tidigare stamfik vid Mariatorget, gatuhörn där jag varit kär och förtvivlad, gårdar där jag varit på fester. Jag pratar jobb och dricker chablis. På något plan landar insikten om att jag inte kan skilja på nostalgi, sentimentalitet och verklig längtan.

onsdag 4 november 2015

Denna höst (del 2)

Bra sak med denna höst: jag bokade in mig och dottern på en weekend hos min allra bästa vän. Vi åkte en sväng till Köpenhamn. Fikade med döttrarna. Köpte meningslösa grejer. Åkte till Ikea och åt köttbullar. Drack japanskt te. Sprang en sväng över skånska åkrar.

Måste. Göras. Oftare. 

tisdag 3 november 2015

Denna höst

Det finns ett antal inlägg sparade som utkast, aldrig publicerade. De har helt enkelt aldrig blivit klara. Så mycket annat har kommit emellan. Så mycket arbete. Så mycket tid. Så annorlunda jämfört med de senaste åren, när jag har glidit omkring i min lyxiga forskarbubbla och mest haft mig själv att ta hänsyn till. Nu är det inte så. Jag upplever inte mitt nuvarande jobb som svårare, värre eller ens mer ansträngande - utan mest som annorlunda. Nya utmaningar, andra belöningar, olika dilemman.

Jag har nog aldrig varit så mycket på resande fot som under de senaste månaderna. Inte heller har jag varit tvungen att utmana så många av mina egna gränser tidigare. Ta jobbiga samtal. Hantera mer eller mindre oväntade reaktioner. Låta bli att ta enkla vägar. Och att prioritera - hårt. Det är intressant, inte bara för vad det innebär professionellt - utan också för hur det påverkar mig som människa. Även om jag inte är så käck att jag tror att allt är positivt och lärorikt för ens utveckling så kan jag inte låta bli att slås av hur berörd jag blir. Det låter flummigt - och det är det kanske också.