Att inte vara hemma, var nu hemma är

Någon frågade mig hur länge jag har bott i Umeå.
- Snart 13 år, svarade jag.
Tanken svindlade. 13 år, hur gick det till? Jag köpte ett vitt litet 50-talshus, packade ihop mitt Stockholmsliv, bytte jobb, träffade maken, flyttade till maxilådan och fick två ungar. Och så passerade 13 år.

Jag längtar sällan tillbaka till Stockholm. Däremot så kan jag få en klump i halsen när jag tänker på Skåne. Eller funderar på om vi alltid ska bo i Umeå. När jag är ute i skogen, eller står på en klippa vid havet, kan jag känna att det är hemma, men sällan annars. Umeå är okej, det är praktiskt, det är enkelt, det är bara inte hemma.

Om Knausgård och skrivarlinjer

Jag fick en Knausgård-överdos tidigare, efter att ha läst tre och en halv del av Min Kamp i rask takt. Under julen tog jag dock upp och läste klart del 4. Igår började jag läsa del 5.

Jösses.

Jag vet inte om jag har skrivit så mycket om det här, men för mer än 20 år sedan gick jag på en skrivarlinje. En utbildning som är väldigt, väldigt, lik den som Knausgård skriver om. Träffsäkerheten i skildringen är helt bisarr. Eller så är den typen av utbildning så stereotyp att det bara finns ett rimligt sätt att skriva om den. Inte nog med att vi i princip fick göra samma skrivövningar och hade identiska procedurer för kritik så är karaktärerna på både elever och lärare förvillande lika.

Och ja, jag kan identifiera min egen typ också. Tveksamt smickrande.

Rensa, rensa (har vi hört det förut?)

Då och då har jag mina resningsprojekt. Trots att jag tror att vi konsumerar betydligt färre prylar än den genomsnittliga svenssonfamiljen så finns det alldeles för många i hushållet. Delvis beror det på att vi har för stora biutrymmen (Hej källaren! Tjena garaget! Hallå två stugor med bodar!) som gör att grejer som ska bort lätt stannar kvar. Delvis beror det på att jag har en massa prylar från min familj (jag kommer ju från en familj vars största intresse är antikviteter) som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Delvis beror det på att övriga familjemedlemmar inte har samma intresse för att rensa ut prylar som jag har. Och så har vi antagligen för mycket pengar, som gör att vi kan köpa onödiga saker alldeles för enkelt.

De senaste veckorna har jag hetsläst några minimalist/enkelt liv-bloggar, vilka på många sätt är inspirerande och tänkvärda. Samtidigt så känner jag mig rätt alienerad. Jag har svårt att se värdet i att sätta upp ett numerärt mål för rensning (exempelvis en sak om dagen i ett år). Likaså har jag svårt att se mig själv ha husråd med familjemedlemmarna där vi sätter upp mål som att inte surfa mer än en timme om dagen eller att jobba på att vara närvarande i nuet. Här skulle nog motsvarande meningsutbyten vara:
- Ska vi åka till återbruket på lördag?
- Okej.
Eller:
- Kan jag skicka den här gamla jackan till Myrorna?
- Va, finns den kvar?

Inför det kommande året tänker jag därför ganska enkla men luddiga mål, av typen:
- Flossa tänderna, använd flourskölj.
- Köpa mindre ogenomtänkt skit.
- Fortsätta jobba på den genomtänka garderoben (jodå, det går framåt med skjortorna).
- Rensa ut en massa onödiga papper.
- Fortsätta rensa källaren och garaget.
- Fixa i ordning och sälja den ena stugan.
- Ta med matlådor när det finns rester. Försöka laga mat så att det blir rester.