Attack: trädgård

Vi bor i hus. Ett hus med en stor trädgård. En trädgård fylld av rabatter, bärbuskar, ståtliga tallar, fruktträd och...etage. Etage som även är rabatter (och minst sagt svårhanterliga). Eftersom jag i perioder är ganska trädgårdsintresserad har jag slängt in ett växthus och ett gäng odlingslådor.

Helgen har därför spenderats på den årliga frontalattacken av trädgården (well, inte för att jobbet med trädgården tar slut med denna). Det har rensats och det har räfsats. Jag har monterat ihop växthuset (som inte tål snö i några större mängder), skurat trädgårdsmöbler och sått fröer. Maken har grävt upp halv och heldöda buskar, hängt på staket och beskurit kryptallar. Och så har vi rensat och räfsat lite till (ungefär 20 säckar med löv och rens).

Trots att jag på många sätt tycker att vår trädgård är fantastisk, och gillar att hålla på i den, så kan jag inte låta bli att drömma om ett radhus på Öst. Ett radhus med en uteplats, prydlig stenläggning och fem blomkrukor. Vi har helt enkelt för mycket av lite föra många saker. Växthuset kan jag flytta till stugan.

Om konsten att rekonstruera en förfest för 20 år sedan

I det allmänna slösurfandet hamnade jag på en blogg, som av någon anledning kändes bekant. Eller rättare sagt; inte bloggen, utan personen som skriver den. Jag började läsa. Och läste lite till. Till slut insåg jag vem personen är; min bästa kompis på mitten av nittiotalet hade en pojkvän, som i sin tur hade en sällsynt dryg bästa kompis, som spelade i ett på den tiden hypat band. I det bandet ingick bloggskribenten. Vi har med andra ord sprungit på varandra på någon förfest hemma hos bästa kompisen och pojkvännen, i deras andrahandslägenhet vid Hornstull. Sannolikt har vi också varit på någon medioker konsert på Tre backar och hängt i samma gäng någon ölmarinerad kväll på Hannas krog (well, inte för att jag drack så mycket öl) för ungefär 20 år sedan. Jag har svårt att tänka mig att han skulle kunna rekonstruera vem jag är, men vad vet jag om det egentligen?

Ps. Han har en fin blogg.

Olle: nu är det över

Jag har skrivit om Olle, och min relation till Olles musik, ett antal gånger förut. Om att sjunga Marrakech när jag lagar mat, om storheten i Tysk indian, Små druvor eller Havet ligger blankt. Om att springa ihop med Olle på Kungsholmen, om releasefester och om smärtan i att se den fantastiska dokumentären om Olle. Kanske har jag antytt att jag inte riktigt fixar att se den svenska folkhemseliten sjunga En apa som liknar dig eller Jag och min far på bästa sändningstid. Det går helt enkelt inte ihop med min bild av Olle. En bild som har mer att göra med den vackraste Olle i Hundarna brinner i filmen G, för många öl på Hannas krog och förmågan att rimma Lotta med jag har knullat en råtta än Darin, folklighet och allmän lördagsunderhållning.

Jag kände inte Olle personligen, men jag berörs ändå märkligt personligt av hans död.

Nu är det över.

Fragment

Jag tänker att jag borde skriva saker, men skjuter upp det. Jag tänker att jag borde hitta ett sätt att skriva om min vardag, utan att utelämna andra människor, men kommer inte på några bra alternativ. Jag tänker att jag åtminstone skulle kunna fånga fragment, mest för min egen skull, för mitt minne, för mitt behov av dokumentation, men även fragmenten glider undan.

Nåja.

Några fragment: jag åkte till USA i åtta dagar. Tio över sex på morgonen sprang jag längs en sprucken trottoar i Palo Alto och funderade över varningar om skallerormar i området och huruvida skallerormar är lika förtjusta i torrt högt gräs som svenska huggormar, att sjukhusen sannolikt har bra koll på skallerormsett och serum, och det absurda i att springa ensam i gryningen i en i princip okänd stad. På Starbucks skrev de allt från Jeanette till Jennie och Jane på mina pappmuggar, till slut fick någon till mitt namn, som i ärlighetens namn är mer amerikanskt än svenskt. Jag flängde mellan det ena mötet och det andra. På ett av instituten som jag besökte fick jag en presentation av mig själv, av en person som jag aldrig tidigare mött, som var obegripligt träffsäker. Inte ens efteråt har jag lyckats lista ut hur personen kunde pricka så rätt. Eller varför. Några dagar senare vandrade jag omkring i San Francisco, i backarna vid Nob och Russian Hill, i China Town och little Italy, ner till turistfällan vid Fishermans Wharf, tillbaka mot finansdistriktet, ner till Mission och Castro. Det är 15 år sedan jag var i San Francisco, men det var sig märkligt likt. Det Starbucks där jag ätit frukost många gånger fanns kvar, likaså den konstiga tv-affären på Market Street och den italienska restaurangen på vägen till Fishermans Wharf. Allt var bara ännu mera slitet. Uteliggarna ännu mer utsatta. En medresenär konstaterade att vi antagligen åt upp vår livstidskvot av utfiskade skaldjur - innan vi högg in på ännu ett berg av gigantiska skaldjur. Jag köpte ytterligare en randig skjorta och tänkte att jag sannolikt aldrig kommer att åka tillbaka till San Francisco men att jag antagligen skulle ge min högra arm för att bo någon annan stans i Kalifornien. Jag försökte få med medresenärerna i tankeexperimentet hur mycket (mer) vi skulle vara beredda att jobba för att ha motsvarande jobb som vi har, fast i Kalifornien, men de verkade inte riktigt förstå poängen. Och så sköljde vi ner ännu ett berg av skaldjur med iskallt vitt vin.