Världen enligt J.

Tack och hej?

2011-12-31T09:03:00.008+01:00

Så här i slutet av året, när det är mycket bokslutstänk, så har jag funderat en del över den här bloggens framtid. Jag har bloggat så gott som dagligen i fem år, i totalt fyra olika bloggar (varav två fortfarande är aktiva). Men just den här bloggen, som trots allt är min huvudsakliga blogg, har gått i stå. Jag känner inte längre att jag kan skriva om det jag vill eller tänker på. Endera är det för privat, politiskt eller jobbrelaterat - vilket är komplicerat då bloggen befinner sig i en gråzon mellan anonymt och offentligt. Jag skriver förvisso aldrig ut namn eller direkt avslöjande detaljer, men är å andra sidan fullt medveten om att Umeå är en ganska liten stad och att det behövs ungefär en välformulerad söksträng i google för att få fram både vem jag och maken är. Det är inte hela världen om du eller någon annan läsare kan lista ut detta (hej, hej, kollegor, grannar och studenter!), men det sätter ganska tydliga gränser för vad jag är beredd att skriva om. Och ju mer vissa personer i min omgivning skriver i bloggar och på Twitter, desto mer tveksam blir jag till sammanblandningen av privata åsikter och värderingar och vad man gör i professionella sammanhang.

Så, nu har jag bestämt mig för att ta en paus från den här bloggen. Kanske kommer jag att sakna den förfärligt mycket och återgå till normalt bloggande innan ni ens har noterat min frånvaro. Eller så hittar jag en ny form för det hela. Tills vidare så finns jag här.

Läst 2011 (del 32)

2011-12-31T08:38:00.003+01:00

Titel: Sunset Park

Författare: Paul Auster

Antal sidor: 314

Förväntningar: lagom höga. Det var ganska länge sedan jag läste Auster, som New York-triologin och Illusionernas bok, men jag minns dem som bra.

Handlar i grova drag om: Sunset Park cirkulerar kring Miles Heller, en ung man som har spenderat de senaste sju åren på att fly från sitt förflutna och sin familj, genom ett kringflackande och lätt meningslöst liv. Då han blir utpressad av systern till sin minderåriga flickvän bestämmer han sig, hastigt och inte särskilt lustigt, för att återvända till hemstaden New York - och flyttar in i ett hus som vännen Bing har ockuperat. Väl där möter vi även husets andra innevånare, Ellen och Alice. Likaså får vi möta faderns, moderns och styvmoderns versioner av vad som hände när Miles lämnade New York och deras gemensamma liv.

Så tycker jag: Holy macaroni, så bra! Är det inbillning, eller har Paul Auster börjat skriva mer som frugan? Hur som helst - det här är en lysande samtidsskildring. Lager för lager skalas berättelsen om Miles av. Vännerna blir till människor av kött och blod. Ingenting, minst av allt livet, är enkelt eller självklart. Och ja, till slut vill man boka en New York-biljett.

Betyg: 4 av 5 (men det är en mycket stark 4:a)

I backspegeln: 2011

2011-12-29T08:40:00.000+01:00

I januari var jag väldigt, väldigt, gravid. Lillebror försökte bryta sig ut. Jag var rastlöst och försökte fixa klart saker på jobbet. Alla kläder satt fel och kroppen gjorde ont oavsett hur jag betedde mig. Jag köpte några pyttiga bebiskläder men annars så ägnade vi oss mest åt att vänta.

I början av februari kom lillebror ut. Han hade långt mörkt hår och såg ut som en liten Monchichi. Det var hysteriskt kallt ute och lillebror trodde att vi drev med honom när vi försökte ta ut honom i vagnen. Amningen gick åt skogen - och till slut bestämde vi oss för det sötaste dubbelnamnet i världen till Lille O. I slutet av månaden fick jag en påminnelse av en redaktör om att det var dags att komma in med slutversionen av en artikel - ett mastodontarbete som jag har ägnat flera år åt (det låter helt vansinnigt, men sådant är mitt jobb ibland).

I mars ville Lille O. mest ligga och sova på min axel. Jag köpte en ny dator. Min fina, 93-åriga, morfar dog. Det var begravning och tre auktioner med saker från dödsboet - och allt var förfärligt sorgligt. Annars jobbade jag mest som en galning med slutversionen av artikeln.

I april slet jag mest nästa deadline: ett bokkapitel. Det blev premiär för löparsässongen och jag ägnade mig åt 30-låtar-utmaningen (som lät roligare än vad den var). Jag lyssnade väldigt mycket på gamla låtar av Paul McCartney och Wings. Lille O. växte och frodades och L. tyckte att det var rätt okej att vara storasyster.

I maj jobbade vi halvtid, vilket var ungefär lika klurigt som vanligt. Jag lyssnade på Fleet Foxes, sprang och pimpade L:s sovrum. Det blev lite häng på KB och båda ungarna fick vattkoppor. Den 39:e födelsedagen spenderade jag på att springa vårruset och ha picknick med kollegorna.

I juni fotsatte jag att springa. Halvtidsarbetet fungerade sådär (vilket understatement!) och behovet av semester var stort. Lille O. åt sin första banan och tyckte att det var någonting kladdigt på tungan. Till slut blev det semester. Då åkte vi till stugan, hängde på stranden och målade klart fasaden.

I juli åkte vi på bilsemester. Lille O. tyckte att vi var dumma i huvudet och bestämde sig för att gallskrika...i 250 mil. Jag lyssnade på VNV Nation, Front 242 och sprang, sprang och sprang. Till slut lyckades jag till och med komma ut på några golfrundor.

I augusti började jag intervallträna och upptäckte att jag kan springa ganska snabbt. Den antågande hösten kändes vemodig och vi hängde en del i stugan. Jag jobbade stenhårt med en rapport till överstekontrollmyndigheten och lyckades åter igen förbrylla omgivningen med vårt sätt att dela på arbete och föräldraledighet.

I september sprang jag Umemilen och Stockholms halvmarathon och fick fyra blåa tånaglar. Jag lyssnade på belgisk industrimusik, rensade akvariet och funderade på om man möjligen kan bo i Djäkneboda.

I början av november fick jag ett besked som jag fortfarande försöker smälta (vilket inte går överdrivet bra). Vi hade inget bredband på flera veckor, jag åkte till Göteborg på jobbresa, sprang, renoverade stora delar av nedervåningen och bestämde oss för att bli lite mer sociala.

I december fick jag ett oväntat, och inte särskilt bra, besked. Vi gick på julmarknad och jag sprang trots att det var vinter. Jag och L. åkte på en liten resa och jag var och såg Paul McCartney. Vi firade sjuårig bröllopsdag och även detta år blev det inlagda sillar på julafton.

Vink, vink

2011-12-28T19:26:00.001+01:00

Just nu händer det mer i min andra blogg än vad det gör här. Damn, vad det är skönt att springa.

Bla, bla, bla och julen

2011-12-26T07:15:00.001+01:00

Nej, jag och julen är inte direkt kompisar. Julen blir lätt för många uppskruvade förväntningar, hysteriskt mycket prylar och på tok för stabbig mat. Plus för mycket folk. I år har den dock varit lugnare än på länge och jag ska inte klaga (så mycket i alla fall).

Just nu känns det dock skönt att julen är över för denna gång.

Anders F.

2011-12-23T23:14:00.001+01:00

Ingen jul utan: Det är inte snön som faller.

Klänning

2011-12-22T22:15:00.000+01:00

Well, risken är att jag kommer att se ut som en korsning mellan en gycklare och bibliotekarie. Men den är riktigt häftig på (och det finns ju betydligt värre korsningar än ovan nämnda).

På menyn

2011-12-22T07:50:00.003+01:00

Sillarna till julbordet blir samma som förra året: med äpple, dill och pepparrot, citron och grönpeppar samt västerbottenssill (ungefär det här receptet). Och så blir det någon variant av älgköttbullar, Janssons frestelse (snåla icke med vispgrädden eller vitpepparen!), skinka (närproducerad, ekologisk och fin!), några gubbröror (ungefär så här, fast med stark söt senap också), ägghalvor och julknäcke.

Svärmor bidrar med gravad lax och norrbottnisk sillsallad (utan rödbetor...jag begriper inte riktigt just den detaljen). Svägerskan tar hand om julgodiset.

Kanske blir det även någonting mer? Kalkonen får bli i morgon eller efter jul.

Sakta, sakta...men i alla fall en hylla!

2011-12-20T20:39:00.003+01:00

Vi försöker fixa här hemma, få klart påbörjade projekt. Sätta upp lister och socklar. Skruva fast en hylla. Byta trasiga mosaikbitar, som gick sönder när vi monterade om köket. Lägga in golv i tamburen. Det går inte snabbt, men sakta kommer sakerna på plats. Senast igår fick vi upp en stringhylla i köket för kokböckerna.

Snart jul va?

2011-12-19T22:27:00.002+01:00

Hmm. Tänk om man skulle ta och köpa ett par julklappar? Hittills har vi köpt en sådan här och ett sådant här till L. Och klä granen? Och lägga in lite sill?

Lite förändring i alla fall (del 2)

2011-12-18T20:28:00.003+01:00

För ett tag sedan skrev jag om att vi ska försöka bli lite mer sociala och umgås med folk. Bjuda på middagar och tacka ja till saker och ting. Och det har vi faktiskt varit under de senaste veckorna! Vi har både umgåtts med en "ny" familj, bjudit hem makens bästa kompis med familj - och nu senast grannarna. Och självklart så har det varit hur trevligt och kul som helst - och inte ett dugg besvärligt eller krångligt. Vi är helt enkelt bara lite för lata och bekväma i vanliga fall.

Kvällens meny

2011-12-17T16:07:00.001+01:00

- Wasabicheesecake
- Broccolisoppa a la Melker Andersson
- Vit chokladcheesecake med hallonsås a la Melker Andersson

Förlåt att jag tjatar! (del okänd)

2011-12-16T19:39:00.001+01:00

Ja, jag är fast med Paul. Det är ingen idé att spjärna emot.

Några funderingar kring julklappar

2011-12-16T16:40:00.008+01:00

Snart är det jul. Trogna läsare vet att det inte är någon favorithögtid hos mig - även om jag kan tycka att det är underhållande att lägga in åtta sorters sill, göra kalkon och rulla kryddade julköttbullar.

Hittills har jag inte köpt en enda julklapp - och om jag känner mig själv så lär det inträffa först dagen innan julafton (under lätt psykos). I likhet med många andra så har jag (så klart?) funderat på det här med julklapparnas vara och omfattning. Det blir ju lätt alldeles för många onödiga grejer, särskilt till ungarna. Grejer som vare sig är särskilt kul eller som uppskattas. Samtidigt så har jag lite svårt för attityden att det går lika bra med grankottar/huvudsaken att man umgås/köp några böcker eller kläder på Myrorna. Eller...det går ju bra så länge barnen är så pass små att de inte har några specifika förväntningar. De första åren med L. köpte vi knappt några presenter alls. Det räckte (och blev över) från släkten. Nu kan jag dock tycka att situationen är annorlunda. Dels har L. fattat att man ska önska sig saker, dels har hon väldigt exakta önskemål. Även om vi har förklarat för henne att hon omöjligt kan få allt som hon önskar sig så skulle hon nog bli väldigt besviken om hon inte fick några av de saker som hon har pratat om i flera månader. De här förväntningarna skulle kanske se annorlunda om hon levde i en familj som aldrig konsumerade bara för att det är kul, eller där det även i vanliga fall gick lika bra med grankottar. Men nu är det inte så. Vi köper saker - och L. vill också ha olika saker. Hon ser saker på tv, i affärer och hemma hos kompisar - hon tar intryck, funderar och utvecklar önskemål och idéer. Jag tror definitivt inte att det är nyttigt för barn att få allt som de önskar sig, eller att de alltid själva inser vad som är kul i längden, men jag kan inte dissa en femårings önskemål rakt av. Det svåra ligger snarast i att destillera fram vad hon egentligen önskar sig.

Vardag (mer av samma sort)

2011-12-15T21:45:00.002+01:00

Världens längsta dag går mot sitt slut. En dag av förkylningar, sömnbrist och allmän plåga.

Lille O.

2011-12-14T17:57:00.000+01:00

Och så knallade den tio månader gamla sonen i väg tvärs över köksgolvet.

Läst 2011 (del 31)

2011-12-14T14:51:00.005+01:00

Titel: Grand final i skojarbranschen

Författare: Kerstin Ekman

Antal sidor: 395

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Kerstin Ekman på väldigt, väldigt, lång tid. Då läste jag Mörker och blåbärsris, Knivkastarens kvinna och någon mer bok. Om jag ska var ärlig så minns jag dem som tråkiga.

Handlar i grova drag om: En dag får författaren Lillemor Troj ett manus av sin förläggare, ett manus som handlar om hennes eget författarskap - och om bandet till Barbro Baba Andersson. Baba - som är den skrivande personen bakom Lillemors framgångsrika författarskap. Vi får följa berättelsen om Lillemors och Babas sammanflätade liv - och författarskap - ur bådas perspektiv. Från ungdomsåren i Uppsala, Lillemors första misslyckade äktenskap och de tidiga deckarna till de stora framgångarna, gröna vågen, nya misslyckade äktenskap, sorg, passion och missförstånd.

Lillemor är den perfekta fasaden för deras författarskap. Hon ser bra ut, kan tala för sig - men är också den som bidrar med ordning och struktur. Baba är den oformliga kvinnan som inte passar in någon stans - men är också den som har berättelserna och orden i sina spiralblock. Bakom Lillemors fasad kan hon uträtta stordåd.

Så tycker jag: Det här är i högsta grad en sarkastisk - och underhållande - berättelse om författarskap, förlagsvärld och autofiktion. Först är den mest underhållande, men sedan växer berättelsen om Lillemor och Baba. Trots de påfallande olikheterna är de egentligen väldigt lika varandra - och fast i ett ömsesidigt beroende. Slutet lämnar dock en hel del att önska...

Betyg: 4 av 5

Vardag

2011-12-14T12:11:00.004+01:00

Hemmet, denna sopstation, det blir väl inte mer uthärdligt förrän jag eller Maken tar tag i eländet.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.

(Fast det får nog bli en kopp kaffe först.)

Förlåt att jag tjatar!

2011-12-13T14:09:00.002+01:00

Från lördagens konsert. Ljudet är uselt, men kanske kanske framgår ändå storheten i detta klipp.

På resande fot

2011-12-12T18:03:00.001+01:00

Med flyg, buss, bil, tåg, nytt tåg och nytt flyg har jag och dottern förflyttat oss under de senaste dagarna. Jag har varit och sett Paul (och ja - han spelade faktiskt Nineteen hundred and eighty five!). Vi har umgåtts med min mamma, aka L:s mormor, shoppat lite grann samt varit på ett jobbmöte. Jag tycker att det är kul att resa med L. själv ibland, då det både blir att vi gör andra saker och umgås på ett helt annat sätt än vad vi gör i vanliga fall. Visst är det tomt att vara borta från Maken och Lille O., men ändå övervägande kul. Dessutom blir jag imponerad av L:s tålamod när vi reser. Hon kan vänta på flygplatser och hänga på tåg nästan hur många timmar som helst.

Men - just för ögonblicket ska det bli skönt att komma hem.

Lille O. och den förvuxna bibliotekariepagen

2011-12-09T20:42:00.003+01:00

Mitt hår börjar bli lite längre än vad det har varit på flera år. Fint, ja. Opraktiskt, ohhh ja! Den tio månader gamla sonen, a.k.a. Lille O., har nämligen som vana att dra mig i håret så snart han får chansen. När han försöker somna, när han dricker välling, när han myser, när han är glad - då kommer de stora och starka händerna och grabbar tag i valfri hårmängd och drar. Aj!

Kanske får jag återgå till bibliotekariepagen igen.

Snart: Paul

2011-12-09T16:15:00.004+01:00

I morgon är det dags för Paul. Han kommer nog inte att köra just Nineteen Hundred and Eighty Five, från ett av världens bästa album. Ett album som jag lyssnade sönder och samman under mina tonår.

På min första McCartneykonsert, 1989, var jag klädd i en urtjusig 60-talsklänning i guldlamé och hade mitt morotsröda hår uppsatt i svinrygg. Jag har blivit betydligt tråkigare sedan dess, men jag är fortfarande lika svag för Paul.

Tractatus enligt L.

2011-12-09T07:50:00.001+01:00

- Det som finns det finns i verkligheten.

(Konstaterandet var för övrigt en kommentar till kompisens gudstro.)

Fel nu

2011-12-07T22:01:00.001+01:00

Ibland är livet mer värdelöst än vanligt. Lagar lite mat, läser Kerstin Ekman, köper en kofta, skriver obegripligt långa mail till någon som jag tror förstår, försöker vara en normal mamma och fru - och hoppas att det går över snart. Det gör det nog, det är mest nuet det är fel på.

Appropå namn och sådant

2011-12-06T14:24:00.001+01:00

Men förstå hur hysteriskt roligt detta är, av många skäl.

Vid valet av namn så visualiserade vi helt enkelt en överåklagare i sina bästa år. De doftar garanterat folkpartist (åtminstone när de är under 50 år, sedan vette tusan vad de doftar). Lille O. lär dock vare sig tala halländska eller p1-skånska när han blir stor utan någon märklig Umeå-Stockholmshybrid.

Till slut så

2011-12-05T15:23:00.001+01:00

Till slut kom snön. Någon fördel ska man väl ha om man bor i Norrland?

Saker man kan göra innan jul

2011-12-03T17:33:00.003+01:00

Och så var vi på den traditionsenliga julmarknaden på Gammlia. Det var exakt lika kallt och trångt som vanligt. Maken köpte en Kvarkenmacka (vilket han alltid gör), jag och L. köpte hemkokt godis (vilket vi alltid gör). Sedan flydde vi in på Västerbottensmuseet (vilket vi också alltid gör), där vi kollade på en bitvis intressant utställning om hur arbete i olika former framställs inom konsten (samt en metadiskussion om detta). Nästa år ska jag komma ihåg att ta på mig varmare vantar.

Boten mot allt?

2011-12-03T17:18:00.002+01:00

Nu kommer jag kanske låta som en lätt galen väckelsepredikant men löpning hjälper verkligen mot det mesta. Inte för att livet är så mycket bättre idag än de senaste dagarna, men jag känner mig i alla fall betydligt lättare i själen efter en milsrunda i gnistrande solsken.

Endorfiner är inte att underskatta.

Livet

2011-12-02T11:47:00.003+01:00

Nej, det som händer just nu är inte särskilt kul. Under andra omständigheter skulle det kanske kunna vara det, men inte nu. Beslut som känns väldigt tveeggade måste fattas. Saker som jag helst skulle låta bli måste göras.

Ibland är helt enkelt livet sådant.

Kanske fixar jag att skriva mer om detaljerna sedan, men för ögonblicket känns det tillräckligt komplicerat att få saker och ting att gå ihop i mitt eget huvud. Varför det inte bara går att välja det enkla, eller till och med lustfyllda, alternativet. Varför jag måste tänka längre än så.

Dagen - uttryckt med hjälp av Dusty Springfield-titlar

2011-12-01T15:55:00.003+01:00

I Close My Eyes and Count to Ten

What Have I Done to Deserve This

I Just Don't Know What to do With Myself

I Can't Make it Alone (fast här i Maria McKees version...finner märkligt nog så finner jag inte Dustys)

Jaja, det blir nog bra.

Plötsligt händer det: det oväntade

2011-12-01T10:53:00.001+01:00

Och så vändes livet upp och ner. Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.

Saker som vi uppenbarligen inte gör

2011-11-30T11:26:00.000+01:00

Den här föräldraledigheten gör jag inte många saker som jag inbillar mig att många föräldralediga ägnar sig åt (och som jag gjorde när jag var hemma med Lilla L.). Vi fikar inte på stan. Vi hänger inte på öppna förskolan. Vi är inte med i någon föräldragrupp. Vi träffar över huvud taget inga andra föräldralediga. Och vi konsumerar knappt någonting.

Det beror vare sig på något ställningstagande, att vi aktivt undviker dessa saker, eller på att vi (mest jag då) inte har tid. Däremot så har jag insett att det är en helt annan sak att vara hemma med en bebis och en femåring mot för att bara vara hemma med en bebis. Den numera stora L. har av naturliga skäl helt annan dygnsrytm och andra behov än Lille O. Är inte den ena hungrig så är den andra det. Har den ena somnat så vill den andra spela spel. Skriker den ena så tjuter den andra. Och så vidare.

L. har dessutom alltid varit mer flexibel än vad Lille O. är. Med henne har det aldrig hängt på minuten med mat och sovtider. Det har fungerat att göra saker både tidigare och senare och på andra platser än normalt. Lille O. är som Skalman. Att följa inarbetade rutiner, att äta och sova på exakta tider, är helt avgörande för allas (inte minst Lille O:s) frid. Resultatet av det är att det finns ganska lite tid över för att hänga på fik, bibliotek och lekplatser när allt annat nödvändigt är fixat och klart.

En dag på jobbet

2011-11-28T19:30:00.001+01:00

Vissa dagar kan man verkligen fundera på vad man gör. Som idag. Jag har läst ungefär tio sidor text, skrivit två (värdelösa) stycken, betalat räkningar och gått igenom morgondagens föreläsning. That's it.

Med andra ord: inte mycket.

Söndag

2011-11-27T15:28:00.003+01:00

Vissa dagar blir liksom ingenting eller försvinner i en märklig dvala. Rester från gårdagens middag står i kylskåpet och på köksbänken trängs porslinet som borde plockas in i skåpen. Någon spelar spel på datorn. Ytterligare någon annan vill ha pannkakor och äppelbitar. Discovery brusar i bakgrunden och gardinerna är fortfarande inte uppdragna i sovrummet. Kaffet kallnar och det tar tre timmar att läsa DN.

Kanske drar jag på mig löparskorna.

Läst 2011 (del 30)

2011-11-26T16:03:00.002+01:00

Titel: Minnen

Författare: Torgny Lindgren

Antal sidor: 216

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Torgny Lindgren på hur lång tid som helst (sedan tidigt 1990-tal...?) men svärfar satte den i handen på mig och sa "du kommer att gilla den!".

Handlar i grova drag om: Den här boken handlar kort och gott om Torgny Lindgren, ungefär på samma sätt som Min kamp handlar om Karl-Ove Knausgård. Det är någon form av autofiktion och inte en regelrätt självbiografi. Dessutom är en av de bärande idéerna i berättelsen att Torgny Lindgren säger sig sakna minnen. Allt som finns kvar är minnen och hallucinationer. Det är fragment och bitar av ett författarliv. Barndomens Norsjö. Den (kanske) sjuka kroppen. Modern. Göran Tunström. Paris. Familjen. Förläggare. Berättelser som måste berättas. Litteratur. Tvivel. Hopp. Svenska akademin. Hummelhonung. OP. Kollegor. Ord.

Så tycker jag: För att citera Homer Simpson: Holy macaroni! Det här är ju en alldeles lysande bok! Det första kapitlet, när Torgny Lindgrens alla förläggare försöker övertyga honom om att skriva en självbiografi, är så bra att jag nästan tappar andan. Det är lågmält, stillsamt och förvånansvärt humoristiskt. Nu måste jag nog läsa om några gamla Lindgrenböcker.

Betyg: 5 av 5

Morgonstund

2011-11-26T08:33:00.001+01:00

Jaha. Tänk om man skulle ta och börja röja i hemmet. Åka och handla. Färga håret. Springa en runda.

Läst 2011 (del 29)

2011-11-25T15:31:00.003+01:00

Titel: Tillrättalägganden

Författare: Jonathan Franzen

Antal sidor: 537

Förväntningar: Höga. Jag är ett stort fan av amerikansk samtidslitteratur av det cyniska slaget.

Handlar i grova drag om: Det här en berättelse om den högst dysfunktionella familjen Lambert. Den neurotiska, besvikna och diskret manipulativa modern Enid. Den envisa och demensdrabbade fadern Al. Sönerna Chip och Gary, varav den ena har fått sparken från sitt jobb som universitetslärare och den andra försöker hantera sina depressioner, havererade äktenskap, bristande kontakt med sina barn och skenbart framgångsrika yrkesliv. Och så dottern Denise, med sitt jobb som toppkock och ett kaotiskt kärleksliv. Det är en berättelse som spänner över smått som stort. Det är svek, ekonomiska kriser, barn som inte vill äta upp middagen, förfallna hus, aktier, bristande kontroll, järnvägar, grannar och illa dold alkoholism om vart annat.

Så tycker jag: Jag borde verkligen gilla den här boken. Franzen skriver som en gud, berättelsen har många bottnar och karaktärerna är utmejslade och övertygande. Ändå så tappar jag intresset ungefär halvvägs. Detaljerna tynger helheten. Enid står mig upp i halsen och jag vill örfila upp Gary. Till slut vill jag inte ens det, jag har bara tröttnat på familjen Lambert och föräldrahemmet i Saint Jude.

Betyg: 3 av 5

Lite förändring i alla fall

2011-11-25T10:28:00.011+01:00

I olika sammanhang kommer det upp frågor om hur man - som förvärvsarbetande småbarnsförälder - får ihop det omtalade livspusslet. Kanske får vi extra ofta sådana frågor då vi har valt att dela på föräldraledigheten tidigt (genom att arbeta var annan dag/byta av vid lunch) och att inte jobba deltid (för att vi krasst utgår från att vi förväntas göra samma jobb på mindre tid och färre pengar). Ofta känner jag att vi inte gör några särskilda uppoffringar eller drastiska insatser för att få livet att fungera. Vi hinner med det mesta som vi prioriterar och stressar inte överdrivet mycket.

Två saker som jag har tänkt på är dock fördelen med att vi bor där vi bor - och att vi inte är särskilt sociala av oss. Vi har väldigt nära mellan hemmet, förskolan och de flesta andra nödvändiga ställen, vilket gör att vi spenderar lite tid på att förflytta oss. Om jag jämför med när jag bodde i Stockholm så är skillnaden på denna punkt dramatisk. Då kunde det med lätthet gå flera timmar per dag åt att transportera sig till och från jobbet och att uträtta ärenden. Den andra punkten som jag har tänkt på är vårt sparsmakade sociala liv. Vi umgås mest med folk på jobbet och i jobbrelaterade sammanhang. I övrigt så har vi några få familjer som vi träffar regelbundet. Resten av tiden tar vi det lugnt och hänger mest med varandra.

Att vi inte är överdrivet sociala av oss är definitivt självvalt och ingenting vi lider av - men just nu så har vi faktiskt bestämt oss för att försöka bli lite mer utåtriktade. Käka middag med trevliga människor, bjuda hem folk som vi gillar och bryta en smula mot invanda mönster. Det kommer nog bara att bli kul.

To do (i all oändlighet)

2011-11-23T10:08:00.002+01:00

- boka flygbiljetter
- beställa (mer) golv
- få tag på rörmokare
- beställa tid för däckbyte
- tvätta
- lämna tillbaka Mamma Mu städar

Om bloggen och allmän frustration

2011-11-21T11:12:00.005+01:00

Jag brukar tycka att det är ganska trist och meningslöst att läsa inlägg som handlar om brist på inspiration, hur lite det finna att skriva om eller som mest är en stillsam vädjan om uppmuntran. Ändå så verkar det inte bättre än att jag håller på att skriva exakt ett sådant inlägg (och om jag inte minns helt fel så gjorde jag det för ett tag sedan också). Men det råder verkligen stiltje just nu. Det jag tänker på större delen av min vakna tid är alldeles för privat och upprivande för att jag ska vilja, eller ens kunna, skriva om det. I vardagen händer det inte heller mycket. De dagar jag är hemma med kidsen går just åt till att vara hemma med kidsen (och åt saker som att förhindra Lille O. från att pilla i eluttagen, äta upp blommorna, välta ner datorerna och spy i soffan). De dagar jag är på jobbet så jobbar jag. Som en iller. Eller så fikar jag med någon kollega och pratar om löpning. Resten av tiden ägnar jag åt saker som att springa, koka långkok och spika lister. Det är inte särskilt intressant.

Ibland formulerar jag mer allmänna och politiska inlägg, om allt från konsumtionssamhället till Englas nya bröst, men det stannar oftast vid att jag formulerar - och låter dem vara opublicerade. För ärligt talat så vet jag inte om jag orkar vara en del av aktiv debatt. Dels har jag inte den tid som skulle krävas, dels finner jag gränsen mellan min förhållandevis anonyma blogg och mitt yrkesliv ganska problematisk. Jag utgår nämligen kallt från att det är möjligt att ta reda på vem jag är (om man inte redan vet det) på ungefär tre minuter. Om jag skulle blogga om sådant som ligger i gränslandet till vad jag gör på jobbet så vore det lika bra att vara öppen från början. Hade jag startat bloggen idag så hade jag nog valt det alternativet, men nu har en del äldre inlägg skrivits utifrån premissen att bloggen är hyfsat anonym varför det inte bara går att ändra framställningsform eller inriktning hur som helst.

Ähh, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Jag är helt enkelt en smula frustrerad över bloggens innehåll och förutsättningar och vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Kanske är det dags att hitta en ny form efter snart fem år?

Less would be more (del 2)

2011-11-19T21:35:00.001+01:00

Det enda som blir minimalistiskt är de vita väggarna. Obruten vit. Jag hatar verkligen alla fula gul/grå/rosa-vita nyanser. Vitt är vitt när det kommer till väggar.

Punkt.

Less would be more

2011-11-19T20:17:00.008+01:00

Just nu håller vi på och fixar en massa saker hemma. Saker som vi har tänkt, planerat och i viss mån påbörjat under de senaste sex åren. Vi byter golv och innerdörrar. Målar om. Fixar lister. Drar om el. De flesta av dessa saker är allt annat än okynnesrenovering. Golven var bitvis så slitna att hela parkettbitar brukade lossna. Toalettdörren var så pass bananformad att den knappt gick att stänga (jag och Maken kunde stänga den men ganska exakt ingen annan fick till den rätta knycken).

Renoveringen påminner mig dock om hur trött jag är på personlig inredning. Inredning som är charmig och berättar en historia om dem som bor där. Inredning som utgör en originell mix. Skälet till att jag är trött på hela konceptet är inte att det i själva verket är ganska o-originellt och förutsägbart. Det kan jag leva med. Jag är bara trött på alla förbannade prylar. Alla böcker. Alla idogt hopsamlade loppis och auktionsfynd. Alla designprylar. Alla skivor. Alla blommor. All jävla bråte (även om den kanske egentligen inte är bråte).

Det är inte så att jag skulle vilja ha ett opersonligt hem i betydelsen ett hem vilket som helst (tänk: miokatalog). Men...jag skulle vilja ha ett hem som såg ut som en gallerilokal. Kritvita väggar, högt i tak, mycket ljus, massor med konst och några stora möbler.

Det kommer inte att inträffa inom rimlig tid - men ja, jag skulle seriöst vilja släng ut 95 procent av det vi har i hemmet.

Vardag (mer av samma sort)

2011-11-17T22:40:00.001+01:00

Funderar på nästa års semester, livet och vänskapen. Gör thailändska fiskkakor på lax. Lyssnar på Gang of Four. Värmer choklad till L. Läser Andrew Abbott. Kollar på stolar.

Dagens insikt: på tv

2011-11-16T23:49:00.000+01:00

Grand Designs är ett betydligt roligare program än Arga snickaren. Kanske lite orättvist, då de inte direkt är jämförbara. Storslagna projekt vs. förfallna katastrofer.

Vardag

2011-11-16T21:38:00.004+01:00

Skriver. Försöker fixa i hemmet. Ringer några samtal. Beställer golv till hallen. Skrattar med Lille O., som är den gladaste lilla filur jag någonsin har träffat. Lagar mat. Diskuterar aparta teorier och upplägg på artiklar. Springer. Lyssnar på Gang of Four, Joy Division och The Marine Girls. Förundras över vintern som aldrig kommer. Sover.

To do (vilket år som helst?)

2011-11-15T19:30:00.001+01:00

- måla om i matrummet och vardagsrummet
- åka och köpa golv till tamburen
- få tag på en elektriker
- slipa köksbänken och sätta tillbaka en list
- få tag på en rörmokare
- limma fast några mosaikbitar
- fålla gardiner
- spika fast nya golvlister i matrummet och vardagsrummet.

Utan kök på denna ö

2011-11-13T14:59:00.003+01:00

Åhh, hur tänkte vi? Efter att ha skjutit upp renoveringen av nedervåningen (med undantag för en färgglad fondtapet, några nya köksskåp och lite kakel) i mer än sex år så har vi till slut kapitulerat och anlitat en snickare. So far, so good. Men hur tänkte vi egentligen? Nu har vi demolerat hela nedervåningen och har inget kök. Däremot så har vi en rastlöst femåring och en krypbenägen bebis...

Hur det går när Barbie möter republikanska föreningen

2011-11-12T15:49:00.002+01:00

Femåring: Vad krävs det för att bli prinsessa?

Fader: Att ens pappa är kung.

Femåring: Nä...jag menar personlighet.

Fader: Ahh, men i verkligheten så...

Femåring: Jodå, det gör det visst.

Borta bra?

2011-11-11T21:07:00.001+01:00

Oftast tycker jag att det är väldigt skönt att åka på jobbresor. Hänga på flygplatser, bo på hotell, sova i välmanglade lakan, ha någon timme här och där i en något mer urban miljö än den norrländska pärlan. Träffa gamla kollegor eller bara jobba koncentrerat. Visst är det skönt att komma hem, men jag har alltid gillat att åka bort.

Puhh

2011-11-11T19:54:00.003+01:00

Nope, jag har inte gått under jorden eller lagt ner bloggen. Däremot så har jag varit på ett par dagars jobbresa - och nu är hemmet upp och nedvänt av hantverkare. Eller, det är nog vi som har vänt upp och ned på saker och ting - men det är en jäkla röra här hemma.

Dagens insikter

2011-11-08T16:07:00.002+01:00

Om storasysters halvätna risifrutti lämnas obevakad på köksbordets kant och lillebror är på lika obevakad upptäcksfärd - då blir det kladdigt. Mycket kladdigt.

Lille O. verkade dock tycka att risifrutti var jättegott.

Världens längsta inlägg: långkok

2011-11-08T15:27:00.008+01:00

Josefin/Tuffast av alla undrade om jag har någon favorit på långkok. Och det har jag ju! Kanske till och med alldeles för många.

Tidigare så tyckte jag att folk som sa att långkok är busenkla och sköter sig själva bara var dumma och dryga matsnobbar. Men det är ju sant. Långkok är ofta enkla och tar inte särskilt lång tid att förbereda. En nackdel är att det är mat som kräver planering. Att koka en gryta på högrev är inte någonting man gör efter jobbet för att fixa kvällens middag. Däremot så är det perfekt helgmat. Grytan puttrar medan man själv gör annat (hör hur präktigt det låter...).

Högrev är min absoluta favoritråvara, men även innanlår och olika delar av lamm går utmärkt att använda sig av.

Nu till favoriterna. Mannerströms skånska senapsstek är en stor favorit. Receptet finns i hans alldeles fantastiska bok Husmanskost:

1,5-2 kg marmorerat högrev

3-4 msk Colemans senapspulver

3 gula lökar

3 morötter

smör till stekning

1 pilser/ljus öl (33 cl)

1 l köttbuljong

5-6 anjovisfiléer

3 lagerblad

2 kryddpepparkorn

10 vitpepparkorn

1 kvist timjan (jag brukar ofta ta torkad, en tesked eller två)

3 dl vispgrädde

salt och peppar

Gnid in köttet noggrant med senapspulvret. Salta och peppra runt om. Skala och skär löken och morötterna i lagoma bitar. Bryn köttet i en rejäl klick smör i en gjutjärnsgryta. Ta upp köttet och lägg det åt sidan och bryn grönsakerna i smör. Lägg tillbaka köttet, slå över pilsner och buljong. Tillsätt anjovis, kryddpeppar, vitpeppar, timjan och lagerblad. Sjud under lock i c:a 1,5 timme eller tills köttet är riktigt mört.

När köttet är klart tas det upp ur grytan, viras in i folie och sätts in i ugnen på låg temperatur (så att det inte blir kallt). Sila och reducera buljongen till 1/3. Häll i grädden och smaka av med salt och peppar. Steken skärs upp i skivor (ungefär centimetertjocka).

Steken serveras förslagsvis med mjölig potatis, kokta smörsvängda grönsaker, inlagd gurka och vinbärsgelé. Mannerström har ännu fler serveringsförslag, som syltade gröna tomater, syltlök och Asiagurka. Asiagurkan är för övrigt sagolik.

En klassisk kallops sitter inte heller fel. Det finns många olika varianter - Mannerströms är enkel och utmärkt. Den franska varianten Biff Bourginon (exempelvis tillagad så här) är också ett säkert kort. I Biff Bourginon gillar jag att ha rimmat sidfläsk, svamp (gärna kantareller men även vanliga champinjoner fungerar fint) och olika kombinationer av örter (timjan, rosmarin och liknande). Syltlök är också gott att slänga i på slutet. En viktig detalj är att inte snåla på vinet. Jag gör gladeligen gryta på en bra Pinot för 160 spänn (ofta går ju inte hela flaskan till grytan, det brukar ju räcka till något glas att dricka till också).

En relativt ny favorit i hushållet är Pluras lammgryta. En fördel är att den kan göras på de flesta delar av lamm (med ben). Man kokar helt enkelt tills köttet lossnar - och det blir sagolikt gott! Ovan nämnda princip om vin gäller även här. Ett dåligt vin blir inte bättre av att man häller ner det i en gryta.

I övrigt har jag ett allmänt tips. Koka länge, ibland betydligt längre än vad receptet anger. Om det står att en gryta på högrev ska koka i en och en halv timme så är det ofta för lite. De flesta långkok behöver tre timmar, ibland fyra, på låg temperatur. Även Mannerströms senapsstek blir som bäst om den får koka lite längre (jag antar att han får tag på bättre kött än vi vanligt dödliga, varför han får kortare koktider).

Livet

2011-11-07T16:26:00.000+01:00

De senaste dagarna har spenderats på två saker. Det ena har varit högst värdsliga funderingar, kring golv, väggar och dörrar, det andra har handlat om liv, död och vänskap. Den finaste vänskapen av alla. Och den mest svårbearbetade information jag har fått på mycket länge. Eller kanske sedan min pappa låg på thoraxkliniken i mitten av 90-talet och livet liksom rann mellan fingrarna (även om han dog långt senare). Nu finns det inga alternativ. Det måste gå bra. Måste.

Den frustration som jag känner vet inga gränser, men i ärlighetens namn är jag nog fortfarande i någon slags chock. Bit för bit förstår jag vad orden betyder. Bit för bit. Allt går inte att ta in på en och samma gång.

Den nya favoritlektyren

2011-11-06T17:54:00.001+01:00

Enkla, snabba och urgoda recept. Igår blev det broccolisoppan, idag curryfisk.

Okej, jag kanske inte är riktigt klok (om hus och annat) (del 2)

2011-11-04T21:26:00.003+01:00

Om ni vill få en inblick i mitt rubbade psyke så rekommenderar jag att ni läser etiketten "hus". Se länk nedan...

Två insikter:

- ja, jag är knäpp.

- Maken är en rätt kul typ.

Okej, jag kanske inte är riktigt klok (om hus och annat)

2011-11-04T16:37:00.016+01:00

Om det är någon som, mot förmodan, har missat att jag är en rastlös person så kan jag klargöra det nu. Jag är rastlös, kanske rent av otålig, på de flesta områden i livet. Visst kan jag krypa ner under täcket och sova bort en dag. Och det kan vara skönt att ta det lugnt. Någon gång (läs: väldigt sällan). Men på det stora hela vill jag att det ska hända saker. Jag vill se, göra, upptäcka och uträtta.

Ett mycket påtagligt sätt som min rastlösheten har tagit uttryck är hur jag har flyttat.

När jag var 16 år flyttade jag 32 mil till 26 vitmålade kvadrat som ledde till 36 lika vitmålade kvadrat tvärs över gården. En kort sejour i ett lånat studentrum ledde till en tvåa i födelsestaden, med gulrandiga kökstapeter och svindyr hyra. Tvåan byttes mot en fin etta i perfekt läge. Den lägenheten hade jag kvar i ganska många år - ibland hade jag den uthyrd, ibland mellanlandade jag i den över sommaren. Sedan blev det flytt till Skåne och en hemsk studentkorridor (lärdom: dela aldrig boende med ett gäng jazzmusiker och en blivande känd journalist) som snabbt sades upp till förmån för en pytteliten etta med egen trädgård (...och en psykotisk granne som skrek genom väggarna). När året gick mot sitt slut fick jag en fantastisk lägenhet i Rörsjöstaden som jag till min stora sorg aldrig kunde flytta in i (det är en lång historia). Istället blev det ett mellanspel i ovan nämnda etta i födelsestaden, för vidare transport till en deppig byteslägenhet i den stora studentstaden (ja, jag och en annan person lånbytte alltså lägenheter med varandra). Fast större delen av tiden spenderade jag i dåvarande pojkvännens fina lägenhet i Hufvudstaden. Och eftersom jag ändå mest var där så skaffade jag 45 bedårande kvadrat på Södermalm, som jag hyrde i andra hand. Efter tre år, högt uppe bland takåsarna, materialiserade sig fastighetsägarens son (från helvetet) och sålde kontraktet svart. Min pappa tyckte att jag skulle köpa den själv...men jag var så arg att jag hellre flyttade till 24 plågsamma kvadrat långt ute i tunnelbanenätets ytterkanter. Till en lägenhet som inte ens hade dusch (ja, jag var riktigt arg). Efter att den ena grannen hade försökt elda upp kvarteret och den andra grannens son hade terroriserat samtliga i trappuppgången så bytte jag i ren desperation till mig en tvåa i grannförorten (bostadsföretaget var mycket förstående). Den lägenheten byttes dock raskt mot en stor etta några tunnelbanestationer närmare stan. Här fanns det både fint burspråk, snyggt 50-talskök och en jättefin gård. Frid och fröjd tills jag blev sambo och djupt olycklig. Lösningen blev att köpa min första bostadsrätt och att lämna hyreslägenheten till mitt ex (oj, så dåligt samvete jag hade). Åter igen blev det en mikroskopisk etta (dock med dusch). Jag renoverade, sålde och köpte 36 funkiskvadrat i finaste favoritförorten. Åter igen renoverade jag, sålde och köpte en större lägenhet i samma funkishus. Och jäklar vilken utsikt jag hade! Ny renovering. Något år senare fick jag för mig att flytta in till innerstaden igen, till ett kvarter som jag hade spanat på i åratal. Jag gjorde en fantastisk vinst och köpte en hyfsat stor etta i ett 20-talshus. Ny renovering stundade - och här trodde jag faktiskt att jag skulle bli kvar ett bra tag. Men...så fick jag nytt jobb i den norrländska pärlan, sålde den minutiöst renoverade lägenheten och köpte ett hus. Och hej så mycket renovering som stundade (nu kom tack och lov Maken in i bilden). Två år senare köpte vi det hus som vi bor i nu.

Och sedan dog renoveringsfliten. Visst har vi gjort en del. Tapetserat några förutsägbara fondväggar, målat lite här och där, tagit fram gamla innertak, fixat något golv och gjort om köket. Men om någon, för drygt sex år sedan, skulle ha sagt att vi skulle ha kvar vårt aprikosa badrum, den sunkiga tvättstugan och det konstiga hallgolvet, så hade jag trott att det var ett absurt skämt. Likaså om någon hade påpekat att jag skulle bo kvar här nu. Sex år senare.

Men, men, jag tror faktiskt att jag börjar känna en viss motivation att ta tag i huset. Igen.

Appropå att tiden går fort

2011-11-04T16:25:00.002+01:00

I nio (långa) månader var jag gravid - och i nio månader har Lille O. varit här.

Framåt, inte bakåt

2011-11-04T13:55:00.003+01:00

Efter gårdagens totala sömnmeltdown, då ingen av hushållets medlemmar lyckades få rimlig nattsömn, är vi åter på banan. Det byggs grejer, äts mat och pysslas. Till och med en liten löparrunda har det blivit.

Ehhh...tack?

2011-11-03T10:16:00.001+01:00

Sagt av femåringen:
- Du är tråkig mamma...och så har du fula kläder.

En tisdag i november

2011-11-01T19:53:00.004+01:00

Lagar lammgryta med en skvätt amarone. Försöker trösta en allmänt gnällig och missbelåten son. Lägger pussel med dottern. Jobbar lite grann. Kollar på brittiska husköparprogram och funderar på varifrån folk har fått alla sina pengar (alternativt hur absurt höga lån de har). Lyssnar på Deportees.

Läst 2011 (del 28)

2011-10-31T20:02:00.000+01:00

Titel: Min kamp 2

Författare: Karl-Ove Knausgård

Antal sidor: 596

Förväntningar: Skyhöga! Ettan var ju fantastiskt bra!

Handlar i grova drag om: Karl-Ove, skrivandet, kärleken, vänskapen och ungarna. Och så ångesten över att de olika delarna i livet inte går ihop.

Så tycker jag: Ganska exakt samma sak som jag tyckte om Min kamp 1. Det här är fantastisk prosa. Knausgård skulle kunna skriva 500 sidor om en tegelvägg eller en vardaglig promenad till jobbet och få det intressant. Nu skriver han tack och lov inte om det, utan om livet.

Betyg: 5 av 5.

Kanske kommer det någonting här också

2011-10-31T12:11:00.002+01:00

Det känns som om jag borde skriva någonting klokt. Kanske privat. Eller politiskt. Eller en kombination av dessa tre dimensioner. Men just nu är det som om jag inte har någonting att säga. Allt stannar vid en tanke, eller vid en diskussion vid frukostbordet. Vid frukostbordet diskuteras det nämligen vilt. Om kroppar. Konsumtion. Hyckel. Världsekonomin. Den märkliga lokala debatten. Motståndet mot arkitektur som förändrar. Knausgård. Parkeringsplatser. Sopsortering.

Jaja.

Jag sprider gracerna: en till blogg

2011-10-30T20:47:00.003+01:00

Efter en del funderande så har jag kommit fram till att öppna en blogg till: Endorfiner, löpning och ett marathon i sikte. Jag kan inte hålla på och skriva om löparstrumpor, intervallträning och blåa naglar här. Kanske ibland, men det blir nog bättre så här.

Läst 2011 (del 27)

2011-10-30T20:01:00.006+01:00

Titel: Outsider

Författare: Torbjörn Flygt

Antal sidor: 429

Förväntningar: Höga. Jag gillar både Underdog (vem gör inte det?) och Himmel (fast kanske inte riktigt lika mycket?).

Handlar i grova drag om: Det här är den hyfsat fristående fortsättningen på Underdog. Johan har flyttat från Malmö till Lund och läser till jurist. Från början har han en ganska slackerbetonad attityd, men efter ett tag blir han allt mera seriös och målinriktad. Johan är tillsammans med den snygga och begåvade Helena, fuskar på tentor, lever typiskt korridorliv och äter söndagsmiddagar hemma hos mamma Bodil i Malmö. Supersyrran Monika dyker också upp, nu som ensamstående mamma, med avhoppade läkarstudier och ett hopplöst jobb som servitris. Men efter en märklig jul hos svärföräldrarna i Småland gör Johan det obegripliga och dumpar Helena.

Så tycker jag: Jag gillar Outsider - mycket! Och jag hoppas att det inte bara beror på att jag blir fruktansvärt nostalgisk och längtar tillbaka till tidigt 90-tal i Malmö och Lund. Men, nej, det beror det inte på. Outsider är helt enkelt en bra roman, om en ung man i brytningstid. Det är snygga tidsreferenser till musik, kläder och populärkultur. Likaså är det bra analyser av social klass och samhällsförändring (även om jag faktiskt trodde att det skulle vara ännu mera fokus på den klassresa som Johan gör). Och det är ett kärt återseende av Bodil och Monika. En fråga som dyker upp är dock hur det skulle vara att läsa den här boken utan att ha läst Underdog först. Jag tror att det skulle bli en ganska annorlunda läsupplevelse. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda.

Betyg: 4 av 5

En fin blogg award!

2011-10-30T18:16:00.005+01:00

Jag fick en fin blogg award av Written by!

Varför började du blogga?

Jag började blogga i januari 2007, när jag var föräldraledig på halvtid och uppenbart hade för mycket tid över. Jag följde ett antal bloggar, varav de flesta inte finns längre (som Linda Skugges), och blev sugen på att starta en egen. Fokuset var ganska otydligt, men jag tänkte mig nog en mix av vardagsiakttagelser, lampor (ett tema som nästan helt har försvunnit från bloggen), jämställdhetsfrågor och allmän liberalism. Vad det har blivit är en annan fråga.

Vilka bloggar följer du?

Jag följer dem som finns i listan till höger, plus ytterligare ett antal. Och ja - även jag har mina skämsbloggar (varav de flesta hamnar i facket oerhört ytliga kläd/modebloggar).

Favoritfilm?

Svårt! Endera Hal Hartleys Trust eller Gil Jungers 10 skäl att hata dig. Jag gillar romantiska komedier och high school-filmer.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Favoritländerna är ju Kanada och USA, men om jag ska välja länder som jag inte har varit i så får det bli Japan, Hongkong och Australien.

Mina fem bloggrosor går tilll...

Det får bli en salig blandning, som kanske visar på vilka slags bloggar jag läser. Så klart hade jag kunnat dela ut betydligt fler bloggrosor än fem...men, men.

Kattis lilla vrå (kolla särskilt in de fina handarbetena!), Jo, men visst! (som jag hittade till via Tuffast av alla), vilket leder över till just Tuffast av alla (bra om allt från litteratur till fantastiska vardagskonversationer), Fransyskan H. (ohhh, om Frankrike, litteratur, konst och annat fint) och de sjutton kvinnorna på bloggkollektivet Networking (om jobb, karriärtänk och familjeliv).

Lite länkkärlek

2011-10-29T17:51:00.002+02:00

Det här ska ju inte förvandlas till en tränings/löpar/marathonblogg (öhhh....), men jag har ändå lagt till några riktigt bra löparbloggar till höger. Kolla in Duracellen Miranda, Kottar, kost och träning, MarathonMia, Moa Herngren, Men Mia! och Linas träningsblogg. Vilka damer! Vilken löpning! Vilken inspiration!

När jag ändå höll på sa lade jag även till några andra trevliga bloggar.

Läst 2011 (del 26)

2011-10-29T12:59:00.002+02:00

Titel: 28 timmar på ett dygn - en karriärmammas dagbok

Författare: Allison Pearson

Antal sidor: 430

Handlar i grova drag om: Kate är en 35-årig tvåbarnsmorsa mitt i Londons finansdistrikt. Större delen av tiden befinner hon sig på ett flygplan mellan London och New York, med ett bortglömt födelsedagskalas, ett avsomnat sexliv och en frustrerad barnflicka på halsen. Kate flänger runt, förfalskar hembakade kakor (det vill säga: inte alls så hembakade som de ser ut) och plågas av dåligt samvete. På jobbet dominerar chauvinismen och ett hårt arbetsklimat. Anrättningen serveras i form av en oändlig rad av punch lines: Pearson försöker vara rolig och få till tidstypiska iakttagelser exakt hela tiden.

Så tycker jag: Nej, det här är verkligen inte kul. Visst skrattar jag igenkännande någon gång ibland. Och visst gör Pearson en och annan intressant iakttagelse om samtiden. Men det är för mycket. Och det unkna slutet, där Kate flyttar ut på landet och investerar i syrrans tillverkning av puttinuttiga dockskåpsmöbler, är bara...för mycket.

Betyg: 2 av 5

Man kan tro att detta är överkurs, men, men... (del 2)

2011-10-29T12:51:00.005+02:00

Appropå vad jag skrev om löparvantar härom dagen så publicerade jogg.se en krönika på samma tema idag.

*host host*

Till mitt försvar: jag har vare sig hallen full av löpardojor (det är endast ett par) eller 20 par löpartights (jag tror att det är tre). Men...jag gillar verkligen funktionskläder.

Plötsligt händer det - han släpper sargen!

2011-10-27T21:17:00.002+02:00

Och så släppte Lille O. - åtta månader gammal - sargen och knallade iväg tre steg tvärs över golvet.

Nej, jag betraktar det verkligen inte som att han går nu. Men snart så. Lite väl tidigt (om man frågar de sömndepriverade föräldrarna).

Inspiration

2011-10-26T20:00:00.006+02:00

När jag läser om sådana här planer så blir jag ruskigt inspirerad. Jag kommer vare sig att springa något ultralopp eller marathon i Paris/New York/Berlin under nästa år. Det blir nog "bara" Stockholms marathon, Blodomloppet, Umemilen...och kanske någonting mer. Helst skulle jag springa både Toronto och Berlin marathon, men det finns nog gränser för vad en arbetande småbarnsmorsa har tid för.

Nu är det andra bullar (hushållet mot förkylningsvirusen)

2011-10-26T15:31:00.003+02:00

- Fan, min förkylning är tillbaka.
- Mmm, min också. Och jag som hade tänkt att springa i kväll...
- Men du! Klart du ska springa ändå. Det är bara att piska kroppen till underkastelse, visa vem som bestämmer.
- Jo, det har du rätt i.
- Japp! I år ska vi vinna!
- Ehh...piska kroppen sa du? Ska bli.

I annat ljus (ja ja, ytligt som tusan)

2011-10-25T22:27:00.003+02:00

När jag lämnade huset hade jag en fin klänning och matchande strumpbyxor på mig. Sedan kom jag fram till jobbet och såg mig själv i dagsljus. Klänningen hade gröt och bananfläckar. Strumpbyxorna var urfula tillsammans med klänningen.

Så kan det också gå.

Man kan tro att detta är överkurs, men, men...

2011-10-23T21:45:00.005+02:00

Jag vet att löpning egentligen inte borde vara någon materialsport - det är ju bara att dra på sig ett par urtvättade joggingbrallor från 80-talet och ett par dojjor och springa - men ändå så är det ju det. Att bra skor gör en fantastisk skillnad inser nog de flesta. Och funktionskläder gör löpning betydligt mer njutbart.

Min senaste upptäckt när det gäller funktionskläder är vantar. Skratta ni...men jäklar vad lagom tempererade mina händer var idag.

Bekännelse: dagens konsumtion

2011-10-22T21:41:00.004+02:00

För övrigt har vi ägnat dagen åt planlös konsumtion. Det blev två stekpannor (faktiskt helt nödvändiga, båda två), en glassmaskin (jösses vad jag har saknat att ha glassmaskin sedan den förra lade av...typ 1998) och en vidrig dvd (som dottern förhandlade till sig, istället för lördagsgodis).

Jaja. Vi gör vårt bästa för att hålla landets bnp uppe.

Go west

2011-10-22T21:36:00.003+02:00

Kollar på flygbiljetter, jämför datum och gör upp planer. Lite hastigt på eller försenat, beroende på hur jag räknar. Känslorna är blandade. För även om det här är en resa som jag verkligen, verkligen, ser fram emot, så önskar jag att omständigheterna var annorlunda.

Om allt går som jag nu planerar så kommer jag att ta med familjen till mitt absoluta favoritland i november. Och träffa min allra bästa vän. Det kommer att bli bra.

J - förkylningsvirusen: 1-0

2011-10-22T11:28:00.003+02:00

Jag började dagen med drygt åtta kilometers löpning, i hyfsat sakta mak. Det var kallt, halt och inte särskilt njutbart - men jag står inte ut med att inte kunna springa.

Konversation med hushållets femåring

2011-10-21T12:54:00.003+02:00

- Men du...låt bli att kladda på hallspegeln. Jag har ju just gjort rent den.

- Jaha...men du kan ju städa den igen.

- Va?

- Du kan ju städa den igen.

- Hördudu fröken! Så kul tycker jag inte att det är att städa. Jag vill ju också göra roliga saker.

- Jaha. Du tycker visst att det är kul att städa.

Och vad svarar man på det?

Att både ha och äta kakan

2011-10-20T22:33:00.002+02:00

Det är alltid kul att läsa om fler som delar på föräldraledigheten, jobbar var annan dag, halva dagar eller någonting liknande. Jag vet att det inte fungerar för alla, men jag tror att det skulle fungera för fler om de bara vågade och försökte.

Konversation om morgonen

2011-10-20T10:29:00.002+02:00

- Jaha, vad ska du göra på jobbet idag då?
- Fortsätta klassificera.
- Just det ja. God jaktlycka på taxonomierna då.
- Tack, tack, det kan nog behövas.

Ny etikett: marathon 2012

2011-10-19T20:43:00.002+02:00

Det har väl inte hänt så mycket under de senaste veckorna. Men...jag har anmält mig till Stockholms marathon! Yeah!

Nu tänker jag använda ett ord som jag har riktigt svårt för: pepp! (Synd bara att vintervirusen har fått fäste i hushållet, jag som bara vill springa, springa och springa.)

Nu: frid och fröjd

2011-10-19T11:06:00.004+02:00

Efter tre veckor har vi, till slut, fått tillbaka vår bredbandsuppkoppling. Förvisso har vi haft viss uppkoppling via våra iPhones (dock: med mycket svajigt 3G), och på våra jobb, men det har ändå varit oväntat frustrerande att sakna uppkoppling. Allt från att betala räkningar till att skypa och beställa kaffe har varit nödvändigt att göra på jobbet. Då vi båda jobbar halvtid just nu så finns det inte direkt tid över för sådant när man väl är på kontoret. Likaså har det varit snudd på hopplöst att försöka jobba hemifrån, då vi båda är beroende av att koppla upp oss mot databaser och diverse system.

Men, men, nu ska jag sluta klaga.

Uppkopplingen till ära har jag till och med tagit tag i två gamla surdegar - placerat om ett värdelöst fondsparande (tänk: konstant sjunkande gråsten) till ett förnuftigare obligationsalternativ samt sagt upp en helt onödig prenumeration.

Och något måste man ju äta (idag igen)

2011-10-17T17:07:00.001+02:00

Skenbar anonymitet etc.

2011-10-17T15:55:00.001+02:00

Funderar lite grann på officiella hemligheter, vem man är i olika sammanhang och skenbar anonymitet. Blogglivet, twitterlivet och några andra liv (Facebook har jag dock i princip övergivit, orkar inte med deras ambitioner att ta över och övervaka allt man gör). Koppla ihop skiten, eller ej? Jag kan ändå inte vara särskilt frispråkig har jag märkt.

På nordfronten inte nytt (nu heller)

2011-10-16T21:52:00.001+02:00

Vi städar i trädgården, bakar bullar och försöker roa förkylda och hängiga ungar. Tiden glider förbi. Vi dricker kaffe, fyller frysen med lamm och rensar lite till i trädgården.

Enkla nöjen

2011-10-15T11:31:00.001+02:00

Läser DN:s Fråga bibliotekarien och fnissar hejdlöst. Hur man får en litteraturkritiker i säng.

Yeahhh! (del 2)

2011-10-14T09:12:00.001+02:00

Yeahhh!

2011-10-14T09:08:00.002+02:00

Den tionde december ska jag se Paul på Globen. I runda slängar den tionde konserten jag ser med honom. Biljetten är bärgad och jag är fånigt glad. Vad kan liva upp mer än lite allsång till Hey Jude och Jet?

Så börjar de (hopplösa argumentationer med en allergiker)

2011-10-13T15:13:00.001+02:00

- På lördag ska vi åka hem till M., då får du titta på hennes hamster.
- Åhhh, men mamma! Jag vill OCKSÅ ha en hamster!
- Ja, det vill du...men det kommer du inte att få.

Tjatigt, tjatigt, I know (del 2)

2011-10-12T13:29:00.001+02:00

Och när jag hade postat det så fick jag följande reklam:

umeaenergi.se/UmeNet-BastaBredband

Hahahaha.

Tjatigt, tjatigt, I know

2011-10-12T13:26:00.003+02:00

Jag vill vare sig ha digital detox eller köpstopp. Jag vill ha tillbaka nätet i vårt hem - och min normala digitala samvaro. Ingenting tyder dock på att problemet kommer att lösas snart.

Keep on walking...

2011-10-11T14:52:00.001+02:00

Den nya hobbyn: att stå upp och att gå längs möbler. Och med pallar. Och med kuddhögar. Och med vad som helst som erbjuder en smula stöd.

Då och då gör Lille O. även partytricket att släppa taget. Någonting säger mig att han kommer börja gå betydligt tidigare än syrran (som gjorde det helt normalt kring ett år).

När nätet (fortfarande) inte fungerar

2011-10-11T14:44:00.001+02:00

I brist på Internet i hemmet roar jag mig med en djupdykning i den svenska byråkratin. Nyss hade jag ett halvtimmeslångt filosofiskt samtal med försäkringskassan om konsekvenserna av EU och dess gränser för att erhålla socialförsäkringar. Det var riktigt intressant (även om svaren i sak var allt annat än vad jag hoppades på). Jag måste erkänna att handläggarna var betydligt trevligare än väntat. Likaså var de mycket tjänstvilliga i att reda ut krångliga detaljer och förvissade sig om att det inte missuppfattade någonting.

Nu ska jag ringa till en annan myndighet.

Nä, inte idag heller

2011-10-09T16:38:00.001+02:00

Fortfarande inget nät. Idag blir det lammgryta a la Plura.

Något måste man ju roa sig med

2011-10-07T15:01:00.001+02:00

I brist på fungerande nät så lagar jag mat. Ytterlår, en gul lök, några chalottenlökar, ett par morötter, lagerblad, pepparkorn, vatten, tre deciliter hemmagjord köttbuljong (ja, jag är förbannat präktig på vissa punkter) och en skvätt tomatpure har kokat ett par timmar (well, köttet och rotfrukterna bryntes först, saltades, pepprades och pudrades sedan med lite vetemjöl). Planen var att hälla i en halv flaska bra rödvin, men det fanns inte hemma - därav köttbuljongen. Mot slutet har jag hällt i bacon och några deciliter smörstekta trattkantareller. Och så ska det till en näve hackad persilja.

Här händer det grejer

2011-10-06T15:14:00.003+02:00

För övrigt har Lille O. kommit på ett par saker:
- Det finns ätbara grejer vid L:s matplats (senast igår fann han en halväten hallonmuffin och några nävar couscous).
- Det går fint att ställa sig upp mot möbler och liksom dra sig framåt. Om man kombinerar att stå upp och att sträcka på sig så kan man dessutom nå åtråvärda artefakter (typ mobiltelefoner och datorer).

På nordfronten intet nytt

2011-10-06T15:03:00.002+02:00

Jag, eller snarast vi, glider djupare och djupare in i en kompakt mediaskugga. Inget internet. Ingenting. Bara tystnaden och dåliga tv-program (herre gud, har tv-programmen alltid varit så här usla?).

Men snart så, snart kanske vi återfår kontakten med omvärlden.

Maken goes mediakritik

2011-10-04T18:33:00.000+02:00

Maken bläddrar i det nya numret av Family Living:
- Men!? Vad är det här för skittidning?
- Öh?
- Ja, ska det inte vara typ...inredning!? Bilder från snygga hem?
- Tja...
- Men det är ju bara en massa b-kändisar...Tobbe Trollkarl? Och här! *pekar upprört* En närbild på en kökslucka? Ska det föreställa köksspecial?
- Tja...
- Om man ska ha kändishem kan man väl åtminstone ta kändisar som har snygga hem?
- Det förstås.

Repeat

2011-10-04T16:28:00.001+02:00

Radioskugga

2011-10-04T16:21:00.004+02:00

Hemmet ligger av okänd anledning i radioskugga sedan några dagar tillbaka. Jag orkar inte blogga via mobilen och känner mig ärligt talat ganska trött på bloggen och dess innehåll just nu (och det säger jag inte för att ni ska komma med klämmiga tillrop).

Jaja. Det ordnar sig nog (både med det ena och det andra).

Tills vidare lyssnar jag på Florence + The Machine, dricker kaffe, jobbar och twittrar lite förstrött.

Alla fattar utom jag (eller hur det nu var)

2011-10-03T14:32:00.004+02:00

Litet barn, a.k.a. Lille O., har äntligen lyckats somna efter timmar av gnövlanden, gnyenden och allmänt missnöje. Stort barn, a.k.a. L., leker hemma hos en kompis. När blev hon så stor? I likhet med alla andra föräldrar fattar jag ingenting. Min lilla knort har blivit en gänglig femåring, som pratar om vampyrer och beter sig som en tonåring i miniatyr.