onsdag 26 mars 2014

Att säga det

Plötsligt sa jag det rätt ut:
- Jag längtar hem!
Hur mycket jag än tycker om Umeå och Norrland så är det inte hemma. Hemma finns någon annan stans och jag längtar dit.

Att säga det var som ett öppna en dammlucka. Splash.

Maken blev först tyst, sedan frågade han:
- Vad händer om det inte blir så då?
- Det vet jag inte, svarade jag.
- Kanske måste vi köpa ett hus vid havet.
- Ja.
- Eller så blir det så, så småningom.
- Ja, eller inte. Då måste jag nog springa jättemycket. Typ tio mil i veckan.
- Hmm.
- Vi får se. Men jag längtar hem.

tisdag 25 mars 2014

I det här hushållet gillar vi dåliga metaforer

När planerna och dagdrömmarna eskalerar:
- Men du...nu har vi sålt äggen innan vi har kommit fram till marknaden.
- Jepp. Vi har inte ens börjat föda upp kycklingar, än mindre fått några ägg.
- Nä.
- Men vi har kommit på att det är bra med hönor och att vi borde ha några.
- Öh, ja...
- Och om man inte ens vet det...hur ska man i så fall nå dit man vill?
- Det har du ju rätt i.

måndag 24 mars 2014

Konversation i hushållet

- Jag går upp och målar om lilla toaletten nu.
- Okej. Vad blir det för färg?
- Skrikvitt.
- Där ser man.
- Vad trodde du egentligen?
- Jag trodde...ingenting.
- Just det.

söndag 23 mars 2014

Att samtala med hushållets sjuåring

Dottern går på simskola varje söndagskväll, på en tid då man mest vill sitta i soffhörnet och slösurfa (alternativt panikjobba). Dottern, som är en utpräglad kvällsmänniska, verkar dock tycka att simning framåt kvällskvisten är en perfekt upptakt för samtal om allvarliga och viktiga saker. I flera veckor har det handlat om situationen i Syrien. Nu har det utvidgats till Krimkrisen och flickors situation i Nepal. Jag misstänker starkt att samtalsämena har med Lilla Aktuellt att göra, ett program som hon följer slaviskt (och gärna ser om avsnitten av). Egentligen är jag inte förundrad över samtalsämnena, det är mer tidpunkten och regelbundenheten. Efter simningen, varje vecka.

fredag 21 mars 2014

Men under vilken sten har jag legat?

Men hur har jag kunnat missa detta? Varför har ingen ansvarstagande människa upplyst mig?

Ps. Dagens roligaste var ju annars Lindas slakt av Kent.

tisdag 18 mars 2014

Om att minnas två konstiga ögonblick

När jag läser Sandras text, om att vara på en fest där alla ens ex är (och att hetsröka cigaretter och implodera), så påminns jag om ett av mina konstigaste ögonblick någonsin. Det var på campingen på en rockfestival, då plötsligt samtliga mina (dåvarande) ex stod och hängde vid mitt tält. Där var den stora kärleken, han som jag försökte lappa ihop mitt hjärta med, den fantastiska vännen (som jag försökte transformera till en stor kärlek - behöver jag säga att det inte gick bra?) och slutligen den stora kärleken och den fantastiska vännens gemensamma vän (som jag var obegripligt förälskad i och hade en väldigt konstig historia med). Jag imploderade inte, jag höll på att sprängas av en hysterisk skrattattack. De fyra ex-en förstod ingenting (förutom den fantastiska vännen som lade ihop ett och tre) och jag vred mig av skratt i gräset.

Många år senare sprang jag och Maken ihop med mannen som jag länge trodde var den stora kärleken. Vi kom från var sitt håll, med våra respektive och våra jämnåriga ungar. Jag valde att titta bort och fortsatte att gå. Nej, det var inte något av mina bästa ögonblick. Jag borde kanske ha sagt hej, presenterat Maken och ex-et för varandra, smårpratat och varit lite allmänt trevlig. Men vissa relationer mår bäst av att lämnas bakom. Jag hade helt enkelt inte den minsta lilla lust att blanda ihop då och nu.

fredag 14 mars 2014

Mitt mellannamn är Gretchen

Minsann om jag inte har slagit någon form av husmorsrekord idag. För vad kan man säga om den rubbade idén att göra kålpudding, med allt från karamelliserad vitkål till sås på norsk getmesost (efter detta recept)? Det tog drygt två timmar så det var ju en väldig tur att det blev gott.

torsdag 13 mars 2014

Den begärliga konsumtionen

Som en konsekvens av att dra ner på konsumtionen en smula så har jag under de senaste månaderna drällt ovanligt lite i klädaffärer. Det har blivit något varv på COS, när jag har varit i storstan, men annars har varit lite. Idag, efter en jobbgrej nere på stan, så gick jag dock in i en av de få roliga klädaffärerna i Umeå och kollade runt. Och eftersom jag inte har varit där sedan i somras så kändes ganska exakt allt nytt, snyggt och allmänt begärligt. Instinktivt drogs händerna till en blå och vitmönstad klänning från Rodebjer. Till en assymmetrisk tröja från Hunky Dory. Ett par chinosliknande byxor. Men jag besinnade mig och gick ut. För säkerhets skull struntade jag att gå in någon mer affär, utan cyklade hem.

Jag är (dessvärre) ruggit ytlig när det kommer till kläder. Jag älskar kläder. Punkt.

onsdag 12 mars 2014

Texter, texter, texter

Någonstans nere i källaren finns det en stor flyttkartong med dagböcker, anteckningar och allsköns texter. Saker som jag skrev för ganska många år sedan. Saker som skrevs för hand och på elektrisk skrivmaskin. Senare skrevs texterna även på en IBM PS/2, min första dator, och printades ut med hjälp av en vidrigt långsam bläckstråleskrivare. I åratal skrev jag dagbok. Varje dag. I åratal hade jag som princip att skriva minst en A4-sida text varje dag. Exakt varje dag. Det var ingen skillnad om det var en vanlig tisdag eller julafton. Jag skrev och jag skrev. På något plan så var jag helt övertygad om att jag skulle bli galen om jag inte fixerade tillvaron med hjälp av ord och berättelser.

Jag vet ganska exakt när jag upphörde med detta (liksom vanan att klämma en roman om dagen). Det var när jag skulle skriva ihop min avhandling. Då fick inte längre alla ord och meningar plats. Bara tanken på att producera ännu mera text blev övermäktig.

Sedan dess har jag knappt skrivit någonting skönlitterärt alls. Eller dagbok. Det enda åt det hållet har varit bloggarna, som väl på sätt och vis innehåller element av både dagboksanteckningar och fiktion men som ändå är någonting helt annat. Det som jag skriver här är sällan speciellt privat. Det är också betydligt mer fragmenterat och selekterat än mina gamla dagböcker. Men härom dagen så slog det mig att jag saknar den typen av biografiska texter, att kunna gå tillbaka och att kunna reflektera kring hur något var, kändes eller upplevdes. Det kändes också lite konstigt att jag har skrivit så lite om väldigt stora, omvälvande och konstiga händelser i mitt liv - men ändlöst mycket om...tja, mindre viktiga saker.

Oh well. Jag lär inte börja skriva dagbok igen. Det är fortfarande för många ord och meningar i mitt huvud.

tisdag 4 mars 2014

Semlor? Tack, men nej tack.

Om man först laddar inför det efterlängtade sportlovet med att sonen bli magsjuk, sedan själv blir däckad och fördröjer avfärden med ett dygn,  och som final firar ankomsten i fjällen med att dottern spyr oavbrutet i ett dygn - vet ni hur sugen man blir på semlor då?

Exakt, inte alls.

Nu hoppas jag att samtliga familjemedlemmar  mår bra och att  vi får åka skidor.

lördag 1 mars 2014

Konsumtionen då...

Om man (jag...) avser att se över mitt konsumtionsbeteende, hur kommer det då sig att jag sitter och kollar på vårens nya löparkläder på allehanda brittiska siter? Och att det enda som hindrar mig från att hämta kreditkortet är det faktum att det jag vill ha är slut? Och att jag fyller i kontaktuppgifterna för att få besked om/när prylarna kommer in i lager?

Men ack så snygg den är, Sauconys Packable Fade Vest, med det matchande linnet. Nya löpardojor behövs också (närmare bestämt dessa). Jorå, behövs. Eller hur det nu var.