Hur går det med skjortorna då? Dagens vardagsproblem.

Jag har en style-mapp på Pinterest som i princip är fylld med blå och vitrandiga skjortor, uppkavlade chinos och skräddade klänningar. Och efter 40 så har jag försökt att övervinna mitt motstånd mot att stryka skjortor och börjat använda just skjortor. Men varför måste de vara så obarmhärtiga? Man äter lunch och vips har en mikroskopisk droppe dressing flugit från gaffeln i riktning mot skjortan. För att inte tala om små kladdiga barnhänder, som bokstavligen söker sig till skjorttyg. Skillnaden är ju inte att det sprätter, flyger och kletas mindre mat om man inte har skjorta på sig, men det syns normalt mindre.

Gahh.

Hus (del okänd)

Vi var på husvisning, tillsammans med det lokala överläkarkollektivet, och befinner oss i någon slags intrycksöverdos. Så många rum. Så mycket yta. Så fin planlösning. Och så helt galet stort renoveringsbehov (nu pratar vi inte om några fula tapeter utan om fuktskador, takbyten, skum källarlukt, spuckna golv och minst två badrum i behov av totalrenovering - plus mer normala saker som väggar och tak i behov av spackel och färg). Sannolikt ska vi kolla på huset igen. Kanske kommer vi att lägga bud, kanske kommer vi till sans.

Vad jag gör på kontoret

Ansökningssässongen inom forskarvärlden är i full gång. Det är helt sjukt hur mycket tid forskare spenderar på att övertyga diverse forskningsråd och finansiärer om relevansen och genomförbarheten i kommande forskningsprojekt. Tid som skulle kunna ägnas åt...tada! Forskning!

Oh well.

Just nu vill jag mest åka längdskidor. *tittar drömmande ut genom kontorsfönstret, återgår till ansökan*

Texter om mig (hello ego)

Maken är en tidningssnobb som läser New York times när vi äter frukost. En nackdel är att det är svårt att föra en normal konversation (då han är fullt upptagen med att läsa väldigt långa och invecklade artiklar, i ett i princip medvetslöst tillstånd). En fördel är att han skickar länkar till väl valda artiklar (typ milslånga intervjuer med Nick Cave eller om socialpsykologiska experiment om kärlek). Härom dagen så var det en artikel om de positiva effekterna av att skriva om sig själv.
- Det borde du börja göra!, sade maken.
Varpå jag avmätt svarade:
- Jag har ju faktiskt en blogg, eller egentligen flera, där jag skriver om mig själv. Innan dess så skrev jag dagbok mer eller mindre flitigt i 20 år.

Men när jag tänkte efter så insåg jag att det låg någonting i det, att jag saknar det fullkomligt egocentriska skrivandet. Texter som inte är kopplade till jobbet. Texter som inte är bloggvänligt tillrättalagda. Texter som bara handlar om mig. För mig. Ett första steg är dock att skaka liv i den här bloggen.

Hus (del 743)

Jag har ju en viss besatthet av hus. Andras hus. Fina hus. Tänkbara hus. Smarta hus. Stora hus. Eleganta hus. Gräsliga hus. Opraktiska hus. Hus. Om det inte vore för att jag är gift med någon som har en lite mer sansad syn på att köpa, sälja, flytta, renovera och sedan börja om igen så skulle jag sannolikt flytta vart annat eller vart tredje år. På den tiden jag var själv så var det ganska exakt det jag gjorde. Men snart har vi bott i samma mexilåda (som inte är en mexilåda från 70-talet utan ett 40-talshus som någon smart person har smackat på mexitegel - det ser ganska konstigt ut) i tio år. Nästan hela tiden som vi har bott här har vi pratat om ett par specifika hus, att om något av dem blir till salu då kan vi tänka oss att flytta. Och så har vi skrattat rått och konstaterat att det är kört på förhand. De är inga standardhus och ligger i rätt speciella lägen, varför de sannolikt kommer att bli riktigt dyra. Ett av dem såldes för några år sedan och blev mycket riktigt svindyrt. Och nu...nu är ytterligare ett ute på marknaden.

Oh. My. God.

Jag kan knappt lägga band på min upphetsning. I tanken har jag redan spacklat väggarna, rivit ut badrummet, lämnat in köksluckorna på omlackering och är på väg att beställa två bladgröna sammetssoffor och en gigantisk vardagsrumsmatta. På bilderna ser huset alldeles fantastiskt ut. Det är  stort. Det har en utmärkt planlösning. Det ligger perfekt (fågelvägen kanske 150 meter från där vi bor nu - och läget är ju en starkt bidragande orsak till varför vi bor där vi gör).

Det är rätt uppenbart att det finns många saker som kan gå fel. Huset kanske är ett totalt wreck och luktar gammal död hund. Det kanske blir hysteriskt dyrt. Vi kanske fegar ur.

Nåja. Om några dagar ska vi på husvisning.

Insert: friskvårdstimme

Då jag mest satt och stirrade tomt framför mig, bläddrade bland några pdf:er, petade ner spridda ord och slösurfade på Google Scholar, så åkte jag hem. Gick ner i källaren, försökte få bort tallbarr och hopklumpad fästvalla från skidorna, drog på ett nytt lager valla och tog bilen till Olles spår. Det var jag och ett gäng med pensionärer (pensionärer kan dock vara riktigt vassa på längdåkning) som gled runt i spåren. Allt som hördes var snöknaster och stavar som gick genom skaren. Ibland nickade vi mot varandra. Sedan började det skymma och jag tog bilen hem igen.

Jag kan nog bli riktigt förtjust i längdåkning.

Skog, snö och tystnad.

Tagen på bar gärning (eller hur det nu var)

- Du när jag lånade din iPad så såg jag någonting...
- Ehhh?
- Du hade en flik öppen för Vasaloppet! Något att tillägga?
- Ehuuum?
- ...
- Ehuu...jag bara kollade lite grann.
- Hmm. Säger du det?
- *host host* Låt mig säga så här...jag är inte riktigt där ännu.
- Hmm.

Ulf, oh Ulf

Alltså, det här med att Ulf Lundell bloggar har väl ingen missat. Men efter några dagars läsning var jag tvungen att sluta. Inte för att jag inte gillar bloggen. Eller Lundell. Tvärt om, tvärt om. Problemet är att jag vill ha Norén-versionen, 1200 sidors tegelstensroman, att plöja i ett streck. Maniskt. Nu.

Politiska reflektioner. Gubbgnäll (i det här sammanhanget är det inte något negativt, jag gillar cyniska och lite gnälliga gubbar i litterär form). Musikreferenser. Konsumtion. Väderrapporter. Gympass. Mobilbilder på skrivbord (nej, jag kan knappt dölja min upphetsning inför detta). Vitaminintag och fiskolja. Vad mer kan man begära?

Lyckan över en grävskopa

Det känns som ett mirakel, men det står en grävskopa utanför vårt hus. Och en massa isoleringsskivor, sladdar, värmeelement som tinar upp jorden och jordborrar (eller vad tusan det nu är för maskiner). Det är helt enkelt några hantverkare som ska dränera om vårt hus och fixa vår husgrund, något som vi har planerat att göra de senaste nio åren. Men det är som om både jag och maken har allvarliga hjärnskador som gör att vi inte kan ta tag i sådana här saker. Vi pratar om vad som borde göras, söker (lite planlöst) olika alternativ och skjuter sedan upp det hela. Det är inte så att vi generellt är handlingsförlamade. Vi fixar och uträttar en massa saker. Men sådant här? Jag vet faktiskt inte varför det är så svårt att ta tag i.

Nåja. Kanske ringer jag även en snickare när jag har fått upp styrfart.

Att börja året i solen

Oftast stannar våra planer vid att just vara planer. Planer om semestrar. Planer om renoveringar. Planer om ditt och datt. Sedan kommer vardagen emellan och vi orkar inte boka, fixa och styra upp. Men denna gång gjorde vi något som vi brukar prata om: åkte på semester när det är som mörkast och kallast. En vecka i solen. En vecka med bad till ungarna, golf till maken och långa löparrundor till undertecknad. Ett ganska bra sätt att börja året på.

2014 - snabbversionen

Januari
Vi började året hemma hos dotterns bästa kompis familj, med fyrverkeri och allmänt party. Jag skrev forskningsansökningar, åkte skridskor med ungarna, sprang i mina gamla hoods i Stockholm och kollade på Kraftwerk på Cirkus. Jag inledde även något slags reducera-konsumtionen-projekt.

Februari
Lille O. fyllde tre år. Maken sökte ett eftertraktat jobb och en i det närmaste oändlig väntan tog sin början. Snön lyste med sin frånvaro och jag simmade ganska mycket, parallellt med den vanliga löpningen.

Mars
Jag minns knappt någonting från denna månad, men vi åkte till Åre på sportlov som vi brukar. Dottern inledde med att bli magsjuk och resten försvann i en snöstorm. I övrigt så sprang jag, skrev ansökningar och lagade kålpudding.

April
Under påsken åkte vi till min mor och hälsade på. När vi ändå var i mellansverige åkte vi till Uppsala och kollade på hus och områden. Det sistnämnda hade så klart att göra med jobbet som Maken sökt, men då vi inte hade berättat om detta för någon utomstående så var det en hel del hemlighetsmakeri. En oväntat grej var att sonen plötsligt slutade med napp, efter att ha råkat slänga den enda (och mycket kära) nappen i toaletten.

Maj
Månaden började med att jag sprang (vad som skulle visa sig vara ) årets bäst disponerade lopp, en halvmara på 1,43. Detta följdes av DM i terräng, där jag knep några veteranmedaljer, och Stockholms marathon, som var väldigt smärtsamt. Jag lyssnade på Die Antwoord och fick äntligen mitt efterlängtade växthus (okej, det tog en bit in på sommaren innan det var monterat och klart att använda).

Juni
Jag snöade fullständigt in på Wilco, jobbade och jobbade. Efter midsommar, då vi regnade bort bland deppiga blommor på Gammlia, började semestern. Vi upptäckte Kyrkstugan vid Nydala och inledde sommarens stora grej: bad. Aldrig har vi badat så mycket som sommaren 2014.


Juli
Stora L. fylldes åtta år och i likhet med förra året spenderade vi hennes födelsedag hemma hos min mor. Vi hängde runt i mellansverige. Badade i Mälaren. Åkte till Uppsala. Återvände norrut. Jag sprang små lopp i Västerbotten.  Vi simmade i havet och höll på att förgås i värmen. Reducera-konsumtionen-projeket dog stillsamt någon gång under semestern. Bladlössen invaderade tomatplantorna i växthuset, men gurkorna och örterna växte fint.

Augusti
Jag började månaden med att börja jobba - och att åka till Skåne. Jag var på konferens, träffade bästa kompisen och sprang över skånska fält. Sedan åkte vi på en sista semestersväng till Åre och jag sprang Axa fjällmaraton. Årets bästa fika intogs på Kretsloppshuset i Mörsil och vi kollade på fina Ristafallet i hällande regn. Sedan åkte vi hem, skola och dagis drog igång - och så var det vardag igen.

September
Hastigt och lustigt drog jag iväg till London på kurs. Jag kollade på fantastisk konst, promenerade i timmar, drack vin på Tate Modern, köpte svarta brogues och sprang några varv runt Hyde Park. Några veckor senare åkte jag till Berlin, sprang maraton och köpte en väska av Volker Lang.

Oktober
Tävligssässongen började gå mot sitt slut och jag lufsade runt årets fjärde maraton (tillika mitt näst långsammaste någonsin). Annars ägnade jag mest tiden åt att bända med texter och fundera över vad jag (och vi) vill med en massa saker.

November
Jag fortsatte att bända med mina texter och fick diverse avslag på forskningsansökningar. Jag sprang i mörkret och gick på en jobbrelaterad kurs som mest väckte frustration. I slutet av månaden åkte jag på konferens i London. Det blev ett blixtsnabbt besök, men som jag ändå lyckades kombinera med ett besök på Saatchi Gallery, libanesisk mat, shopping på COS och en löparrunda två varv runt Regents Park.

December
Efter mycket funderande tackade jag ja till ett nytt uppdrag, någonting som jag inte sökt utan blivit erbjuden. Någon vecka senare visade det sig att det inte kommer att bli någonting av Uppsala eller Makens eventuellt nya jobb. Blandade känslor kring detta. Året avslutades med släktbesök, julfirande och nyårsfest hemma hos samma familj som förra året.

Spridda planer

- Blogga en smula?
- Springa ett marathon under 3,45 (den där kvaltiden till Boston som jag slaravde bort med 31 sekunder i Berlin...).
- Springa skitmycket i största allmänhet.
- Bli bra på rak kommunikation (hej nya jobbet, det lär behövas).
- Ta med fler matlådor till jobbet.
- Lära mig att åka längdskidor ordentligt (det är lite knäckande att springa samma slinga snabbare än jag åker den).
- Fixa till Lille O:s rum.
- Försöka vara trevlig när jag är hungrig (hmm, hur nu det ska gå till).