Texter om mig (hello ego)

Maken är en tidningssnobb som läser New York times när vi äter frukost. En nackdel är att det är svårt att föra en normal konversation (då han är fullt upptagen med att läsa väldigt långa och invecklade artiklar, i ett i princip medvetslöst tillstånd). En fördel är att han skickar länkar till väl valda artiklar (typ milslånga intervjuer med Nick Cave eller om socialpsykologiska experiment om kärlek). Härom dagen så var det en artikel om de positiva effekterna av att skriva om sig själv.
- Det borde du börja göra!, sade maken.
Varpå jag avmätt svarade:
- Jag har ju faktiskt en blogg, eller egentligen flera, där jag skriver om mig själv. Innan dess så skrev jag dagbok mer eller mindre flitigt i 20 år.

Men när jag tänkte efter så insåg jag att det låg någonting i det, att jag saknar det fullkomligt egocentriska skrivandet. Texter som inte är kopplade till jobbet. Texter som inte är bloggvänligt tillrättalagda. Texter som bara handlar om mig. För mig. Ett första steg är dock att skaka liv i den här bloggen.

Om att släppa lös naturtomten

På något sätt håller jag på att omforma min identitet. Inte bara inse att jag bor i Norrland sedan drygt nio år (och att våra barn pratar umedialekt...och har hemskt söta sj-ljud) utan också att jag är en hurtfrisk naturtomte. På något sätt har jag levt kvar i bilden av mig själv som någon som dricker drinkar på Kjelssons (sedan lång tid nedlagt hak på Birger Jarlsgatan), går på konserter minst en gång i veckan, knappt vet var köket ligger i lägenheten och bränner lönen på NK. På något plan är jag väl den personen också, men ju längre tid jag bor här uppe så blir  andra sidor tydligare. Passionen för fjäll. Löpningen. Skidåkningen. Behovet av att stå och vråla vid havet. Egentligen är det ingenting nytt och jag vet faktiskt inte om det har med Norrland att göra. Jag är i princip uppfödd på skidor och har alltid älskat att vara i naturen. Men...under de senaste åren har naturtomten fått mer fritt spelrum. Det är mer funktionsmaterial och terränglöpning än väskor från Fendi, om vi sammanfattar det så.

Dagen ickeoriginella skörd

Nu har vi samma matta som alla andra, lite mer belysning, några praktiska saker till stugan och nya tyger.

Det är tur att jag inte inbillar mig att vi är originella. Vi har samma förutsägbara mix av teakmöbler från 60-talet, några dyra designprylar, auktionsfynd och Ikeaprylar som så många andra i vår generation har. Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är fint, för det tycker jag så klart. Men originellt, nej.

Skarpt!

Fram till för en liten stund sedan var jag lyckligt ovetande om att det är så här jag vill se ut. Scolla ner till Lookbook Autumn 2009. Frisyren, kapporna, klänningarna - rubbet. Ut med bibliotekarie-looken, in med kolsvart, dressat och skarpt.

Begreppslig hemlängtan

Under eftermiddagen började jag läsa en bok som har funnits på mitt kontor i flera år, men som jag av olika skäl inte har öppnat tidigare. Den är skriven av ett par gamla kollegor, som jag jobbade ihop med på mitt förra jobb. Plötsligt drabbades jag av en begreppslig och teoretisk hemlängtan. För även om jag jobbar på en exakt motsvarande arbetsplats, med 67 mils åtskillnad, så är det en enorm skillnad när det kommer till kultur, begrepp och utgångspunkter. Både jag, gamla och nuvarande kollegor är präglade redan från våra grundutbildningar, vilket märks i det mesta från fikarumsdiskussioner till texter som vi skriver. Idag längtade jag hem, till det som definitivt inte längre är hemma.