Att steka pannkakor till Adamski

Linda Skugge skriver om sin kärlek till KLF och att hon sannolikt är den i Sverige som vet mest om dem - och den enda som fortfarande spelar deras skivor. På liknande sätt kan ibland fundera över om jag är den enda som lagar långkok och steker pannkakor till Adamski och 808 State. Och KLF (så Linda är inte helt ensam). Lyssnar Adamskis mamma på Naughty någon gång? Tänker han själv på hur briljant det albumet är? Eller på att Nina Hagen aldrig har låtit bättre?

Barnen kallar musiken som spelas i köket för mamma-musik. De verkar tycka att den är konstig, men i köket är det jag som har makten över musiken.

Blandade nedslag i vardagen

Jag börjar åter igen spela klassisk musik när jag jobbar. Kanske är det snart dags för en dos Neil Young, Tindersticks eller Neubauten. Orden flyttas runt. Tabellerna fylls.

Om nätterna sover den snart femåriga sonen på min axel. Han snarkar, jag vaknar. Men då han verkligen hatar att sova själv så fortsätter det. Natt efter natt.

Under några dagar träffar jag gamla kollegor, springer längs regnvåta gator på Södermalm och påminns om en annan tid. Jag passerar ett tidigare stamfik vid Mariatorget, gatuhörn där jag varit kär och förtvivlad, gårdar där jag varit på fester. Jag pratar jobb och dricker chablis. På något plan landar insikten om att jag inte kan skilja på nostalgi, sentimentalitet och verklig längtan.

Denna höst (del 2)

Bra sak med denna höst: jag bokade in mig och dottern på en weekend hos min allra bästa vän. Vi åkte en sväng till Köpenhamn. Fikade med döttrarna. Köpte meningslösa grejer. Åkte till Ikea och åt köttbullar. Drack japanskt te. Sprang en sväng över skånska åkrar.

Måste. Göras. Oftare. 

Denna höst

Det finns ett antal inlägg sparade som utkast, aldrig publicerade. De har helt enkelt aldrig blivit klara. Så mycket annat har kommit emellan. Så mycket arbete. Så mycket tid. Så annorlunda jämfört med de senaste åren, när jag har glidit omkring i min lyxiga forskarbubbla och mest haft mig själv att ta hänsyn till. Nu är det inte så. Jag upplever inte mitt nuvarande jobb som svårare, värre eller ens mer ansträngande - utan mest som annorlunda. Nya utmaningar, andra belöningar, olika dilemman.

Jag har nog aldrig varit så mycket på resande fot som under de senaste månaderna. Inte heller har jag varit tvungen att utmana så många av mina egna gränser tidigare. Ta jobbiga samtal. Hantera mer eller mindre oväntade reaktioner. Låta bli att ta enkla vägar. Och att prioritera - hårt. Det är intressant, inte bara för vad det innebär professionellt - utan också för hur det påverkar mig som människa. Även om jag inte är så käck att jag tror att allt är positivt och lärorikt för ens utveckling så kan jag inte låta bli att slås av hur berörd jag blir. Det låter flummigt - och det är det kanske också.

Projekt rensa (del 4)

För övrigt har jag tagit bort alla spel på mobilen. Jag svarade även ja på frågan om att radera historiken (hejdå nivå 348 i Candy Crush).

Jag kommer inom kort att ha läst om både Brott och straff, Swanns värld och Ulf Lundells samlade produktion. Likaså kommer jag ha virkat klart amigurumi-dinosaurierna till vår son. Den gula diplodocusen behöver fortfarande längre hals.

Jag skämtar inte.

Hey Frank

Appropå att Kim vinner över Frank, varje dag i veckan. Det är ju inte direkt så att jag ogillar Pixies. På något sätt. Senast för några veckor sedan hetslyssnade jag Come on Pilgrim, Doolittle, Surfer Rosa och Bossanova när jag målade paneler i stugan. Pixies är till och med ett av de få band som väcker allsångsnerven i mig. Så till den grad att maken konstaterade: du sjunger ju.

Hey Paul, hey Paul, hey Paul, let's have a ball

Gigantic, gigantic, gigantic
A big big love

Jo tack, det rullar

Av olika skäl så skriver jag inte så mycket om mitt jobb här. Ibland nämner jag det i förbigående, men inte så mycket mer än så. Hur som helst, för ett tag sedan så bytte jag spår på jobbet. Efter några år med drömforskartillvaro, med extremt få åtaganden mot någonting annat än mitt projekt, så tackade jag ja till ett chefsjobb. Jag har haft ledningsuppdrag i olika omgångar tidigare, men nu är det fråga om ett renodlat chefsuppdrag. Till övervägande del är det kul, spännande och utmanande (annars hade jag aldrig tackat ja...) men det innebär också en enorm förändring i vad jag gör om dagarna. Och hur mycket jag gör.

Så, nu på kvällskvisten förbereder jag löneförhandlingar. Svarar på mail. Och skriver formella inbjudningar som ska passera nitiska tjänstemän på ambassader. Jag gick dock hem klockan fyra, för att hämta kidsen.

Projekt rensa (del 3)

Projektet att rensa bort onödiga prylar har inte bara inneburit att saker försvinner, jag har också upptäckt att en del saker behöver bytas ut och fyllas på. Men då jag ganska sällan går på stan utan två uttråkade ungar i släptåg så har det inte blivit av.

Härom dagen kom jag i alla fall ner på stan. Lämnade tillbaka låneböcker, köpte lösviktste, fyllde på strump och underklädesförrådet, hittade en hallmatta och impulsköpte lampdelar (textilsladd, knasig göldlampa och någon slags minimalistisk ram till själva lampan) till stugan.

När jag skulle gå tillbaka till bilen så passerade jag en designaffär som hade utförsäljning. Klockan hade passerat fyra och affären var stängd, så jag kollade lite grann i fönstret. Just som jag skulle gå därifrån kom mannen som äger affären och frågade om jag ville komma in och kolla. Han skulle ändå plocka in skyltar och plocka ihop för dagen. Tja, varför inte? Och så gick jag omkring, alldeles själv, och kollade på fin-fina grejer från Muuto, By Lassen och George Jensen. Innan jag visste ordet av hade jag köpt två fina Muuto-lampor. Alldeles perfekta till stugan. (Jag insåg dock att de fina By Lassen-ljusstakarna var helt onödiga och avstod från ytterligare impulsköp.)

Nu ska bara ett gäng av ovan nämnda grejer lämnas tillbaka. Mattan hade fel storlek. Lampdelarna är utkonkurrerade av Muuto-lamporna. Jag orkar inte ha halvdana saker hemma.

Utökad musiklektion: från Beyonce till Kim

Dottern gör en läxa till musiken i skolan, där hon ska skriva om olika aspekter av en låt som hon valt och gillar. Plötsligt har vi drabbats av topic drift på Youtube och glidit in på 90-talets girl power/girl pop-band. Ytterligare en liten stund senare är vi fördjupade i textanalys av allt från TLC och Spice Girls till Destinys Child. Kort och gott: tjejer kan, ta ingen skit.



Nu hör jag henne gå tillbaka och lyssna på det tidiga 2000-talets bästa låt, i kategorin kommersiellt som tusan:



Nästa vecka ska jag introducera The Breeders, Chicks on Speed och L7. Tänker även förbereda smågruppsdiskussioner kring varför Kim Deal vinner över Frank Black, varje dag i veckan. *visslar oskyldigt och hämtar kaffe*

Till slut så

Jag bokade den sedan länge planerade julsemestern. Två veckor, till någonstans ganska långt borta. Sand. Berg. Golfbanor. Barnanpassat. Just denna jul är lite speciell, då maken fyller ett onämnbart antal år och även har annat att fira, varför vi har velat fram och tillbaka om exakt var vi ska åka. Dyrt, dyrare eller lite mindre dyrt. Flygrutter och hotellalternativ. Långt borta eller lite mindre långt borta. All inclusive eller inte. Till slut blev någonting mitt emellan.

När jag hade bokat så insåg jag hur mycket jag ser fram emot att åka iväg. Två veckor, då vi inte ska göra mycket annat än att hänga vid en pool, skrota omkring vid havet, springa i berg, spela golf och käka glass. Det kommer att bli bra.

Att laga mat

Och så kom maken hem, efter sin årliga jobbkonferens, förkyld och eländig. Det bästa (förutom att jag gillar makens allmänna sällskap) är att det åter igen är värt att laga vettig mat. När jag är hemma själv med ungarna så äter jag sådant som de gillar. Pannkakor, köttbullar och annat trist. Jag har för länge sedan gett upp kampen om att övertyga dem om att god mat inte är livsfarlig. Förhoppningsvis kommer de på det ändå. Någon gång.

Gårdagens lunch inleddes med Jamies salami och fänkålspasta, med massor av chilli. Barnen åt...köttbullar.

Att bli mycket, mycket, trött på sig själv och sin make

I godan ro åt vi den pyssligaste av middagar; kronärtskockor, färska räkor och aioli. Och så plötsligt utbrast maken:
- Faaaan! Var är mitt pass?
En minut senare kunde vi konstatera att både makens och mitt pass har gått ut. På tisdag morgon åker han till ett icke EU-land. Jag gör det ganska exakt en vecka senare. Varför, varför, varför, är vi så disträa när det kommer till saker som att hålla koll på pass och boka saker i tid?

Det löser sig säkert, men det är så onödigt.

Projekt: rensa (del 2)

Och så satt jag på konferensen och rensade lite förstrött i mailboxen. Plötsligt kom ingivelsen: jag markerade alla mail i inboxen som var äldre än tre månader och flyttade dem till mappen 'rensat', som i sin tur placerades i 'bra att ha'. Ungefär 2000 mail försvann ur mitt gnagande samvete. De äldsta var från 2008 då vi bytte system på jobbet. Endast Gud vet hur många som var flaggade och på andra sätt markerade.

Befrielsen i detta.

Nu ska jag bli en bättre människa, en sådan som har en välordnad inbox och tar med sig matlådor till jobbet.

Projekt: rensa

I några veckor har jag rensat här hemma. Sålt retroprylar i Facebook-grupper. Prånglat möbler på Blocket. Gett bort sådant som jag inte orkat sälja. Bland annat så rensade jag bort de sista småbarnsgrejerna ur huset. Ingen fler Antilopstol eller resesäng. Inga swimpants för bebisar och små minitofflor. I en låda samlade jag ihop barnens favoritleksaker från småbarnsåren, resten fick gå. Jag hittade också en gigantisk låda med kläder, som jag ställde ner i källaren för ungefär två år sedan. Bevisligen har jag inte saknat ett enda klädesplagg, så allt (förutom Lagerfeldtklänningen som jag gifte mig i och en helt sanslös Filippa K-kreation med monstreamönster i lime och turkost) åkte till Myrorna. Resultatet är att förrådet är rätt luftigt och att min garderob mestadels består av sådant som jag faktiskt använder.

Just nu känns det som om jag inte vill köpa en pryl. Trots rensandet och sorterandet så finns det alldeles för mycket saker i huset. Vissa grejer, som böcker och tavlor, tycker jag är helt okej att ha ett överflöd av. Likaså vill jag ha kvar min 40/50/60-talskeramik, som mestadels är nerpackad (nej, våra ungar är inte kompatibla med att det står Stig Lindberg-fajanser på fönsterbrädorna). Men allt det där andra? Hundra pennor? Gamla magasin? Plastburkar? Smycken som bara hänger på krokar? En extra dammsugare? Trädgårsmöbler i diskutabelt skick? Konstiga verktyg som ingen någonsin använder? DVD-filmer? Jag skulle vilja rensa ut rubbet.

Jag försökte ju mig på ett projekt med medveten konsumtion förra året, som inte var ett regelrätt köpstopp utan ett försök att inte konsumera mer än det jag verkligen ville ha. Det är dags att ta upp det igen. Under tiden knarkar jag bloggar som Minimalisterna.

#fourfitchallenge

Efter att ha rensat ännu ett varv i garderoben, samt fraktat i princip alla kläder som låg nedpackade i källaren till Myrorna, så är jag extremt peppad på saker som #fourfitchallenge (se exempelvis här).

Åh, vad jag vill ha den perfekta garderoben, där allt är enkelt och matchat. Blåa skjortor, raka COS-klänningar, enfärgade koftor, svarta byxor, ballerinas och brogues. Jag är nära målet (även om det inte alltid är så enkelt...) men det finns fortfarande för många sidospår.

Ja, men välkommen hösten då!

Och så sitter vi där i matrummet, jag och barnen, och äter glass. För ett ögonblick är det nästan idylliskt. Lillebror försöker inte reta livet ur storasyster. Storasyster är inte svintjurig och pratar om någonting annat än knäppa Youtube-klipp och inlägg på Momio. Då plingar det till i mobilen. Dotterns bästa kompis mamma upplyser oss om att det finns små nykläckta husdjur i bästa kompisens långa kalufs.

Tre timmar senare är alla luskammade och lusbehandlade. Alla sängkläder och handdukar bytta. Det ser ut som om en tornado har gått genom huset. Då kommer maken hem.


Ps. Självklart fanns det små läskiga kryp även i dotterns hår.

Att läsa: Den svenska synthen

För ett tag sedan läste jag Den svenska synthen, av Bengt Rahm, en bok som kom för några år sedan men som jag av olika skäl glömt bort att beställa. Väl i min ägo så sträckläste jag de 524 sidorna på två dagar. Till stor del består boken av intervjuer med personer från den svenska synthscenen, från 70-talets konstmusik (a la Älgarnas trädgård), via åttiotalsbanden (som Lustans Lakejer och Page) till skivbolagsfolk, festfixare och nutida band. Det är lika mycket en bok om subkulturen, med alla dess attribut, som en expose över en negligerad del av den svenska musikhistorien.

Utan att överdriva så kan jag säga att synthen förändrade mitt liv. När jag gick i sjuan så upptäckte jag Kraftwerk. Jag satt på heltäckningsmattan i mitt rum och lyssnade på den hypnotiska Radio Activity. Lite senare köpte jag Trans Europe Express, The Man Machine och någon rätt usel skiva av Jean-Michel Jarre. Jag färgade mina chinos med svart textilfärg, sydde en svart kavaj i slöjden och snodde en vit frackskjorta av min mamma. På något sätt lyckades jag bli kompis med två av de få syntharna på skolan, Jonas och Jens. De i sin tur var mest inne på Depeche Mode och under den legendariska skolstrejken, som pågick under några dagar i slutet av sjuan, spenderade vi dagarna på filtar på skolgården lyssnandes på Construction Time Again och Black Celebration. Om och om igen. Det var någonstans där som livet förändrades. Det handlade mycket om musik - men också om estetik, utanförskap och gemenskap. Vi tipsade varandra om singlar och band. Vi pratade om frisyrer, Kafka och italienska cyklar. Jag började hänga på skivmässor och gick på mina första konserter på Isstadion i Stockholm. På mystiska omvägar fick jag och bästa kompisen tag på fantastiska blandband med allt från Poésie Noire och Portion Control till Ståålfågel och Cosmic Overdose - och till slut vågade vi börja hänga i utkanterna av den galleria där stadens synthare hängde. På försiktigt avstånd. Så småningom (kanske i slutet av åttan?) började vi gå på synthfesterna, som arrangerades några gånger per termin, och vidgade våra kretsar. Vi lärde känna alla de människor som skulle komma att bli så viktiga för mig under de kommande åren. Där fanns han som jag länge trodde var mitt livs stora kärlek. Där fanns alla de som jag skulle åka på festivaler, äta ostmackor, gråta, tipsa om belgiska band, klippa konstiga frisyrer och bli full tillsammans med. Den kretsen bestod inte bara av synthare utan av en ganska brokig skara människor; från Depeche-älskande MUF:are till träskpunkare, anarkister och skins. Den blandningen är nog ganska svår att förstå om man inte har varit en del av den, men i mångt och mycket var gemenskapen förbryllande opolitisk trots att folk hade oförenliga åsikter.

Under ett antal år så bestod mitt liv till stor del av att leta skivor, hänga på konserter, sy konstiga kläder och åka på festivaler - och när jag läser om Twice a Mans Driftwood-turne (som jag såg i Jönköping) eller Marina Schiptjenkos radioprogram Syntetisk resa blir jag alldeles var i hjärtat (jag hade två av avsnitten inspelade på kassett - flitigt kopierade av vänner och bekanta).

Jag har inte varit en aktiv del av den svenska synthscenen sedan mitten av 1990-talet, i den mening att jag har gått på synthfester eller konserter (med undantag för några med Kraftwerk). Samtidigt så tror jag att det tränade ögat kan se en gammal synthare, bakom kulturtantskoftor och rynkor. Jag tycker fortfarande att en korsning mellan Phil Oakey och Florian Schneider är det stilmässiga idealet. Bauhaus vinner över hemtrevlighet alla dagar i veckan. Jag lagar middag till Laisons Dangereuses, Portion Control, Fad Gadget, Single Gun Theory eller knasiga skivor av Sparks. När jag i början av sommaren sprang ett marathon gjorde jag det till en spellista enbart bestående av Front 242. Jag lyssnar på en massa annat också, men synthen finns alltid där, som ett soundtrack, en referens, en känsla.

Antagligen är det här en bok som bara är meningsfull och intressant för de invigda. Men för oss så är den riktigt kul, intressant och läsvärd.

En text

För några veckor sedan när sommarregnet vräkte ner, maken spelade någon golftävling och ungarna löpte amok i huset så slog jag upp datorn, öppnade ett nytt dokument och skrev en text. Eller text och text, det var snarast en del ur en betydligt längre historia. Ett kapitel mitt i en berättelse som jag har funderat på att skriva under ganska lång tid. Efter en någon timme läste jag igenom vad jag skrivit, gjorde några ändringar och sparade dokumentet.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om det här, för jag är inte så säker på att jag kommer att skriva resten eller vad jag egentligen vill med berättelsen i fråga. För ganska länge sedan så tänkte jag att målet var att skriva en roman utifrån just den där berättelsen - och att det övergripande målet i livet var att bli författare. Det är det inte idag. Jag lever i princip på och av text, men på andra sätt. Jag vet inte ens om jag skulle vilja att folk kopplade ihop mitt vanliga jobb med mina skönlitterära texter.

Samtidigt så är jag nyfiken på hur jag skulle skriva den här berättelsen, hur den skulle bli, vilka vägar den skulle ta. Kanske fortsätter jag bara därför.

What time is love (oh, oh)

Det gick en sommar, en sommar som jag inte har dokumenterat med så mycket som ett ord. Knappt några bilder heller, förutom löparbilder på Instagram. Ett tag tänkte jag låta bloggen försvinna in i glömskans domäner, men som så många andra som har bloggat i många år så tycks det svårt. Som om bloggandet är som mest intressant när det inte sker.

Nog om det.

Idag är det första dagen på kontoret, även om inte första dagen på jobbet, efter semestern. Det ekar i korridorerna och finns knappt någon mat att köpa. Vattenkokaren är försvunnen från köket och jag lyckas inte ens logga in på ip-telefonen. Jag skriver på en artikel, spelar KLF och beställer böcker av Fredrik Sjöberg. Det är för övrigt en gammal vana, att jobba till rave/techno/electronica. Stora delar av min avhandling skrevs, för hundra år sedan, till tonerna av Underworld, The Orb, Boards of Canada och Leftfield. Det är lika självklart som att den bästa maten lagas till Kraftwerk eller Front 242. Kanske är det bara jag och Linda Skugge som lyssnar på KLF och 808 State fortfarande.

Och så passerar ytterligare några dagar

Jag bokar en resa till två städer i England. Klipper gräset för första gången denna vår. Lysnnar på gammal belgisk synth när jag lagar mat. Springer och känner någon form av energi för första gången på veckor (kanske månader?). Funderar på hur jag ska fira maken, som förhoppningsvis blir professor snart. Sår fler fröer och sätter ut i det temporärt lagade växthuset (billigt växthus och norrländsk vinter var ingen lyckad kombination). Lämnar av dottern hos bästisen inför ESC. Poppar pop corn. Hetsläser Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen.