Ofta tänker jag på mig själv som en väldigt urban person. En person som trivs bäst bland asfalt, betong och avgaser. En person som trivs bäst i New York, Toronto, Paris eller Los Angeles. En person som trivs bäst ensam och anonym på en gata full med folk. Trots detta så vet jag få personer som har ett sådant behov av att stå ensam och glo på havet, eller sitta på en stubbe i skogen, som jag. Kanske är det så enkelt att jag har ett stort behov av att vara i fred.
Nu har jag och resten av familjen varit i stugan i ett par dagar. Det är så gott som knäpptyst. Och jag får glo på havet. Det är bra.
1 kommentar:
Ohh!! STOR igenkänning. Jag bara suktar efter att få bo i New York, som jag bara ääälskar. Sunkig luft, märkliga dofter, oändligt mycket ljud och skrammel. Människor i det oändliga, hets.
Men när vi åker till mina svärföräldrars stuga blir det knäpptyst. K.n.ä.p.p.t.y.s.t. Det kommer fram ljud som jag inte kände till, i tystnaden. Det är så fantastiskt. Där bara är jag. Det är så bra som livet bara kan bli.
Att få vara i fred idag är nog vardagslyx.
Skicka en kommentar