Det är nu det ska ske! (jodå...)

Apropå Supermoms fantastiska Tumblr så kan jag meddela vad vi ska börja semestern med: bootcamp: nu ska grabben lära sig att sova.

Nu är det slut på tvåtimmars nattningar. Nu är det slut på att hacka sönder övriga familjemedlemmars sömn. Om jag så ska ägna hela min semester åt detta projekt så ska grabben, aka Lille O., lära sig att sova tryggt och lugnt. I. Sin. Säng.

Sömnen den sömnen

Av någon anledning verkar jag vara omgiven av folk, eller rättare sagt föräldrar, som har väldigt lättsövda barn. Ungar som hoppar i sina pyamaser, borstar tänderna, kryper ner i sina sängar och...sover. Någon enstaka har väl någon unge som sover i de vuxnas säng, men thats it. De sover. De till och med sover lagom länge. Och brer sina egna smörgåsar under frukosten.

Ni förstår vart det här är på väg va?

Vi har nämligen två kvalificerade tjorvkorvar när det kommer till sömn. Den ena sover snällt i sin säng, men är sjukt kvällspigg. Hon tycker att det är nödvändigt att göra ungefär 836 saker mellan det påbörjade sänggåendet och att hon faktiskt landar i sin säng. Väl i sängen ska det högläsas ett oändligt antal sidor Harry Potter och konverseras om allt mellan himel och jord. Sedan blir det några extra varv i huset för att gå på toaletten/hämta vatten/leta rätt på förlupna gossedjur. Någon gång somnar hon, men det brukar vara efter mig.

Den andra filuren vägrar i sten att somna själv. Först ska det läsas sagor. Letas rätt på gosedjur. Stoppas om. Och förhandlas om var han egentligen ska sova. För nej, han vill verkligen inte sova i sin egen säng. Alls. Men åter igen har vi påbörjat projektet att få honom att somna i sin säng, som står ungefär en centimeter från makens säng, även om han kommer kravlandes under natten. Att sömnens inträde skulle kunna ske utan vår direkta och fysiska närvaro är enligt sonen helt otänkbart.

Visst skulle vi kunna agera nannyakuten och tvinga på dem nya vanor, men det bär emot. Maken brukar bara konstatera att det är ovanligt med tonåringar som sover i föräldrarnas sängar. Jag hoppas att han har rätt.

Vad är väl lite sömn på slottet?

Igenkänning på den!

Jag börjar mer och mer undra; kommer sonen någonsin att sova om morgnarna? Och i sitt eget rum? Just nu spenderar jag nätterna med ett enmeters gossebarn, två sunkiga mjukdjurshundar, tre bilar, några små tåg, ett extra täcke och en extra kudde. Kring femsnåret (ja, varje dag) utspelar sig följande konversation:
- MAMMAAA! ÄR DET MORGON NU?
- Nej. Sov nu, det är natt.
- MAMMAAAA! JAG ÄR VAAAAKEN!
- *Mutter, mutter*
- MAMMAAAA! DET ÄÄÄÄR MORGON NU!
- Nä.
- MAMMAAAAA! ÄR DUUUU VAAAAKEN NU?
- Lägg dig ner och somna om nu.
- DET ÄÄÄÄÄR MORGON MAMMA! JAG VILL STIGA UPP!
- *Mutter, mutter*
- KOM NU MAMMAAAAA! JAG VILL (insert valfritt alternativ: titta på tv, gå ut, äta frukost, spela Angry birds, leka med bilar...whatever)!
- *Mutter, mutter*
- KOM NU! DU ÄR VAAAAKEN!
- Jaja.

Vad är det för fel på sängen? Vavava? (del 2)

Nä, sonen tycker inte alls att det är läge att sova i egen säng eller i eget rum. Tvärtom. Nu har han gått tillbaka till sina bebisvanor, att somna på min axel samtidigt som han pillar i mitt hår. Håhåjaja.

Maken är dock förvissad om att det har gått över till femtonårsdagen.

Ibland så!

För övrigt så har det gått bra (peppar, peppar!) att återintroducera sonen till sömn i eget rum och i egen säng. På något mirakulöst sätt lyckades jag lansera deta hela som jättespännande (wow, har du sett, din alldeles egna säng, i ditt alldeles egna rum!). Idag när det skulle sovas middag försökte han sig på en liten fint, genom att gå till sin käre fars säng, klappa på den och bestämt säga det här är min plats, här ska jag sova! Men då körde jag ett nytt varv med den jättespännande sängen, där hundarna redan låg och väntade på att han skulle komma och sova med dem. Och ja, Lille O. muttrade lite grann men följde sedan snällt med och somnade inom fem minuter. I sin egen säng.

Så just nu känner jag mig som värsta supermamman.

Lille O. och sängen

En gång i tiden (ja, den känns väldigt avlägsen) så var min säng just min. En plats där jag fluffade mina kuddar, bredde ut mig, strödde böcker omkring mig - eller vad jag nu föredrog att göra. Numera delar jag oftast sängen med Lille O. och hans vapendragare, den sunkiga mjukdjurshunden. Eller de två mjukdjurshundarna, för att vara mer exakt. Ett extra täcke och en extra kudde. Och Lille O. klistrad mot min rygg, med hundarna i ett fast grepp.

Ganska ofta finner jag även olika saker prydligt omstoppade i sängen. En bil eller två. Ovan nämnda hundar. Ett trollspö. Några duploklossar.

Det är fint. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på när Lille O. kommer att tycka att den egna sängen är ett trevligt ställe för sömn.

Ps. Grabben snarkar också.

Sömn, sömn, jag tänker mest på sömn

Sömnkoma. Den ackumulerade sömnbristen slog till...så igår gick jag och lade mig klockan sju. På kvällen. Som straff vaknade jag klockan fyra på morgonen, den enda dagen som Lille O. behagade ta sovmorgon till halv sju.

Jaja.

Sömnen, den sömnen (vad är väl en bal på slottet?)

Kanske har vi blivit plötsligt dementa (av sömnbrist?) och minns inte om L. sov lika skruttigt som Lille O. gör. Eller så är de helt enkelt olika varandra på denna punkt.

Lille O. har alltid vaknat ett antal gånger per natt - och har alltid velat sova nära mig. Det började redan på BB, där kort och gott blev hysterisk om han inte fick ligga på min axel. Hela tiden. Väl hemma så började han sova bredvid min huvudkudde, på en alldeles egen kudde, på tillräckligt kort avstånd så att han när som helst kunde peta på mig. Eller dra mig i håret. Om han vaknade (edit: när han vaknade...) så ville han somna om på mig axel. Möjligen kunde jag lägga ner honom på kudden igen, när han sov tillräckligt djupt. Efter ett tag (ganska långt sådant) lyckades jag övertyga honom om att åtminstone somna i sin egen säng och komma över till mig om (edit: när) han vaknade. Och för ett mycket kort tag sov han även i sitt eget rum. Men eftersom han vaknar ett antal gånger per natt så var det lika bra att han fick flytta tillbaka sin säng in till oss. Då slipper vi åtminstone att blir hysterisk han vaknar. På kvällen somnar han i sin egen säng (även om han verkar tycka att det är ett spel för gallerierna - ofta pekar han bestämt på min säng och säger sova dääär) och så gott som varje natt kommer han över till mig.

Jag vet att många tycker att det är jättemysigt, naturligt och allmänt önskvärt att samsova.  Men hur mysigt det än är med en varm barnkropp vid sin sida så är jag fruktansvärt lättväckt. Jag vaknar av att brevbäraren stannar utanför huset. Jag vaknar av ljus. Jag vaknar av ljud. Och jag vaknar definitivt av fötter i storlek 22 som sparkar mig i revbenen. Och av en snart tvååring som buffar på mig för att ligga mot min rygg. Och Lille O. vaknar av mardrömmar, borttappade nappar och förlupna mjukdurshundar. Och jag vaknar av att han vaknar. Och så går det på.

I klarare stunder så tänker jag: det går över. Grabben kommer att sova hela nätter. Likaså kommer han att flytta tillbaka till sitt eget sovrum. Men när man inte har sovit en hel natt på flera månader så blir man lite knäpp i huvudet. För det hjälper inte ens att jag sover i något annat rum och att Lille O. får kampera med sin far, för jag vaknar ändå.

Ännu en konversation i hushållet...om min bristande sömn

Maken: Du är inte normal.
Jag: Nähä?
Maken: Du får ju inte feber när du är sjuk. Och så blir du trött av att sova. Som i helgen, när du hade sovmorgon...du blev ju bara trött av det!
Jag: Ja, det har du nog rätt i.
Maken: Och så sover du inte av drömmar, du bara vaknar!
Jag: Ja...jag är väl inte normal. Men vad ska jag göra åt det?

Slut som artist (för i dag i alla fall)

Efter en dag som började sisådär halv sex i morse, och som har omfattat 28 mil bilkörning, en fantastisk intervju med efterföljande lunch och allmänt superintensivt arbete, så är jag helt slut. Nu väntar förhoppningsvis riktigt god sömn. Det kan jag behöva.

Elton & jag

Och så var vi där igen, att jag vaknar kring tretiden och inte somnar om. Det beror inte på att vi har en tremånaders bebis i huset eller att jag skulle ta alla nattpass (snarast motsatsen). Jag tror att jag håller att på bli en medelålders tant som i likhet med min pappa inte sover särskilt mycket.

Jaja.

Nu lyssnar jag på Elton John och dricker kaffe.

Finaste allsången?

Inte en dag som har gått till historien direkt

Vissa dagar önskar jag att det var möjligt att dra täcket över huvudet och bara fortsätta att sova. Slippa gnälliga barn, besök på vårdcentralen och hundra andra måsten...i kombination med extrem sömnbrist och lätt bakfylla.

Jepp, jag var på fest med jobbet igår och drack två glas vitt vin. Dessa två glas känns dock som en helkväll av betydligt blötare slag. Jag funderar seriöst på att bli nykterist. Det är inte värt det.

Sovvanor

Lille O. är onekligen en annan bebismodell än sin storasyster. Som det här med att han vill sova på mig, gärna på axeln, gärna hela natten. Det är väldigt mysigt, men ack vilken nackspärr jag har.

Perspektiv på sömn?

I morse vaknade jag halv sex och slogs av tanken att jag hade fått sovmorgon. Dessutom hade jag bara vaknat två gånger under natten.

Tjoho. Typ.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att få normal sömn igen.

Och endast J. är vaken

Jaha, så är jag vaken igen. Oerhört vaken.

Nåväl, i brist på annat så sitter jag och planerar för morgondagen. Det ska bli den stora Blocket-dagen. Jäklar vad med prylar som ska ut på blocket. Ganska fina grejer om jag få säga det själv. Mest 50- och 60-tal. Stolar, fåtöljer, planscher, en och annan lampa och kanske något bord. Grejer som jag gillar, men som jag sannolikt aldrig kommer att använda igen.

Vi kan sammanfatta det så här: drygt 20 år av loppisar och auktioner har satt sina spår i vår källare. Och i vårt garage.

Minst sagt olika rytm

Vissa i hushållet är vakna halva nätterna, andra vaknar klockan fem. Eller fyra. Nästan varje dag.

Nu är klockan åtta och jag har hunnit äta frukost, lästa DN två gånger, kolla igenom all världens bloggar, surfat på namnlistor (det stackars barnet kommer sannolikt att bli namnlöst), lyssnat på obskyra mixar på Spotify och nästan dött av uttråkning. Övriga familjemedlemmar sover sött i sina sängar.

Sömn, sömn och ännu mindre sömn

Efter ett par nätter med alldeles för lite sömn så har det gått upp för mig att det snart kommer att bli ännu värre. Ännu mindre sömn. Ännu mer sönderhackad sömn. Jag inte riktigt begriper hur det ska gå till, eller var det ska sluta.

Jag har alltid varit rätt känslig när det kommer till sömn. Inte ens som barn somnade jag snabbt eller lätt - och jag har alltid vaknat av minsta lilla ljud. Eller ljus. Eller vilket yttre störningsmoment som helst. Snarkningar. Fågeljävlar. Brevbäraren. Ofta tror folk att det här har att göra med att jag är allmänt stressad eller jobbar för mycket, men jag tror att det har ganska lite med saken att göra. Jag är helt enkelt väldigt lättstörd - oavsett om jag har semester, tokjobbar eller är hur avspänd som helst. Under min förra graviditet, för fem år sedan, trasades min sömn sönder till nya oväntade bottennivåer. Från vecka 20 och framåt så levde L. rövare i min mage - och jag kunde vinka hejdå till sammanhängande sömn. Sedan dess har sömnen aldrig blivit sig lik. Faktum är att jag tror att jag har sovit två hela nätter (a åtta timmar) under de senaste fem åren. Trots noggranna sovrutiner (jag går och lägger mig relativt tidigt, sover mörkt och svalt och försöker på olika sätt få ett rimligt antal timmar totalt) så är sömnen bokstavligen sönderhackad i småbitar. När jag väl har vaknat, vilket sker ett par gånger per natt, så tar det minst en timme att somna om.

Och hey, nu har det lilla livet börja rocka loss! Det är väldigt trevligt och efterlängtat på många sätt, men just när det kommer till sömnen så känns det en smula oroande.

Appropå barnmorskedialogen nedan så är inte lösningen att sova på dagarna. Jag somnar inte snabbare, eller sover mer sammanhängande, bara för att jag förlägger sömnen till någon annan tid på dygnet.

Sömn - en uppenbart överskattad aktivitet?

Hepp. Jag vaknade 04.00. Försökte somna om. Läste lite Oksanen. Försökte somna om. Läste lite till Oksanen. Gav upp. Steg upp.

Nu är klockan kvart i sju. Frukost, kaffe och DN är avklarade. Jag lyssnar på Gaga och funderar på om det inte är lika bra att jobba en stund.

I can work it out?

Måste. Sova. Nu.

Migrän.

Uppsatser.

12-timmars arbetsdagar.

Utan botten

Just nu har jag ett helt sjukt stort sömnbehov. Om jag sover mindre än nio timmar per natt så är jag som en levande död. Jag vet inte ens hur länge jag skulle behöva sova för att känna mig utsövd.

Utsövd...känns över huvud taget som ett mycket abstrakt begrepp. Is it a bird, is it an aeroplane...?