Att drabbas av en smula nostalgi

Då och då kikar jag in på House of Philias blogg. Inte för att jag är speciellt förtjust i hennes jargong, men hon tar fina bilder - och bor i de hoods som jag bodde i som tonåring (och som min mamma bodde i fram till i våras). Jag gillar helt enkelt at få små glimtar av de gatorna, husen och själva området. Som idag, när lågstadieskolan där jag gjorde min prao i nian skymtar förbi. Eller tennisbanorna där jag och M. dånglade iväg en och annan tennisboll, men mest satt och åt glass bredvid (och spanade efter ett utvalt objekt som bodde i ett av husen mitt emot). Eller det röda huset som skymtar i bakgrunden, där S. från parallellklassen bodde (vi gillade verkligen inte varandra, men varför kan jag i efterhand inte komma ihåg). Det är gator som jag vandrat och sprungit längs, nästan hur många gånger som helst. Det är hus där jag har druckit oboy och käkat rostbröd efter skolan, eller några år senare varit på absurda fester i. Att parken som nämns råkar vara samma park där jag träffade en blottare, tja, det är väl lite mindre nostalgiskt. Liksom mycket annat. Högstadiet var inte riktigt min grej, för att göra en lång historia kort. Men trots det så gillar jag glimtarna.

Ps. Nej, vi bodde inte i någon av de gigantiska disponentvillorna. Ej heller hade vi mur runt huset eller någon morrande dobberman, men väl i ett synnerligen charmigt gammalt k-märkt radhus.

Att vara en smula nostalgisk

Ibland läser jag House of Philia bara för bilderna, bilderna från mina gamla hoods i Vässan. Korsningen som skymtar i detta inlägg passerade jag så gott som dagligen på väg till och från skolan. I huset bakom den höga häcken bodde en väldigt fin hund. Längs gatan där Petra står har jag gått i hällande regn mitt i natten, där har jag gråtit floder, hånglat, skrattat och trott att hela världen ska gå i kras.

När det händer saker i hemstaden (av vissa kallas småstaden)

För en stund sedan ringde min mor och berättade att hon har sålt sitt hus. Så där hux flux. Privat. Utan mäklare. Utan fix, trix eller styling. Som resultatet av en lapp i brevlådan, en enskild visning och en stillsam förhandling om priset.

Okej, helt hux flux var det väl inte. Jag visste att hon planerade att sälja huset och flytta. Så småningom. Men jag är ändå i någon slags chock.

Min mors hus är inte mitt barndomshem i egentlig mening. Jag har bara bott där i tre år under tonåren (tre riktigt vidriga år, av helt andra orsaker än huset). Men...jag är ändå väldigt fäst vid just det där huset. Det är litet, charmigt och ligger i det i särklass trevligaste området (ett stenkast från detta). Nu tänker hon flytta till en betydligt mindre charmig lägenhet, i ett fullständigt ointressant område. I mina ögon, vilket jag försöker påminna mig om. Det är inte mitt hus. Eller mitt liv. Lika lite är det jag som ska bo i den nya lägenheten. Eller i det område som hon har sett ut.

Jag kommer att bli tvungen att bita mig i tungan för att inte lägga mig i för mycket. Men först av allt så måste jag smälta informationen.

Att slungas bakåt i tiden

Jag läser ganska varierande bloggar, sannolikt mer varierande än vad listan till höger ger sken av, och av mycket olika skäl. House of Philia tittar jag in till lite då och då, av den enkla anledningen att hon skriver om (eller kanske egentligen utifrån) min födelsestad - i Philia-land kallad Småstaden. Hon råkar dessutom bo i samma område som min mamma. Ganska ofta dyker det upp välbekanta hus och miljöer. Som nu när min gamla högstadieskola dök upp.

Det är märkligt hur minnet fungerar, för när jag tittar på bilderna så blir jag lite nostalgisk - trots att högstadieåren, på just den skolan, är den värsta perioden i mitt liv. Men mitt i allt elände så kommer framförallt de fina och roliga minnena upp. När jag, Jens och Jonas låg på filtar i gräset under skolstrejken i sjuan och lyssnade på Depeche Mode. Vänskapen med Tina, Hanna och Karin. Ändlösa kvällar hemma hos Hanna, i det stora atriumhuset ute på landet tillsammans med boxern med det rolliga namnet. Skolavslutningen i nian som jag enligt en klasskamrat förstörde totalt genom att bära ett svart fodral, stilettklackar och orange tuperat hår (tänk Robert Smith). Faktum är att jag fortfarande kan fnissa åt den skolavslutningen. Min tid i Småstaden känns väsensskild från den vackra miljöer som Philia fotograferar. Men samtidigt är just miljöerna sig lika.

På mammas gata

Morgonstund

Efter försenat flyg, överfyllt tåg, blixtvisit i födelsestaden, julmiddag hos moster på godset, övernattning hos min mor och inte lika överfyllt tåg till hufvudstaden så sitter jag på Waynes på Vasagatan. Snart är det styrelsemöte, jullunch och lite shopping. Sedan sannolikt nytt försenat flyg hem.

Vad vi gör hos min mamma

Fikar, åker bil, fikar, åker till ikea, shoppar, jagar dotter, är sociala, är ännu mer sociala, åker till (gammel-) morfar, åker till ikea igen, fikar ännu mer, shoppar, är supersociala, åker på auktioner, fikar tills vi nästan spyr.

Sedan får jag ont i magen av allt kaffe. Och inte är jag särskilt social heller.

Vår dotter duracellkaninen

Lilla L. och jag är på någon slags minisemester hemma hos min mamma. Jag hade ärenden till storstaden (som mest regnade bort - se nedan) och min mor hade inte träffat Lilla L. på flera långa månader. Att vara hos min mamma är dock väldigt hektiskt. Från det att vi stiger upp på morgonen tills att vi stupar i säng på kvällen så är det ett fullspäckat schema. Det är tavlor som ska hängas, lampor som ska lagas, fika hos morfar, auktionsvisningar, fest hemma hos kusinen, middagar som ska lagas och blommor som ska planteras. Mitt i allt detta så springer Lilla L. omkring som en lycklig duracellkanin. Fullständigt uppskruvad men på ett fantastiskt gott humör. Det här är antagligen en aktivitetstakt som hon tycker är bra. Om kvällarna så har hon varit så trött att hon inte ens har orkat lyssna på sagor. Det har nog aldrig hänt tidigare. Inte ens när hon var en liten bebis.

På väg

Efter en snabb visit hos min mamma är jag nu på väg till civilisationen igen. Halvmaran känns osäker. Ont i halsen.

Trulig

Sedan några dagar är jag i den forna hemstaden, a.k.a. födelsestaden, a.k.a. staden där min mamma bor. Det är en stad som har dåligt inflytande på mig: jag förvandlas till en trulig tonåring så snart jag korsar stadsgränsen. Det är inte särskilt charmigt, bara pinsamt.

Gäääsp

05.30. Frukost i midnattsmörkret. Väskorna står packade i hallen. Schemat är späckat. Snabbvisist i Hufvudstaden, jobbmöte, träff med bästa M., vidare till Hemstaden och min mamma. Imorgon kväll ska jag vara hemma, det vill säga i norrland, igen.

Det här är en av nackdelarna med att bo i den norrländska skogen: man är tvungen att stiga upp väldigt tidigt om man ska till civilisationen.

Den mellansvenska staden

Sedan ett par dagar är jag, maken och Lilla L. i den mellansvenska staden, a.k.a. hemstaden. Eller hemstad och hemstad? Det är snarast staden där min mamma bor. Hemma för mig är Hufvudstaden, där jag har bott som vuxen. I den mellansvenska staden har jag inte bott på snart 20 år. Det är med blandade känslor som jag kommer hit. Det är kul att hälsa på mamma och släktingar. Det är med trevligt hemtama känslor som jag promenerar omkring i områdena omkring där min mamma bor; det är sanslöst fint. Coola funkishus, lummiga alléer och små slingrande gator. Samtidigt är det lätt att få klaustrofobi. Det känns som om tiden har stått still - trots att det är uppenbart att så inte är fallet. När jag bodde här var den mellansvenska staden en ganska ful industristad på dekis. Nu är det nybygda hus vid vattnet och expansion som gäller. Men i mitt huvud har allt stått still. Jag passerar den gamla högstadieskolan med rysningar längs ryggraden. Morfars trädgård ser likadan ut som alltid, fast lite mer förfallen.