Saker som vi uppenbarligen inte gör

Den här föräldraledigheten gör jag inte många saker som jag inbillar mig att många föräldralediga ägnar sig åt (och som jag gjorde när jag var hemma med Lilla L.). Vi fikar inte på stan. Vi hänger inte på öppna förskolan. Vi är inte med i någon föräldragrupp. Vi träffar över huvud taget inga andra föräldralediga. Och vi konsumerar knappt någonting.

Det beror vare sig på något ställningstagande, att vi aktivt undviker dessa saker, eller på att vi (mest jag då) inte har tid. Däremot så har jag insett att det är en helt annan sak att vara hemma med en bebis och en femåring mot för att bara vara hemma med en bebis. Den numera stora L. har av naturliga skäl helt annan dygnsrytm och andra behov än Lille O. Är inte den ena hungrig så är den andra det. Har den ena somnat så vill den andra spela spel. Skriker den ena så tjuter den andra. Och så vidare.

L. har dessutom alltid varit mer flexibel än vad Lille O. är. Med henne har det aldrig hängt på minuten med mat och sovtider. Det har fungerat att göra saker både tidigare och senare och på andra platser än normalt. Lille O. är som Skalman. Att följa inarbetade rutiner, att äta och sova på exakta tider, är helt avgörande för allas (inte minst Lille O:s) frid. Resultatet av det är att det finns ganska lite tid över för att hänga på fik, bibliotek och lekplatser när allt annat nödvändigt är fixat och klart.

En dag på jobbet

Vissa dagar kan man verkligen fundera på vad man gör. Som idag. Jag har läst ungefär tio sidor text, skrivit två (värdelösa) stycken, betalat räkningar och gått igenom morgondagens föreläsning. That's it.

Med andra ord: inte mycket.

Söndag

Vissa dagar blir liksom ingenting eller försvinner i en märklig dvala. Rester från gårdagens middag står i kylskåpet och på köksbänken trängs porslinet som borde plockas in i skåpen. Någon spelar spel på datorn. Ytterligare någon annan vill ha pannkakor och äppelbitar. Discovery brusar i bakgrunden och gardinerna är fortfarande inte uppdragna i sovrummet. Kaffet kallnar och det tar tre timmar att läsa DN.

Kanske drar jag på mig löparskorna.

Läst 2011 (del 30)

Titel: Minnen

Författare: Torgny Lindgren

Antal sidor: 216

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Torgny Lindgren på hur lång tid som helst (sedan tidigt 1990-tal...?) men svärfar satte den i handen på mig och sa "du kommer att gilla den!".

Handlar i grova drag om: Den här boken handlar kort och gott om Torgny Lindgren, ungefär på samma sätt som Min kamp handlar om Karl-Ove Knausgård. Det är någon form av autofiktion och inte en regelrätt självbiografi. Dessutom är en av de bärande idéerna i berättelsen att Torgny Lindgren säger sig sakna minnen. Allt som finns kvar är minnen och hallucinationer. Det är fragment och bitar av ett författarliv. Barndomens Norsjö. Den (kanske) sjuka kroppen. Modern. Göran Tunström. Paris. Familjen. Förläggare. Berättelser som måste berättas. Litteratur. Tvivel. Hopp. Svenska akademin. Hummelhonung. OP. Kollegor. Ord.

Så tycker jag: För att citera Homer Simpson: Holy macaroni! Det här är ju en alldeles lysande bok! Det första kapitlet, när Torgny Lindgrens alla förläggare försöker övertyga honom om att skriva en självbiografi, är så bra att jag nästan tappar andan. Det är lågmält, stillsamt och förvånansvärt humoristiskt. Nu måste jag nog läsa om några gamla Lindgrenböcker.

Betyg: 5 av 5

Morgonstund

Jaha. Tänk om man skulle ta och börja röja i hemmet. Åka och handla. Färga håret. Springa en runda.

Läst 2011 (del 29)

Titel: Tillrättalägganden

Författare: Jonathan Franzen

Antal sidor: 537

Förväntningar: Höga. Jag är ett stort fan av amerikansk samtidslitteratur av det cyniska slaget.

Handlar i grova drag om: Det här en berättelse om den högst dysfunktionella familjen Lambert. Den neurotiska, besvikna och diskret manipulativa modern Enid. Den envisa och demensdrabbade fadern Al. Sönerna Chip och Gary, varav den ena har fått sparken från sitt jobb som universitetslärare och den andra försöker hantera sina depressioner, havererade äktenskap, bristande kontakt med sina barn och skenbart framgångsrika yrkesliv. Och så dottern Denise, med sitt jobb som toppkock och ett kaotiskt kärleksliv. Det är en berättelse som spänner över smått som stort. Det är svek, ekonomiska kriser, barn som inte vill äta upp middagen, förfallna hus, aktier, bristande kontroll, järnvägar, grannar och illa dold alkoholism om vart annat.

Så tycker jag: Jag borde verkligen gilla den här boken. Franzen skriver som en gud, berättelsen har många bottnar och karaktärerna är utmejslade och övertygande. Ändå så tappar jag intresset ungefär halvvägs. Detaljerna tynger helheten. Enid står mig upp i halsen och jag vill örfila upp Gary. Till slut vill jag inte ens det, jag har bara tröttnat på familjen Lambert och föräldrahemmet i Saint Jude.

Betyg: 3 av 5

Lite förändring i alla fall

I olika sammanhang kommer det upp frågor om hur man - som förvärvsarbetande småbarnsförälder - får ihop det omtalade livspusslet. Kanske får vi extra ofta sådana frågor då vi har valt att dela på föräldraledigheten tidigt (genom att arbeta var annan dag/byta av vid lunch) och att inte jobba deltid (för att vi krasst utgår från att vi förväntas göra samma jobb på mindre tid och färre pengar). Ofta känner jag att vi inte gör några särskilda uppoffringar eller drastiska insatser för att få livet att fungera. Vi hinner med det mesta som vi prioriterar och stressar inte överdrivet mycket.

Två saker som jag har tänkt på är dock fördelen med att vi bor där vi bor - och att vi inte är särskilt sociala av oss. Vi har väldigt nära mellan hemmet, förskolan och de flesta andra nödvändiga ställen, vilket gör att vi spenderar lite tid på att förflytta oss. Om jag jämför med när jag bodde i Stockholm så är skillnaden på denna punkt dramatisk. Då kunde det med lätthet gå flera timmar per dag åt att transportera sig till och från jobbet och att uträtta ärenden. Den andra punkten som jag har tänkt på är vårt sparsmakade sociala liv. Vi umgås mest med folk på jobbet och i jobbrelaterade sammanhang. I övrigt så har vi några få familjer som vi träffar regelbundet. Resten av tiden tar vi det lugnt och hänger mest med varandra.

Att vi inte är överdrivet sociala av oss är definitivt självvalt och ingenting vi lider av - men just nu så har vi faktiskt bestämt oss för att försöka bli lite mer utåtriktade. Käka middag med trevliga människor, bjuda hem folk som vi gillar och bryta en smula mot invanda mönster. Det kommer nog bara att bli kul.

To do (i all oändlighet)

- boka flygbiljetter
- beställa (mer) golv
- få tag på rörmokare
- beställa tid för däckbyte
- tvätta
- lämna tillbaka Mamma Mu städar

Om bloggen och allmän frustration

Jag brukar tycka att det är ganska trist och meningslöst att läsa inlägg som handlar om brist på inspiration, hur lite det finna att skriva om eller som mest är en stillsam vädjan om uppmuntran. Ändå så verkar det inte bättre än att jag håller på att skriva exakt ett sådant inlägg (och om jag inte minns helt fel så gjorde jag det för ett tag sedan också). Men det råder verkligen stiltje just nu. Det jag tänker på större delen av min vakna tid är alldeles för privat och upprivande för att jag ska vilja, eller ens kunna, skriva om det. I vardagen händer det inte heller mycket. De dagar jag är hemma med kidsen går just åt till att vara hemma med kidsen (och åt saker som att förhindra Lille O. från att pilla i eluttagen, äta upp blommorna, välta ner datorerna och spy i soffan). De dagar jag är på jobbet så jobbar jag. Som en iller. Eller så fikar jag med någon kollega och pratar om löpning. Resten av tiden ägnar jag åt saker som att springa, koka långkok och spika lister. Det är inte särskilt intressant.

Ibland formulerar jag mer allmänna och politiska inlägg, om allt från konsumtionssamhället till Englas nya bröst, men det stannar oftast vid att jag formulerar - och låter dem vara opublicerade. För ärligt talat så vet jag inte om jag orkar vara en del av aktiv debatt. Dels har jag inte den tid som skulle krävas, dels finner jag gränsen mellan min förhållandevis anonyma blogg och mitt yrkesliv ganska problematisk. Jag utgår nämligen kallt från att det är möjligt att ta reda på vem jag är (om man inte redan vet det) på ungefär tre minuter. Om jag skulle blogga om sådant som ligger i gränslandet till vad jag gör på jobbet så vore det lika bra att vara öppen från början. Hade jag startat bloggen idag så hade jag nog valt det alternativet, men nu har en del äldre inlägg skrivits utifrån premissen att bloggen är hyfsat anonym varför det inte bara går att ändra framställningsform eller inriktning hur som helst.

Ähh, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Jag är helt enkelt en smula frustrerad över bloggens innehåll och förutsättningar och vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Kanske är det dags att hitta en ny form efter snart fem år?

Less would be more (del 2)

Det enda som blir minimalistiskt är de vita väggarna. Obruten vit. Jag hatar verkligen alla fula gul/grå/rosa-vita nyanser. Vitt är vitt när det kommer till väggar.

Punkt.

Less would be more

Just nu håller vi på och fixar en massa saker hemma. Saker som vi har tänkt, planerat och i viss mån påbörjat under de senaste sex åren. Vi byter golv och innerdörrar. Målar om. Fixar lister. Drar om el. De flesta av dessa saker är allt annat än okynnesrenovering. Golven var bitvis så slitna att hela parkettbitar brukade lossna. Toalettdörren var så pass bananformad att den knappt gick att stänga (jag och Maken kunde stänga den men ganska exakt ingen annan fick till den rätta knycken).

Renoveringen påminner mig dock om hur trött jag är på personlig inredning. Inredning som är charmig och berättar en historia om dem som bor där. Inredning som utgör en originell mix. Skälet till att jag är trött på hela konceptet är inte att det i själva verket är ganska o-originellt och förutsägbart. Det kan jag leva med. Jag är bara trött på alla förbannade prylar. Alla böcker. Alla idogt hopsamlade loppis och auktionsfynd. Alla designprylar. Alla skivor. Alla blommor. All jävla bråte (även om den kanske egentligen inte är bråte).

Det är inte så att jag skulle vilja ha ett opersonligt hem i betydelsen ett hem vilket som helst (tänk: miokatalog). Men...jag skulle vilja ha ett hem som såg ut som en gallerilokal. Kritvita väggar, högt i tak, mycket ljus, massor med konst och några stora möbler.

Det kommer inte att inträffa inom rimlig tid - men ja, jag skulle seriöst vilja släng ut 95 procent av det vi har i hemmet.

Vardag (mer av samma sort)

Funderar på nästa års semester, livet och vänskapen. Gör thailändska fiskkakor på lax. Lyssnar på Gang of Four. Värmer choklad till L. Läser Andrew Abbott. Kollar på stolar.

Dagens insikt: på tv

Grand Designs är ett betydligt roligare program än Arga snickaren. Kanske lite orättvist, då de inte direkt är jämförbara. Storslagna projekt vs. förfallna katastrofer.

Vardag

Skriver. Försöker fixa i hemmet. Ringer några samtal. Beställer golv till hallen. Skrattar med Lille O., som är den gladaste lilla filur jag någonsin har träffat. Lagar mat. Diskuterar aparta teorier och upplägg på artiklar. Springer. Lyssnar på Gang of Four, Joy Division och The Marine Girls. Förundras över vintern som aldrig kommer. Sover.

To do (vilket år som helst?)

- måla om i matrummet och vardagsrummet
- åka och köpa golv till tamburen
- få tag på en elektriker
- slipa köksbänken och sätta tillbaka en list
- få tag på en rörmokare
- limma fast några mosaikbitar
- fålla gardiner
- spika fast nya golvlister i matrummet och vardagsrummet.

Utan kök på denna ö

Åhh, hur tänkte vi? Efter att ha skjutit upp renoveringen av nedervåningen (med undantag för en färgglad fondtapet, några nya köksskåp och lite kakel) i mer än sex år så har vi till slut kapitulerat och anlitat en snickare. So far, so good. Men hur tänkte vi egentligen? Nu har vi demolerat hela nedervåningen och har inget kök. Däremot så har vi en rastlöst femåring och en krypbenägen bebis...

Hur det går när Barbie möter republikanska föreningen

Femåring: Vad krävs det för att bli prinsessa?

Fader: Att ens pappa är kung.

Femåring: Nä...jag menar personlighet.

Fader: Ahh, men i verkligheten så...

Femåring: Jodå, det gör det visst.

Borta bra?

Oftast tycker jag att det är väldigt skönt att åka på jobbresor. Hänga på flygplatser, bo på hotell, sova i välmanglade lakan, ha någon timme här och där i en något mer urban miljö än den norrländska pärlan. Träffa gamla kollegor eller bara jobba koncentrerat. Visst är det skönt att komma hem, men jag har alltid gillat att åka bort.

Puhh

Nope, jag har inte gått under jorden eller lagt ner bloggen. Däremot så har jag varit på ett par dagars jobbresa - och nu är hemmet upp och nedvänt av hantverkare. Eller, det är nog vi som har vänt upp och ned på saker och ting - men det är en jäkla röra här hemma.

Dagens insikter

Om storasysters halvätna risifrutti lämnas obevakad på köksbordets kant och lillebror är på lika obevakad upptäcksfärd - då blir det kladdigt. Mycket kladdigt.

Lille O. verkade dock tycka att risifrutti var jättegott.