Läst 2011 (del 32)

Titel: Sunset Park

Författare: Paul Auster

Antal sidor: 314

Förväntningar: lagom höga. Det var ganska länge sedan jag läste Auster, som New York-triologin och Illusionernas bok, men jag minns dem som bra.

Handlar i grova drag om: Sunset Park cirkulerar kring Miles Heller, en ung man som har spenderat de senaste sju åren på att fly från sitt förflutna och sin familj, genom ett kringflackande och lätt meningslöst liv. Då han blir utpressad av systern till sin minderåriga flickvän bestämmer han sig, hastigt och inte särskilt lustigt, för att återvända till hemstaden New York - och flyttar in i ett hus som vännen Bing har ockuperat. Väl där möter vi även husets andra innevånare, Ellen och Alice. Likaså får vi möta faderns, moderns och styvmoderns versioner av vad som hände när Miles lämnade New York och deras gemensamma liv.

Så tycker jag: Holy macaroni, så bra! Är det inbillning, eller har Paul Auster börjat skriva mer som frugan? Hur som helst - det här är en lysande samtidsskildring. Lager för lager skalas berättelsen om Miles av. Vännerna blir till människor av kött och blod. Ingenting, minst av allt livet, är enkelt eller självklart. Och ja, till slut vill man boka en New York-biljett.

Betyg: 4 av 5 (men det är en mycket stark 4:a)

Läst 2011 (del 31)

Titel: Grand final i skojarbranschen

Författare: Kerstin Ekman

Antal sidor: 395

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Kerstin Ekman på väldigt, väldigt, lång tid. Då läste jag Mörker och blåbärsris, Knivkastarens kvinna och någon mer bok. Om jag ska var ärlig så minns jag dem som tråkiga.

Handlar i grova drag om: En dag får författaren Lillemor Troj ett manus av sin förläggare, ett manus som handlar om hennes eget författarskap - och om bandet till Barbro Baba Andersson. Baba - som är den skrivande personen bakom Lillemors framgångsrika författarskap. Vi får följa berättelsen om Lillemors och Babas sammanflätade liv - och författarskap - ur bådas perspektiv. Från ungdomsåren i Uppsala, Lillemors första misslyckade äktenskap och de tidiga deckarna till de stora framgångarna, gröna vågen, nya misslyckade äktenskap, sorg, passion och missförstånd.

Lillemor är den perfekta fasaden för deras författarskap. Hon ser bra ut, kan tala för sig - men är också den som bidrar med ordning och struktur. Baba är den oformliga kvinnan som inte passar in någon stans - men är också den som har berättelserna och orden i sina spiralblock. Bakom Lillemors fasad kan hon uträtta stordåd.

Så tycker jag: Det här är i högsta grad en sarkastisk - och underhållande - berättelse om författarskap, förlagsvärld och autofiktion. Först är den mest underhållande, men sedan växer berättelsen om Lillemor och Baba. Trots de påfallande olikheterna är de egentligen väldigt lika varandra - och fast i ett ömsesidigt beroende. Slutet lämnar dock en hel del att önska...

Betyg: 4 av 5

Läst 2011 (del 30)

Titel: Minnen

Författare: Torgny Lindgren

Antal sidor: 216

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Torgny Lindgren på hur lång tid som helst (sedan tidigt 1990-tal...?) men svärfar satte den i handen på mig och sa "du kommer att gilla den!".

Handlar i grova drag om: Den här boken handlar kort och gott om Torgny Lindgren, ungefär på samma sätt som Min kamp handlar om Karl-Ove Knausgård. Det är någon form av autofiktion och inte en regelrätt självbiografi. Dessutom är en av de bärande idéerna i berättelsen att Torgny Lindgren säger sig sakna minnen. Allt som finns kvar är minnen och hallucinationer. Det är fragment och bitar av ett författarliv. Barndomens Norsjö. Den (kanske) sjuka kroppen. Modern. Göran Tunström. Paris. Familjen. Förläggare. Berättelser som måste berättas. Litteratur. Tvivel. Hopp. Svenska akademin. Hummelhonung. OP. Kollegor. Ord.

Så tycker jag: För att citera Homer Simpson: Holy macaroni! Det här är ju en alldeles lysande bok! Det första kapitlet, när Torgny Lindgrens alla förläggare försöker övertyga honom om att skriva en självbiografi, är så bra att jag nästan tappar andan. Det är lågmält, stillsamt och förvånansvärt humoristiskt. Nu måste jag nog läsa om några gamla Lindgrenböcker.

Betyg: 5 av 5

Läst 2011 (del 29)

Titel: Tillrättalägganden

Författare: Jonathan Franzen

Antal sidor: 537

Förväntningar: Höga. Jag är ett stort fan av amerikansk samtidslitteratur av det cyniska slaget.

Handlar i grova drag om: Det här en berättelse om den högst dysfunktionella familjen Lambert. Den neurotiska, besvikna och diskret manipulativa modern Enid. Den envisa och demensdrabbade fadern Al. Sönerna Chip och Gary, varav den ena har fått sparken från sitt jobb som universitetslärare och den andra försöker hantera sina depressioner, havererade äktenskap, bristande kontakt med sina barn och skenbart framgångsrika yrkesliv. Och så dottern Denise, med sitt jobb som toppkock och ett kaotiskt kärleksliv. Det är en berättelse som spänner över smått som stort. Det är svek, ekonomiska kriser, barn som inte vill äta upp middagen, förfallna hus, aktier, bristande kontroll, järnvägar, grannar och illa dold alkoholism om vart annat.

Så tycker jag: Jag borde verkligen gilla den här boken. Franzen skriver som en gud, berättelsen har många bottnar och karaktärerna är utmejslade och övertygande. Ändå så tappar jag intresset ungefär halvvägs. Detaljerna tynger helheten. Enid står mig upp i halsen och jag vill örfila upp Gary. Till slut vill jag inte ens det, jag har bara tröttnat på familjen Lambert och föräldrahemmet i Saint Jude.

Betyg: 3 av 5

Läst 2011 (del 28)

Titel: Min kamp 2

Författare: Karl-Ove Knausgård

Antal sidor: 596

Förväntningar: Skyhöga! Ettan var ju fantastiskt bra!

Handlar i grova drag om: Karl-Ove, skrivandet, kärleken, vänskapen och ungarna. Och så ångesten över att de olika delarna i livet inte går ihop.

Så tycker jag: Ganska exakt samma sak som jag tyckte om Min kamp 1. Det här är fantastisk prosa. Knausgård skulle kunna skriva 500 sidor om en tegelvägg eller en vardaglig promenad till jobbet och få det intressant. Nu skriver han tack och lov inte om det, utan om livet.

Betyg: 5 av 5.

Läst 2011 (del 27)

Titel: Outsider

Författare: Torbjörn Flygt

Antal sidor: 429

Förväntningar: Höga. Jag gillar både Underdog (vem gör inte det?) och Himmel (fast kanske inte riktigt lika mycket?).

Handlar i grova drag om: Det här är den hyfsat fristående fortsättningen på Underdog. Johan har flyttat från Malmö till Lund och läser till jurist. Från början har han en ganska slackerbetonad attityd, men efter ett tag blir han allt mera seriös och målinriktad. Johan är tillsammans med den snygga och begåvade Helena, fuskar på tentor, lever typiskt korridorliv och äter söndagsmiddagar hemma hos mamma Bodil i Malmö. Supersyrran Monika dyker också upp, nu som ensamstående mamma, med avhoppade läkarstudier och ett hopplöst jobb som servitris. Men efter en märklig jul hos svärföräldrarna i Småland gör Johan det obegripliga och dumpar Helena.

Så tycker jag: Jag gillar Outsider - mycket! Och jag hoppas att det inte bara beror på att jag blir fruktansvärt nostalgisk och längtar tillbaka till tidigt 90-tal i Malmö och Lund. Men, nej, det beror det inte på. Outsider är helt enkelt en bra roman, om en ung man i brytningstid. Det är snygga tidsreferenser till musik, kläder och populärkultur. Likaså är det bra analyser av social klass och samhällsförändring (även om jag faktiskt trodde att det skulle vara ännu mera fokus på den klassresa som Johan gör). Och det är ett kärt återseende av Bodil och Monika. En fråga som dyker upp är dock hur det skulle vara att läsa den här boken utan att ha läst Underdog först. Jag tror att det skulle bli en ganska annorlunda läsupplevelse. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda.

Betyg: 4 av 5

Läst 2011 (del 26)

Titel: 28 timmar på ett dygn - en karriärmammas dagbok

Författare: Allison Pearson

Antal sidor: 430

Handlar i grova drag om: Kate är en 35-årig tvåbarnsmorsa mitt i Londons finansdistrikt. Större delen av tiden befinner hon sig på ett flygplan mellan London och New York, med ett bortglömt födelsedagskalas, ett avsomnat sexliv och en frustrerad barnflicka på halsen. Kate flänger runt, förfalskar hembakade kakor (det vill säga: inte alls så hembakade som de ser ut) och plågas av dåligt samvete. På jobbet dominerar chauvinismen och ett hårt arbetsklimat. Anrättningen serveras i form av en oändlig rad av punch lines: Pearson försöker vara rolig och få till tidstypiska iakttagelser exakt hela tiden.

Så tycker jag: Nej, det här är verkligen inte kul. Visst skrattar jag igenkännande någon gång ibland. Och visst gör Pearson en och annan intressant iakttagelse om samtiden. Men det är för mycket. Och det unkna slutet, där Kate flyttar ut på landet och investerar i syrrans tillverkning av puttinuttiga dockskåpsmöbler, är bara...för mycket.

Betyg: 2 av 5

Läst 2011 (del 25)

Titel: Sorgesång

Författare: Siri Hustvedt

Antal sidor: 368

Förväntningar: Höga! Jag älskar Hustvedts böcker, som The Blindfold, The Enchantment of Lily Dahl och Vad jag älskade. Språket! Berättelserna!

Handlar i grova drag om: Sorgesång handlar till största delen om Erik Davidsen, en medelålders psykoanalytiker som bor på Manhattan. När Eriks far dör finner han och systern Inga ett brev från en okänd kvinna, en kvinna som uppenbarligen har haft stor betydelse i faderns liv. Samtidigt blir systern kontaktad av en journalist, som säger sig veta någonting om hennes nyss avlidne man, den store författaren - och Erik lär känna den högst tilldragande Miranda, som just har flyttat in i hans hus, och hennes dotter Eggy. Erik och Inga söker efter sanningar och hemligheter. Erik brottas med förälskelsen till Miranda, grubblar över sina patienter och dras ofrivilligt in i Mirandas och Eggys komplicerade liv.

Så tycker jag: Först hade jag riktigt svårt att komma in i Sorgesång. Berättelsen kring Miranda och hennes före detta man, konstnären Jeff, kändes bara krystad och utstuderad. Likaså framstod historien kring den okända kvinnan Lisa som ganska ointressant. Men efter att ha lagt ifrån mig boken i flera månader och börjat läsa den igen så tyckte jag mycket bättre om den. På slutet gillade jag den riktigt mycket. Erik och Inga är två fantastiska karaktärer och dialogerna är makalösa. Likaså beskrivningarna av Eriks möten med sina patienter. Lite enerverande är det dock med alla sidohistorier. Det blir för många - och för osannolika - sidospår.

Betyg: 4 av 5

Läst 2011 (del 24)

Titel: Till sista andetaget

Författare: Anne Swärd

Antal sidor: 356

Förväntningar: Mediumhöga. Jag har aldrig läst Anne Swärd tidigare men tyckte att baksidetexten såg spännande och intressant ut.

Handlar i grova drag om: Det här är i hög grad en berättelse om Lo, hennes barndom, okonventionella familj och den starka samhörigheten med den några år äldre Lukas. Lo flyttar med sin stora och annorlunda familj från Norrland till en liten skånsk by. Väl där, i samband med en stor gräsbrand, träffar hon Lukas. En udda vänskap, som inte alls uppskattas av omgivningen, växer fram. En vänskap som både övergår i gränslös kärlek och en oundviklig katastrof - och som till slut får Lo att lämna både Lukas och allt annat bakom sig. Under ytan finns det dock många fler hemligheter än vad någon vill prata om.

Så tycker jag: Jag både gillar och inte gillar den här boken. Eller snarast; jag tycker att skildringen av Lo:s barndom och familj, och hennes komplexa band till Lukas, är fantastisk. Däremot så gillar jag inte alls skildringen av Lo som vuxen. Den känns mest som en a-kurs i psykologi, hur hon vänder sig från allt hon har känt och varit med om och väljer den kroppsliga och känslomässiga distansen. Sex. Kroppar. Inga känslor. Definitivt ingen kärlek. Jag stör mig inte på att det är tragiskt eller osympatiskt (vilket det väl är på något plan) utan på att det är så förutsägbart. Särskilt i kontrast till att mycket annat i den här romanen just är oväntat, ovanligt och alldeles lysande.

Betyg: 3 av 5. (Eller kanske 4 av 5?)

Läst 2011 (del 23)

Titel: Mitt livs roll

Författare: David Nicholls

Antal sidor: 334

Förväntningar: Halvhöga. Jag gillade En dag skarpt, men baksidetexten på denna var inte så upphetsande.

Handlar i grova drag om: Mitt livs roll handlar om Stephen C. McQueen, en föga framgångsrik skådespelare som hankar sig fram mellan reklamfilmer, inhopparjobb på teatrar och biroller i tv-serier som ingen ser - och som alltid får frågan om han är släkt med sin betydligt mer välkände namne Steve McQueen. Stephen är relativt nyskild, bor i en deppig lägenhet, försöker bygga upp en relation till sin sjuåriga dotter och lever i skuggan av den berömde Josh - mannen som har huvudrollen i den pjäs där Stephen är inhoppare. Efter viss förvecklingar hamnar Stephen på Josh födelsedagsfest, där han träffar Josh fru Nora. Och tja, givetvis blir Stephen kär i Nora.

Så tycker jag: I likhet med En dag så är det här lika mycket ett filmmanus som en roman (jag ser Ryan Philippe framför mig i rollen som Josh). Den är snärtig och gör anspråk på att vara kul. Så vidare värst kul är den dock inte. Visst, vissa scener är småroliga - men boken är extremt förutsägbar. På slutet satt jag mest och tänkte saker som "åh nej, nu kommer slagsmålsscenen snart" (tänk: Colin Firth i Bridget Jones dagbok II) "åhh nej, snart är det dags för Nora att öppna garderoben". Jag tycker att underhållningslitteratur är helt okej ibland, men då ska den vara just underhållande. Mitt livs roll är det inte. Den är tråkig.

Betyg: 2 av 5.

Läst 2011 (del 22)

Titel: Ett ögonblicks verk

Författare: Anders Paulrud

Antal sidor: 307

Förväntningar: Mediumhöga. Jag hittade boken av en slump hemma hos min mamma, men jag har gillat flera av Paulruds böcker (som debuten Det regnar i Wimbeldon och den senare Som vi älskade varandra) mycket. De är lågmälda berättelser med en extra twist.

Handlar i grova drag om: Ett ögonblicks verk handlar om Axel och vännen Dane - och om hur Axels barndom och familj påverkar hans liv. När fadern dör - av en flaggstång som slinter ur handen på Axels bror och som Axel inte orkar hålla emot och som då klyver faderns huvud - bestämmer sig Axel för att emigrera till Amerika. Bara tanken på att stanna kvar i Karlskrona, där brodern har ärvt allt, är outhärdlig. Han måste bort - trots att det också innebär att han måste välja bort vänskapen med Dane och de starka banden till hans familj. Den familj som har varit ställföreträdande familj under hela uppväxten. Livet tar dock oväntade vändningar och Axel kommer aldrig till Amerika utan hamnar i Köpenhamn. Ett ögonblicks verk handlar mycket om de små skillnaderna, hur livet plötsligt kan förändras på grund av ett ögonblick och en enskild (till synes slumpartad) handling.

Så tycker jag: När jag började läsa drabbades jag av en snudd på identisk reaktion som av Knausgård: åh nej, inte en berättelse till om en demonisk jävla farsa...och en frånvarande/kuvad/död mamma. Örfilarna viner genom luften och smörgåsarna bokstavligen växer i munnen. Men sedan blir det bättre. Visst är berättelsen delvis förutsägbar, men samtidigt är den typiskt Paulrudskt. Den liksom smyger sig på. Axel blir till kött och blod - och den andra halvan av boken sträckläste jag. Den är både fin, spännande och en historielektion i miniformat.

Betyg: 4 av 5

Ibland slår min egen naivitet mig med häpnad

Ibland undrar jag hur jag tänker. Som när jag stoppade ner en bok i väskan (för övrigt Jayne Anne Philips Lark & Termite) på väg till badet - ensam med två barn. Ett barn som inte riktigt kan simma och ett barn som ligger i en vagn (och som intensivt försöker krypa ur den). Trodde jag att jag skulle läsa? Typ att alla tre skulle ligga stillsamt på en filt och slappa, på betryggande avstånd från poolen?

Tja, en lite stund låg vi på en filt. L. vrålade att hon ville ha en egen filt och vara ifred. O. försökte krypa iväg och tugga i sig gräs. Det blev inte mycket läst.

Läst 2011 (del 21)

Titel: Konsten att tala med en änkling
Författare: Jonathan Tropper
Antal sidor: 317
Förväntningar: Inte särskilt höga. Boken plockades upp i vid kassan på City Gross i Höganäs, den har dock fått goda recensioner.
Handlar i grova drag om: 29-årige Dough har nyligen förlorat sin fru i en flygolycka och begraver sig själv i sorg och frustration. Runt omkring sig har han sin tvillingsyster, en knäpp mamma, en halvgalen pappa, en lillasyster, frugans x-make, den trulige styvsonen och en pilsk granne. Alla förutom Dough själv tycker att det är dags för honom att gå vidare. Själv fokuserar han på självömkan och sin kolumn Konsten att tala med en änkling. Lillasysterns bröllop stundar - och det är upplagt för förvecklingar och allmänt kaos.
Så tycker jag: Det verkar finnas en hel genre av böcker som är skrivna för att filmatiseras som lite lagom puttriga romantiska komedier med Hugh Grant i huvudrollen. Hugh Grant i skrynklig skjorta, rufsigt hår och lagom elaka repliker på läpparna. Det här är en sådan bok, även om för Hugh av lite yngre årsmodell (det skulle dock inte spela någon roll i filmatiseringen - huvudrollen är klippt och skuren för Hugh oavsett ålder). Boken är lite småkul och skruvad - men också extremt förutsägbar. Självömkan, 30-årskris, sex, förvecklingar, slagsmål och livsinsikter i lagoma doser. Det är dock en bok som fungerar fint på stranden.
Betyg: 3 av 5.

Läst 2011 (del 20)

Titel: Min kamp
Författare: Karl Ove Knausgård
Antal sidor: 442
Förväntningar: Höga! Den är ju utmålad som den nya Lars Norén-luntan!
Handlar i grova drag om: Det här är del ett i Knausgårds (planerade) svit om sex självbiografiska böcker. Kort och gott så handlar Min kamp om relationen till den demoniske och sedermera gravt alkoholiserade fadern och om döden. Den handlar också om relationen till den ett par år äldre brodern och Karl Oves gryende författarskap.
Så tycker jag: När jag läste det första kapitlet så tänkte jag mest åh, nej, inte en till socialrealistisk självbiografi med en demonisk farsa och hunsade och misshandlade familjemedlemmar. Det är extremt detaljerat. Man känner smörgåsarna växa i munnen, hör tv-apparaterna surra och stegen dunsa mot golvet. Det är som att befinna sig i en Ken Loach-film. Men sedan händer det någonting med texten. Det är ångest, misär och navelskåderi i den högre skolan - men det fantastiskt berättat med en knivskarp iakttagelseförmåga. Växlingarna i tid är snygga och effektiva. De populärkulturella referenserna är klockrena. Några ögonblicksskildringar, exempelvis av när Karl Ove leker med sin brorsdotter, är full för första gången eller dricker kaffe i farmoderns söndersupna hem, kommer att stanna kvar under mycket lång tid. Det är en extremt bra bok!
Betyg: 5 av 5

Uppdatering: en mer korrekt kategorisering av Min kamp är att den är autofiktiv. Och det är ganska uppenbart när man läser den; med den detaljnivån kan det helt enkelt inte vara biografiskt eller självbiografiskt utan måste snarast vara någon form av hybrid. För min del skulle det dock kunna vara helt fiktivt utan att det spelade någon roll för läsupplevelsen.

Knausgård (del 2)

Det tar sig, det tar sig. Bara så att ni vet.

Knausgård

Jahapp, så har jag börjat läsa Knausgård. Det blir bättre va? För hittills är det mest detaljerat och småtråkigt. Jag har ju förhoppningar om att Knausgård ska bli den nya Norénupplevelsen.

Läst 2011 (del 19)

Titel: Den glömda trädgården

Författare: Kate Morton

Antal sidor: 417

Förväntningar: inte överdrivet höga.

Handlar i grova drag om: Den lilla flickan Nell hittas ensam på ett fartyg på väg från England till Australien. Hon tas om hand av en av hamntjänstemännen och hans familj och växer upp ovetande om sin bakgrund och sitt öde. När Nell blir vuxen berättar hennes far, i all välmening, att hon var ett hittebarn (eller snarast ett barn som de behållit) och Nells sökande efter sin bakgrund tar sin början. Spåren går snabbt till England, godset Blackhurst Manor och den mystiska barnboksförfattarinnan Eliza. Sökandet efter Nells bakgrund tas senare upp av hennes barnbarn Cassandra. Nyckelns till historien går via en glömd, eller snarast gömd, trädgård i anslutning till godset.

Så tycker jag: Det här är en romantisk berättelse som löper över generationerna och som förflyttar sig mellan många olika miljöer. Det är effektivt och målande berättat...men, nej, jag fixar inte riktigt den här typen av böcker. Förvecklingarna är förutsägbara, miljöerna utstuderat återgivna och slutet ska jag inte ens gå in på (i termer av förutsägbarhet och påklistrad romantik). Tack, men nej tack.

Betyg: 2 av 5 (och då är jag snäll)

Läst 2011 (del 18)

Titel: Vänner för livet
Författare: Per Hagman
Antal sidor: 605
Förväntningar: Höga! Jag har läst Per Hagman sedan debuten Cigarett och älskar hans böcker!
Handlar i grova drag om: Vänner för livet handlar om Erik och Sophie, två personer som av en slump möts i Nice. När de träffas lever Erik som en blandning mellan halvkriminell diversearbetare och manligt prostituerad till uttråkade medelålders kvinnor. Sophie har just lämnat Paris, där även hon har levt som lyxprostituerad i några år. Men även om de på många sätt befinner sig i liknande utsatt position, och hyser lika få illusioner om sin omgivning, så kunde deras bakgrunder inte vara mer olika varandra. Sophie är till största delen uppväxt i England, som dotter till en världsberömd kusk. Erik har kommit till Nice från Västergötland, via Stockholms förorter och dåligt betalda restaurangjobb. De möts - och tappar varandra i gyttret av lögner och halvsanningar. Vänner för livet är en bok om vänskap och kärlek - och om två människor som egentligen inte vet vad någondera är.
Så tycker jag: Åh, jag vet inte riktigt vad jag tycker! Å ena sidan så är det en bra och effektivt berättad historia. Den har en fantastisk dialog och har ett antal sjukt snygga vändningar. Å andra sidan så stör jag mig på vissa berättargrepp (exempelvis en dramatisk händelse som kommer i början och som sätter tonen för en hel del som kommer senare) och på det excentriska persongalleriet. Till slut blir det för många osannolika och till extremen dragna karaktärer.
Betyg: 3 av 5

Läst 2011 (del 17)

Titel: Himlen i Bay City

Författare: Catherine Mavrikakis

Antal sidor: 248

Förväntningar: Höga! När jag läste baksidetexten fick jag omedelbart en känsla av att den här boken i är samma stil som Tawni O'Dells böcker.

Handlar i grova drag om: Det här är en berättelse om döden. Om döden som ständigt närvarande. Om döden och kollektiv skuld. Om döden som kommer på besök. Om döden som önskan, hägring och befrielse.

Amy växer upp i 60- och 70-talets USA, som dotter till Denise - en överlevande i en judisk släkt som snudd på utplånats under andra världskriget. Denise och hennes syster Babette börjar sina nya liv, i ett nybyggt plåthus i en sömnig småstad, som levande bevis på den amerikanska drömmen. De väljer också att skapa en form ev historielöshet - där ingen får tala om det förflutna. Amy växer upp med en påtaglig ambivalens. Å ena sidan är hon en tidstypisk amerikansk tonåring, som mest vill röka på, ha sex och lyssna på Alice Cooper. Å andra sidan lever hon, bokstavligen, med sina förfäders smärta. På sin artonårsdag, natten mellan den fjärde och femte juli, sätter hon eld på familjens hus - med intentionen att de alla ska dö tillsammans. Hon själv, mamman, brodern, mostern, mosterns man och deras son. Men vad är det egentligen som händer? Amy överlever och frågan är om hon ens har tänt någon eld.

Utöver döden så är det här en bok om himmelen. Den grålila himmelen över Bay City och andra himlar runt om i världen.

Så tycker jag: Jag är nästan stum av hänförelse, för den här boken är så sjukt bra. Den är absurd, galen, svartsynt, humoristisk och vacker. Läs!

Betyg: 5 av 5

Läst 2011 (del 16)

Titel: Ränderna går aldrig ur

Författare: Agnes Hellström

Antal sidor: 303

Förväntningar: Mediumhöga.

Handlar i grova drag om: Ränderna går aldrig ur handlar om Elin, som börjar på Sigtuna Humanistiska Läroverket när det är dags för gymnasiet. Elins mamma och mormor har även de gått på Sigtuna, men mamman valde senare att bryta med sin överklassiga bakgrund och fostrade Elin i ett radhusområde i uppländska Gimo. Mötet med internatskolevärlden blir ganska dramatiskt, då Elin både tillhör och står utanför den kultur som dominerar på internatet. Det här är både en berättelse om själva internatskoleandan och om de starka vänskapsband som uppstår när man lever tätt inpå varandra i flera år. Självklart är det också en berättelse om social klass - om betydelsen av att ha rätt bakgrund, namn och tillräckligt mycket pengar.

Så tycker jag: Jag förväntade mig en mer stereotyp, alternativt förutsägbart kritisk, skildring av internatskolemiljön – men blev positivt överraskad. Visst skildrar Hellström en ganska stelbent och konservativ miljö, där både klass, kön och etnicitet är avgörande för vilket handlingsutrymme man har. Men samtidigt så finns det många nyanser. Till stor del är det här en bok om kärlek och vänskap – och om det kluriga i att vara tonåring. Det är också en intressant bok om en ung människa som utforskar sin egen bakgrund och upptäcker att allt inte är vad det synes vara.

Betyg: 4 av 5