Titel: Min kamp
Författare: Karl Ove Knausgård
Antal sidor: 442
Förväntningar: Höga! Den är ju utmålad som den nya Lars Norén-luntan!
Handlar i grova drag om: Det här är del ett i Knausgårds (planerade) svit om sex självbiografiska böcker. Kort och gott så handlar Min kamp om relationen till den demoniske och sedermera gravt alkoholiserade fadern och om döden. Den handlar också om relationen till den ett par år äldre brodern och Karl Oves gryende författarskap.
Så tycker jag: När jag läste det första kapitlet så tänkte jag mest åh, nej, inte en till socialrealistisk självbiografi med en demonisk farsa och hunsade och misshandlade familjemedlemmar. Det är extremt detaljerat. Man känner smörgåsarna växa i munnen, hör tv-apparaterna surra och stegen dunsa mot golvet. Det är som att befinna sig i en Ken Loach-film. Men sedan händer det någonting med texten. Det är ångest, misär och navelskåderi i den högre skolan - men det fantastiskt berättat med en knivskarp iakttagelseförmåga. Växlingarna i tid är snygga och effektiva. De populärkulturella referenserna är klockrena. Några ögonblicksskildringar, exempelvis av när Karl Ove leker med sin brorsdotter, är full för första gången eller dricker kaffe i farmoderns söndersupna hem, kommer att stanna kvar under mycket lång tid. Det är en extremt bra bok!
Betyg: 5 av 5
Uppdatering: en mer korrekt kategorisering av Min kamp är att den är autofiktiv. Och det är ganska uppenbart när man läser den; med den detaljnivån kan det helt enkelt inte vara biografiskt eller självbiografiskt utan måste snarast vara någon form av hybrid. För min del skulle det dock kunna vara helt fiktivt utan att det spelade någon roll för läsupplevelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar