Det här kommer jag att ångra (när vardagsrummet slukas av en djungel)

I skymningsljuset stuvade jag in sonen i bilen och åkte tvärs över den norrländska pärlan. Här fanns det en mission minsann. En monstrea, eller kanske till och med två, skulle inköpas. Detta trots att jag efter monster-monstrean, som jag övertog från min hyresvärd på Södermalm för mer än två årtionden sedan, borde ha lärt mig att aldrig mer släppa en monstrea över tröskeln. De växer monstruöst snabbt. De blir skitstora. De slukar allt ljus, även om hemmet ser ut som en gallerilokal med operationsbelysning. Men tja, de har snygga blad.

Fanns det några monstreor kvar på den stora blomsterladan då? Så klart det inte gjorde. Jag kom hem med två kastanjeplantor och tre kaktusar.

Nu är jag helt besatt av tanken på monstreor. Besatt.

Använd fantasin (eller inte)

Började morgonen med att springa omkring i trädgården, i spöregnet, och plocka ihop kringblåsta delar från växthuset. Om jag hade varit en ordentlig bloggerska hade jag tagit stämningsfylda bilder av trassligt hår, blöta löv, plexiglas och leriga Hunter-stövlar. Men, nej, det var bara blött och kallt.

Ja, kanske tänker jag bara på hus just nu

Jag må vara sen på bollen - men jag kan inte sluta plöja mig igenom intervjuerna/inredningsreportagen på Freunde von freunden. Oh my.  Lägenheter, hus och kontor som uppenbart är befolkade av människor. Människor som har sladdar, fula brödrostar, vykort och förlupna strumpor. Människor som lyssnar på Bob Dylan, spelar på gamla analoga synthar och sorterar sina blyertspennor i storleksordning. Samtidigt som det ofta är så fint, så fint.

Korta ögonblick kan jag fundera över varför jag helt övergav en mer konstnärlig bana, sedan kommer jag på de ickeromantiserande svaren.

Rum

Alltså, det här vardagsrummet. Skrivbordet vid fönstret. Monstreorna. Funkislamporna i sovrummet. Novemberkaktusen i badrummet.

Jag måste nog fråga min mor om jag kan få hennes enorma novemberkatus. Den stor nog till och med på en pedistal.

De 17 bollarna på spelplanen

Så kom dagen då Maken skulle åka till den andra staden, en bra bit bort, dra sin föreläsning och gå på anställningsintervju. För jo, bland bollarna som har satts i rullning ingår potentiella jobb. Inte för att vi riktigt vet vad vi vill, eller att nuvarande alternativ har särskilt många likheter med de förutsättningar som fanns för ett år sedan, men jag tänker att det kanske...klarnar? Snart?

Jag tittar på hus, jämför uppdrag och försöker rannsaka vad som egentligen har betydelse. Livet här har på många sätt blivit så självklart. Det är vardag, det är trygghet. Det är här jag träffade Maken. Det är här våra barn har fötts och hittills växt upp. Jag har mina stigar i skogen, ett jobb jag trivs med - och sakta har jag byggt upp ett socialt nätverk, både privat och professionellt. Jag äter middagar med mina boktanter och simmar i havet. Men så översköljs jag av alla de där känslorna som jag oftast stänger av. En diffus längtan hem. Kullerstensgator. Pendeltåg. Lloyd Cole. Vinbärste i vida koppar. Vännerna som jag skev hemtentor med under tidigt 90-tal. Dammiga arkiv. Svampskogar. Auktionshus. Regnvåta oljerockar.

Ibland tror jag mig veta vad åtminstone jag vill. Tio minuter senare är ingenting givet. Det vore ju även fint om vi till slut kom fram till samma svar, samtidigt.

Vardag, oh vardag

Jag sitter vid köksbordet och vänder och vrider på en text som gör uppenbart motstånd. Jag tittar på hus i en stad som jag inte vet om vi någonsin kommer att bo i. Jag funderar på om ett sånt där gult vitrinskåp från Ikea, som alla tycks ha, skulle piffa upp vardagsrummet, eller om det bara skulle bli ännu en måltavla för Lille O:s flygande bollar och leksaksprojektiler. Jag lyssnar på Nine Inch Nails Recoiled och allt är sig ganska likt.

Hej, hej, bloggen

Det var inte meningen att jag skulle lägga ner bloggen. Inte ens ta en flera månader lång paus. Men det var som om luften gick ur mig under sommaren. Någonstans mellan löprundor och hela dagar på stranden. Vad mer finns att säga? Förutom allt det som finns att säga men som ändå kanske inte just låter sig sägas?

Men.

Jag tar ett djupt andetag och räknar till tio. Och ni som känner mig vet att det sistnämnda är en referens till Dusty Springfield.