Att drabbas av en smula nostalgi

Då och då kikar jag in på House of Philias blogg. Inte för att jag är speciellt förtjust i hennes jargong, men hon tar fina bilder - och bor i de hoods som jag bodde i som tonåring (och som min mamma bodde i fram till i våras). Jag gillar helt enkelt at få små glimtar av de gatorna, husen och själva området. Som idag, när lågstadieskolan där jag gjorde min prao i nian skymtar förbi. Eller tennisbanorna där jag och M. dånglade iväg en och annan tennisboll, men mest satt och åt glass bredvid (och spanade efter ett utvalt objekt som bodde i ett av husen mitt emot). Eller det röda huset som skymtar i bakgrunden, där S. från parallellklassen bodde (vi gillade verkligen inte varandra, men varför kan jag i efterhand inte komma ihåg). Det är gator som jag vandrat och sprungit längs, nästan hur många gånger som helst. Det är hus där jag har druckit oboy och käkat rostbröd efter skolan, eller några år senare varit på absurda fester i. Att parken som nämns råkar vara samma park där jag träffade en blottare, tja, det är väl lite mindre nostalgiskt. Liksom mycket annat. Högstadiet var inte riktigt min grej, för att göra en lång historia kort. Men trots det så gillar jag glimtarna.

Ps. Nej, vi bodde inte i någon av de gigantiska disponentvillorna. Ej heller hade vi mur runt huset eller någon morrande dobberman, men väl i ett synnerligen charmigt gammalt k-märkt radhus.

Att känna (nordan) vinden i nacken

Sådärja, nu ska jag bli en normal människa och ta helg. De senaste dagarna har jag skickat in forskningsansökningar och klippt av håret några decimeter. Båda dessa saker känns ganska befriande.

Klippa eller inte klippa?

Klipptid är bokad. Tänk om jag skulle ta och hyvla av håret några decimeter? Jag är sjukt trött på min risiga hårman (för även om det är bra för kroppen att springa och simma i den omfattning som jag gör så är det ingen hit för håret att tvättas minst en gång om dagen...eller marineras i klor).

Vi får väl se hur modig jag är när jag väl sitter i frisörstolen, för av någon anledning känns ett par decimeter hårs vara eller icke vara som ett jättelikt beslut.

Ich bin ein roboter

I torsdags var jag, tillsammans med ett gäng grånade banktjänstemän, på Kraftwerks konsert på cirkus. Tidigare under eftermiddagen var jag på den nyöppnade utställningen Dansmaskiner - från Legér till Kraftwerk på Moderna Museet,  där Kraftverks 3D-installation 12345678 (utifrån åtta låtar) utgör mittpunkten.

I min värld är Kraftwerk så nära perfektion man kan komma. Punkt.

Kraftwerk var min ingång till elektronisk musik och har varit en given del av vad jag lyssnar på sedan dess. Den första skivan jag köpte med dem var Radio-Activity, när jag började sjunde klass. Jag satt på golvet i mitt rum (beige fluffig heltäckningsmatta för övrigt), stirrade på den sjukt snygga omslaget och lyssnade på den hypnotiska vocoderrösten. Om och om igen. Sedan köpte jag Trans Europe Express, Autobahn, The Man Machine, Computer World och Electric Café i rask takt. Senare inhandlades mer obskyra skivor som Kraftwerk 1 och 2 och samlingen Exceller 8. Under ett antal år tyckte jag att det var en fullt rimlig outfit att gå omkring med röd välstruken skjorta och svart slips.

Sommaren efter att Electric Café hade kommit ut var jag på semester med mina föräldrar i Tyskland. Då tvingade jag dem att åka en extra sväng till Düsseldorf och köra omkring i inustriområden (vi kanske skulle ha sådan tur att vi råkade passera Ralf och Florian när det var ute och cyklade, i sina matchade svarta cykeldressar? Eller bara råkade hitta Kling Klang-studion?). Den sistnämnda incidenten, när jag tvingade min far att åka till Düsseldorf, betraktar Maken som mycket oroande inför ungarnas tonår. Vem vet vilken fanatism som har ärvts från mig.

När jag såg Kraftwerk första gången, 1991 i Solnahallen, var det ungefär det största som kunde hända i mitt liv. De hade i princip inte gett några konserter efter Computer World-turnen och jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att se dem live (det här var ju på den tiden det fortfarande fanns en traditonell skivindustri och artister kunde låta bli att turnera bara för att de inte hade någon lust). Förväntningarna var med andra ord skyhöga - och de överträffades med råge. Det var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.

Sedan dess har jag sett dem några gånger till. Även dessa gånger har det varit f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t. För grejen med Kraftwerk, som nog många har missat, är att de har ett sådant sjukt grove (i perfekt harmoni med Ralfs avmätta stämma, körd genom ljudfilter och vocoders). De kan få en sten att dansa.

Torsdagens konsert var, självklart, sinnessjukt bra. Allt från givna höjdarnummer, som Metropolis och Trans Europe Express, till mixade versioner av Music non stop. Men vad tusan, jag gillar ju till och med nyare saker som Tour de France-mixarna och Aero Dynamik.

För övrigt så ska Maken vara glad att vi inte fick tvillingpojkar. För då skulle jag ha insisterat på att de skulle ha hetat Ralf och Florian. Och för ögonblicket försöker jag att förtränga att Florian inte längre är med i Kraftwerk. Det är alltför smärtsamt.

Ich bin ein roboter.

Snart så (eller i alla fall någon gång?)

Det fanns en tid när jag var väldigt pysslig. Jag renoverade lägenheter. Tapetserade. Klädde om möbler. Sydde lapptäcken för hand (oh well, det finns antagligen en diagnos för det). Den tiden känns väldigt avlägsen.

Inför varje helg så tänker jag saker som yes, nu i helgen, då ska jag banne mig sätta upp den fina tapeten i sovrummet! Eller som nu, yes, äntligen ska vi få in golvskivorna på den lilla toaletten så att jag kan lägga nytt mosaikgolv (och behovet av detta är inte estetiskt, sedan vi bytte stammar i somras har vi haft två mindre charmiga hål i golvet). Men sedan blir det - surprise! - ingenting. Helgerna går åt till dotterns simträning, städning av hus, löppass, storhandling och annat mer eller mindre nödvändigt. Och när vi kommer till att tänka på vad mer som kan göras så är klockan sju och det är söndag kväll.

Jaja, snart får vi kanske tillbaka toaletten på övervåningen.

Mindre väntade saker man kan fundera på (hej NFL!)

Av någon anledning kollar vi på amerikansk fotboll på söndagkvällarna. Vi har dock inte riktigt kommit fram till vilket, eller vilka, lag vi hejar på. New England Patriots ligger bra till (de är grymma denna sässong!), likaså Seattle Seahawks. Om man vill se en hemmamatch live någon gång så bör det ju vara i en stad som man vill åka till (och både Boston och Seattle är ju väldigt sympatiska). Maken är också svag för Cincinnatti Bengals, efter att ha följt någon tv-serie om dem. Jag är svag för San Francisco 49ers och Green Bay Packers (efter att ha varit i Wisconsin - och faktiskt kollat på amerikansk fotboll). Det känns ju som att man måste välja med viss noggrannhet, för när valet är gjort så får man ju lov att hålla fast vid det. Typ för alltid.

Att fundera över listor

Det är kul att läsa alla svar på Lisas lista, som florerar i olika bloggar just nu. Och även om jag inte orkar med några listor eller utmaningar just nu (jag har fortfarande inte glömt plågan av den där musikutmaningen som jag gjorde för några år sedan) så är det svårt att inte låta bli att fundera på vilken låttext jag skulle tatuera i svanken (nej, inte Born to run...men kanske We're functioning automatik, and we are dancing mechanik, we are the robots) eller vilken författare jag skulle hånga med under pistolhot (tja, varför inte Jonathan Franzen?). Kanske kommer det mer.

Ps. Eller: Walking in the pouring rain, Walking with Jesus and Jane (jag tänker i Courier-typsnitt)

När man vet att man inte är norrlänning utan bara bor i de norra delarna av landet

Grannbarn: Varför är alltid eran dörr låst?
Icke norrlänning: Ehh? För att inte vem som helst ska kunna kliva in så klart.
Grannbarn: Jahaaa (*tveksamt*) men det är det väl ingen som gör?

Det är då man inte går in på en mer utförlig diskussion om kringdrivande galningar. Eller rara grannbarn som kliver in i huset utan att knacka eller ringa på.

Ska vi prata om vädret? (del 2)

Minsann om vi inte uppsökte den lokala ishallen, på allmänhetens tid (som den så fint heter), idag. I en timme åkte Maken och Stora L. skridskor. Jag stapplade omkring som Bambi. Lille O. var tvärsur över att det inte alls var så enkelt att åka som han trodde innan (till slut lyckades han dock ta några steg på egen hand).

Ute på parkeringen, i det blöta snöfallet, hörde jag en man fråga sin (gissningsvis) fru vad de skulle äta till middag. Blixsnabbt svarade hon:
- Du! Jag har inte gjort någonting annat än lagat mat i två veckor och jag har inte en aning om vad vi ska äta till middag.

För en mikrosekund var jag nära att gå fram och ge henne en kram och säga:
- Du, vi går och käkar någonstans. Blir Victoria bra?

Nu är jag klar med jullovet utan snö.

Ska vi prata om vädret?

Det här blev jullovet utan snö. Vad jag tycker om det? Illa, illa. För om jag nu ska bo i Norrland så vill jag ha snö på vintern. Det är liksom fringisen. Jag vill kunna åka slalom med ungarna, låta Lille O. åka bob och Stora L. bygga snöfigurer. Jag vill inte springa i nollgradigt regn och snöslask. Jag vill ha snö och minus tio grader.

Så vad har vi gjort istället då? Tja, hängt i badhuset. Cyklat. Besökt lekland. Rivit toalettgolv. Spelat Wii. Gnällt på vädret. Tjatat hål i varandras huvuden. I morgon funderar vi (till och med...) på att uppsöka en ishall och åka skridskor. Då är desperationen nära.

Jag. Blir. Galen. 

Fiskpinnen!

Visst är det skönt med jul och nyårsledigt. Mindre kul är dock alla måltider som ska tillagas. Måltider som dessutom ska tilltala ett par ungar med högst begränsade preferenser.

Nåja, det är ju tur att jag har haft den här bloggen i en miljard år och kan söka på recept i den. Som remouladsåsen som räddar vilken vissen fiskpinne som helst. Inte för att jag tänker äta fiskpinnar (hej rödspättan!) men det finns ju fler i familjen.

Löparåret 2013

Jag gissar att det är symptomatiskt att jag inte bara ha skrivit en tillbakablick över löparåret 2013 - utan två. Väldigt mycket i mitt liv handlar ju om löpning (när jag inte jobbar eller hänger med familjen). Tjatigt? Tråkigt? Det må så vara. Men jag mår bra av det. Riktigt bra.

Under det kommande året hoppas jag bli snabb och springa minst tre marathon. Förhoppningsvis kan jag fixa en kvalifikationstid till Boston marathon. Och ja, årets första pass är redan avklarat.

Nyår

Alltså, jag är ingen varm anhängare av nyårsaftnar (vilket jag har skrivit om tidigare). Allt för ofta blir de ett antiklimax, med samma klänning som värdinnan, för höga klackar, odrickbart rödtjut, mascara på glid och konstiga spellistor. Jag har traskat genom industriområden, tvärs genom Stockholm, i brist på bussar och taxis. Jag har gråtit på toaletter. Jag har gått hem innan tolvslaget. Jag har blivit dumpad av min nyårsdate (vid närmare eftertanke så tror jag att den nyårsafton tar priset som mest miserabel). Så klart har jag också haft trevliga nyårsaftnar. Skålat i champagne. Fått oväntade kärleksförklaringar av bästa kompisens lillebror. Tittat på makalösa fyrverkerier ovanför takåsarna. Och tänkt att livet är perfekt just där och just då. Men ändå, allt för ofta har nyårsafton inneburit alltför höga förväntningar och känslomässig härdsmälta.

I år lagade vi en wasabicheesecake och tog med ungarna hem till dotterns bästa kompis familj. Där var det både folk vi känner och ett gäng nya bekantskaper. Det var uppspelta ungar, god mat, frågesport, Dusty Springfield och ystra kattungar. Bortsett från en rejäl allergishock mot de sistnämnda så var det trevligt och lugnt. Och jag gillar lugna nyårsaftnar. Kanske är jag helt enkelt för gammal för att orka med drama.

2014 - nu kör vi.