Hej konsumtion!

Och när jag, lätt drömmande, tänkte på semestern som börjar om tre-fyra veckor (jag orkar inte ens räkna mer exakt) så kände jag ett starkt behov av att klicka hem en I-phone. Vad tusan, jag måste ju kunna blogga i stugan och någon måste ju bidra till landets bnp. Klick, klick.

Om en vecka landar den förhoppningsvis på ett postkontor nära mig.

I can work it out?

Jag vill bara förvarna om att den här bloggen kan gå in i en väldigt förutsägbar och ointressant omloppsbana under de kommande veckorna. Det är mest bara jobb, jobb och jobb. Nu är det två dagars kurs (som jag ska delta i - inte hålla...), sedan är det två dagar med slutseminarier/examination och handledning. Nästa vecka är det allehanda möten, nästan varenda timme. Samma sak vecka efter det. Inklämt mellan allt som är inbokat så är det massor med förberedelser, vilket mestadels hamnar utanför vad som kan betraktas som normal arbetstid.

Ja, ja, om jag lyckas skriva någonting kul/intressant/tänkvärt utöver allmänt gnäll så får det ses som bonus.

Snabbvisit

Nej men hej konsumtion!

Diagnos: neutralt och bra löpsteg, höga fotvalv och relativt mjuka fötter.

Dagens insikt

Om du vill lära känna ett gäng nya människor, samt få en ny bild av människor som du trodde att du visste någonting om, så rekommenderar jag att diskutera monarkins varande/icke varande samt huruvida Vickan själv bör få bestämma om pappa Kungen ska överlämna henne vid altaret. Om du dessutom stänger in folket på en gård mitt ute på den skånska landsbygden, med obegränsad tillgång till vin och kunglig choklad...ja, då har det helt enkelt goda möjligheter att bli riktigt underhållande.

De skånska backarna var sega, mycket sega

Kvällslektyr

Den är så bra att klockorna stannar.

Inte en tall så långt ögat når

Mammaskuld och förväntade bullar

Läs Helen Sigfridssons inlägg om mammastress, skuldkänslor och orealistiska förväntningar på föräldrars engagemang i förskola och skola. Läs särskilt slutet om de deltidsarbetande mödrarna (ja, för det är vanligtvis mödrarna som jobbar deltid).

För att koka ner essensen i var jag står i frågan: jag gillar att vara en bra förälder och vill att vårt barn ska ha en bra och meningsfull vardag - men jag vägrar att jobba deltid för att baka bulla, grilla korv och arrangera loppmarknader. Och jag tänker inte känna några större skuldkänslor för att jag har missat både luciafirande och sommaravslutning.

Mot skåne

Nu har jag jobbat som en iller i ett par dagar; demonstrerat ett tekniskt system för styrgruppen, förhandlat om nya samarbeten, handlett, gett besked, fattat beslut, bokat nya möten och demonstrationer samt skrivit ut en massa nödvändiga dokument. I hallen står väskorna packade för ett par dagar på den skånska landsbygden. Mer jobb, men av annat slag. Förhoppningsvis får jag även tid att springa några rundor.

Morgondialog

- Hör du, nu är det dags att stiga upp!
- *mummel mummel*
- Va?
- Om jag försover mig...och missar flygplanet...
- Eh?
- Får jag åka och spela golf istället då?
- Nä.
- Skulle det vara att vansköta jobbet?
- Japp.
- Det var ju tråkigt.

Allvaret väntar (de 2)

För övrigt så överlevde jag dagens arbetschock. Det var dock en smärre chock att kliva in på det dammiga kontoret, öppna mailboxen, tömma postfacket och rusa iväg till det första mötet. Chefen meddelade dock glatt att stället stod kvar och att inga revolutioner hade genomförts i min frånvaro. Fint så.

Dagens identitetskris

Herre gud. Jag har ett barn som pratar umemål.

Umemål.

Norrländska.

Gulligt? Ja, visst. Men jag är ju inte norrlänning. Hur gick det här till?

När saker och ting plötsligt faller på plats

Efter att ha sett Hitta Nemo ungefär 500 gånger så var det som om Lilla L. plötsligt förstod vad filmen egentligen handlar om. När dykarna har fångat Nemo och stoppat honom i plastpåsen - och Nemos pappa har börjat leta efter sin son:
- Men MAMMAAAA! Var ÄÄÄÄÄR Nemo!!!??? Nemo är BÅÅÅÅÅRTA!

Allvaret väntar

I morgon är det dags att släpa sig till jobbet. Kul, kul, eller hur det nu var? Efter tio dagars ledighet har jag äntligen lyckats uppnå lite semesterfeeling - och då är det roliga så klart slut för denna gång. Nu väntar hårt arbete i några dagar. Telefonkonferens, systemutveckling, en överfylld mailbox, möten, produktion av styrdokument och handledning. Sedan ska jag åka på internat i några dagar.

Hemma

Väskorna står fortfarande i hallen, oerhört ouppackade. Hämtsushin är äten. Mailboxen är nödtorftigt genomgången, med ett antal flaggningar för sådant som måste tas tag i asap. Eller i morgon i alla fall.

Huset luktar damm och instängt. Gräsmattan ser ut som en äng.

Vi har haft det bra i turistgettot, med all inclusive och allt. Jag har legat i en solstol i skuggan och läst böcker större delen av tiden - och jag var den enda på flygplanet på vägen hem som inte hade solbränna.

Internet-detox

Jag har vare sig kollat mina mail eller bloggen på fem dagar, vilket gör mig ganska nervös. Jag har inte heller någon aning om vad som händer i världen. Har euron kraschat? Har mona rockat loss fullständigt?

Till slut!

Nu ska jag jobba på något som jag är ganska usel på, att slappna av.

Tre på natten och vi sitter fast i en evighetsloop av väntan.

Kroppen i (annan) chock

Det är sommarvärme ute! När jag tassade ut till brevlådan i mitt randiga nattlinne så kom det ljumma vindar svepande. Ljumma som i varma.

Huden har för övrigt inte lossnat från benen och den illröda färgen har mildrats. Linementet ska dock i sopkorgen.

Hur korkad får man vara: om konsten att plåga sina benhinnor och chocka kroppen med linement

Upprymd av att löpningen har gått oväntat framåt under de senaste rundorna så gav jag mig ut på en 7 kilometersrunda. Efter ungefär 100 meter noterade jag att benen var helt stumma. Efter en kilometer hade jag så ont att jag mest vill gråta. Istället för att vända hem så hade jag en idé om att det skulle släppa om jag bara fortsatte att gå/lunka lite försiktigt. Visst fungerade det. Med viss smärta (läs: bitvis med tårar i ögonen) så stretade jag mig fram - fortfarande en smula upprymd av att det åtminstone inte kändes jobbigt rent konditionsmässigt.

Väl hemma stretchade jag och hoppade in i duschen. Sedan kom nästa korkade idé: i badrumsskåpet hittade jag ett linement som min gamla yogalärare vid något svagt ögonblick prackade på mig. Hmmm, tänkte jag, det här blir nog jättebra! Och så smetade jag in benen med linementet.

Tja, sedan dess har jag velat gråta av andra smärtor. För så klart så fick jag någon slags allergisk reaktion av skiten. Hela benen blev knallröda och huden kändes som om den skulle lossna.

Note to self: kom ihåg att jag är rödhårig och har synnerligen känslig hud. Smeta inte in hela kroppsdelar i något jävla naturpreparat. För övrigt så går det bra att springa kortare än planerat.

Vänta bara till september, vilken form jag kommer att vara i...

Efter c:a tio löprundor under den senaste månaden - och nu på den andra veckan av det mer seriösa träningsprogrammet - så börjar det hända saker. Det går lättare, kroppen svarar och jag ser till och med fram emot mina rundor. Effekten har kommit betydligt snabbare än förut (ja...jag brukar få börja om från början varje säsong, då jag hatar att springa när det är kallt, halt och mörkt).

Bokhög

En underbar början på dagen

Natten var fylld av mardrömmar, berättelser om monster och blåbär och en vaken dotter. Sedan försov vi oss.

Nu har jag migrän och är så trött att bokstäverna hoppar framför ögonen.

Marknadslogik enligt min mamma

Min mamma hänger mycket på auktioner, loppisar, antikmässor och i antikaffärer. Man kan utan överdrift säga att antikviteter och gamla prylar är hennes största intresse. Hon äger knappt en ny grej och hon umgås i princip bara med folk som också spenderar all sin tid i antikvitetssammanhang.

Då och då så handlar hon prylar till mig också. Jag följer ett antal auktionshus på nätet och när jag är intresserad av någonting som skickar jag min mamma (vilket hon absolut inte ser som någonting betungande utan bara som kul). Oftast vet hon väldigt exakt vad som är ett bra respektive marknadspris för det som jag intresserad av. Likaså så brukar hon ha bra känsla för hur mycket jag är beredd att betala. En del av poängen med att handla på auktioner är ju möjligheten att göra fynd, jag vill med andra ord inte betala hur mycket som helst för en pryl.

Nåväl. Idag var min mamma på en kvalitetsauktion. Jag var intresserad av tre tavlor; en som gissnings skulle bli ganska dyr (av en känd konstnär med en stabil och stigande prisbild), en som sannolikt skulle bli billig (känd regional konstnär, men auktion i "fel" region) och en med ett ganska högt utropspris men som min mamma av olika skäl trodde skulle bli billig ändå (ganska känd konstnär, men som på senare tid har sjunkit i pris). Den förväntat dyraste tavlan skulle gå sist - och jag trodde inte att mitt högsta bud skulle räcka för att få den. Instruktionen till min mamma var dock att vara med på de andra två tavlorna - och att ropa in dem (eller en) om de gick för ett bra pris. Det var med andra ord någon av de två tavlorna som jag trodde att jag skulle köpa.

Ett par timmar senare ringde min mor och meddelade att jag hade fått alla tre tavlorna:
- De första två fick du till ett jättebra pris! Så då tänkte jag att du gott kunde vara med högre på den tredje!
- Eh, va?
- Ja, då kunde jag ju lägga marginalen på den!
- Ja...så kan ju också tänka. Men jag trodde inte att jag skulle köpa tre tavlor, jag trodde att jag skulle köpa en.

Summan är att jag har köpt tre tavlor, för ungefär tre gånger så mycket som min tänkta budget var. Men, men, min mamma har så klart helt rätt i att jag fick dem till ett bra pris. Och jag kommer antagligen att bli jättenöjd när jag har smält summan.

Note to self: ge mamma en maxbudget nästa gång.

Fantastisk!

Dagen hittills

Röja i trädgården. Springa 8-9 kilometer. Fika. Äta. Röja mer i trädgården. Titta på barnet som roar sig med grannbarnen. Handla mat. Köpa nagellack. Grilla. Röja lite till. Läsa hemska prinsessböcker. Falla ihop i en liten hög i soffan.

År 2000?

På NetWorking kan man läsa ett intressant inlägg av Linda, om vad hon gjorde för tio år sedan och vad hon gör idag - och om det egentligen är värt det.

Åren mellan 1997 och 2001 är ganska gyttriga för mig, så jag är inte riktigt säker på att jag kommer ihåg exakt hur det var år 2000. Jag var doktorand och bodde högt över takåsarna i Råsunda. Jag cyklade oftast till jobbet, hade ett allt annat än bra icke-förhållande (det förtjänar inte ens att benämnas som förhållande). Jag tror att det var den sommaren som jag spenderade i England, vilket innehöll allt från dammiga datorsalar, döda kaniner till mängder av shopping. Jag hade kort hår, en snygg italiensk kostym som jag ofta kombinerade med en blå och vitrandig tröja och en svart mulberryväska. När jag var ledig umgicks jag mest med Bästa K. och Bästa M., förutom när jag partade med de andra singeldoktoranderna på Cliff Barnes eller Tranan (vilket i ärlighetens namn var ganska ofta). Jag trivdes på jobbet, skrev på min avhandling och undervisade en hel del - och trodde nog att jag skulle vara kvar på den arbetsplatsen i många år framöver. Riktigt så blev det inte, jag sökte nya jobb ett par år senare. Privat försökte jag intala mig själv att jag var jättenöjd med mitt liv; jag fick ju göra det jag ville göra, hade hyfsat bra med pengar som jag kunde spendera på vad jag ville, kunde resa mycket och bodde i en fin lägenhet. Men innerst inne var jag inte särskilt nöjd med någonting. Minst av allt med mitt så kallade kärleksliv.

Tio år senare bor jag 67 mil norrut, med man, barn, villa, sommarstuga och kombibil. Visst händer det att jag cyklar till jobbet, men skrämmande ofta tar jag bilen (då det blir mindre stressigt att hämta på dagis då). Lönen har nog ökat med 100 procent, likaså arbetsbördan och ansvaret. Om någon hade sagt det senare för tio år sedan så hade jag trott att det var ett skämt, men nu tycker jag att det är helt normalt. Jag jobbar, trots allt, sällan mer än jag vill eller orkar.

Ett par saker är väsentligt annorlunda nu mot för tio år sedan: jag lagar mat och spenderar väsentligt mindre pengar på väskor. Och det mest väsentliga: jag lever med bästa maken och har en underbar dotter. Det spelar ingen roll om jag har en skitdag på jobbet ibland, för jag kommer hem till de roligaste och knäppaste människorna jag känner. Om inget annat hjälper så åker jag ut till stugan och stirrar på havet.

Det är värt det. Det är mycket bättre.

Vad gjorde ni år 2000?

Snart så!

Snart är det helg. En bokleverans (med bland annat Patti Smiths Just Kids och Sara Stridsbergs Darling River) från Bokus väntar på avhämtning . Solen skiner. Vi ska åka ner på stan och käka glass och konsumera. Skit samma att jag har spillt ondsint tomatsås på finkoftan och att jag bara har hunnit beta av hälften av punkterna på post-it-lappen.

Hoppsan!

Jag trodde att jag och chefen skulle gå på ett helt vanligt möte idag, men det var det inte. Det var ett jobberbjudande, mitt framför näsan på chefen, till en konkurrerande enhet (som i och för sig inte nödvändigtvis betyder ändrad anställning). Lite lätt förvirrande. Både för mig och chefen.

Ett mycket udda upplägg.

Den spontana instinkten säger nej. Smickrande - ja! Bra på cv:n - ja! Utmanande - ja! Men jag kan inte säga ja till allt. Dessutom finns det en massa hakar. Det är inte en slump att enheten vill rekrytera externt.

Kultur i helgen?

Tänk om man skulle ta och vara lite kulturell till helgen och göra en vända på Bildmuseet, som har avgångsutställning från Konsthögskolan, och Västerbottensmuseet, som har utställningen I Sune Jonssons fotspår/Efter den stora flytten. Jag älskar Sune Jonsson, gamla bönehus och rynkiga tanter. Helt utan ironi.

Omvänd KBT

Så var det dags för veckans omvända KBT: Arga snickaren och Fuskbyggarna.

Jag upprepar mantrat nej vi ska inte bygga hus, nej vi ska inte bygga hus, nej vi ska inte bygga hus tills syret tar slut och jag svimmar.

Uppdatering: akut ångest och andnöd. Huset i veckans avsnitt av Fuskbyggarna ligger på vägen till vår stuga. Vi har till och med spekulerat om varför det inte har byggts klart.

Projektmöte - om konsten att ta saken i egna händer

Idag har jag varit på projektmöte hela dagen. Jag har ju skrivit om dessa möten förut, om hur vi sliter nonstop utan raster och nästan svälter ihjäl. Det är knappt någon mat, inget kaffe och definitivt inga bullar eller kakor. Det är ganska konstigt när jag tänker på det: lever inte systemare och programmerare på Jolt Cola och Snickers? Toppat med en rejäl pizza då och då?

Idag tog jag saken i egna händer och tog med en rejäl to-go-latte, chokladbit och en godispåse. På den mikroskopiska lunchen drog jag i mig en extra kaffe. De övriga projektmedlemmarna, som uppenbarligen är med i någon hälsokult, tittade förbryllat på mina tillbehör.

Nu får det vara nog: om uteblivna bebisar och marathon (del 2)

Okej. Nu är jag igång med det fina och ambitiösa träningsprogrammet. Och jävlar in min lilla låda vad vältränad jag kommer att vara om 20 veckor.

För övrigt är uttryck som jävlar in min lilla låda klart underutnyttjade i dagens samhälle.

Nu får det vara nog: om uteblivna bebisar och marathon

En effekt av att jag (eller snarast vi) har försökt att utöka familjen med ytterligare en unge i drygt ett och ett halvt år är att mina marathonplaner har blivit lidande. Det har inte känts helt motiverat att dra igång en storsatsning på löpningen när jag inte har vetat om jag kommer att vara gravid när det intressanta loppen äger rum. Inte heller rent kroppsligt har det känts som någon lysande idé, då jag är ett litet spinko med dåliga blodvärden (varav inget är bra för fertiliteten). Min kropp är inte av den typen att den biffar till sig av intensiv träning, den reducerar bara fett och ersätter det med seniga muskler (vilket antagligen inte heller är bra för fertliteten).

Hur som helst. Nu är jag trött på det här. Både på att jag inte verkar bli gravid och på att jag sumpar mina löparplaner. Om 20 veckor är det Stockholms halvmarathon, som jag har sprungit ett par gånger tidigare, och nu tänker jag följa ett seriöst träningsprogram och springa det på en anständig tid. Om ingenting oväntat händer så blir det ett "riktigt" maraton under sen höst eller nästa vår.

Jag har sprungit fem eller sex rundor under de senaste veckorna. På tisdag börjar jag följa träningsprogrammet.

Helgen

Sanerat hem, tvättat tvätt, veckohandlat, röjt i trädgården, sorterat leksaker, roat dotter, planterat om blommor, lagat mat, försökt att reproducera oss.

Det var åt helvete för kallt för att åka ut till stugan i helgen. Alltså stannade vi hemma. Ingen brasa, inga fåniga körer.

Första maj och hushållets torra humor

Förra året väckte första maj en lust att ha högläsning av Poppers The Open Society and its Enemies samt J S Mills Om Frihet. I år funderar vi på att trycka upp tröjor med budskapet: Paretooptimalitet.

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla detta för: liberalhumor?