Upprymd av att löpningen har gått oväntat framåt under de senaste rundorna så gav jag mig ut på en 7 kilometersrunda. Efter ungefär 100 meter noterade jag att benen var helt stumma. Efter en kilometer hade jag så ont att jag mest vill gråta. Istället för att vända hem så hade jag en idé om att det skulle släppa om jag bara fortsatte att gå/lunka lite försiktigt. Visst fungerade det. Med viss smärta (läs: bitvis med tårar i ögonen) så stretade jag mig fram - fortfarande en smula upprymd av att det åtminstone inte kändes jobbigt rent konditionsmässigt.
Väl hemma stretchade jag och hoppade in i duschen. Sedan kom nästa korkade idé: i badrumsskåpet hittade jag ett linement som min gamla yogalärare vid något svagt ögonblick prackade på mig. Hmmm, tänkte jag, det här blir nog jättebra! Och så smetade jag in benen med linementet.
Tja, sedan dess har jag velat gråta av andra smärtor. För så klart så fick jag någon slags allergisk reaktion av skiten. Hela benen blev knallröda och huden kändes som om den skulle lossna.
Note to self: kom ihåg att jag är rödhårig och har synnerligen känslig hud. Smeta inte in hela kroppsdelar i något jävla naturpreparat. För övrigt så går det bra att springa kortare än planerat.
3 kommentarer:
men stackars. Det var det värsta jag har hört. Men låt inte detta stoppa dig!
Jag låter mig icke stoppas! Linementet ska dock i sopkorgen...
Såna där hummelkrämer är inte att leka med! Hoppas det ger med sig!
Skicka en kommentar