söndag 31 oktober 2010

Hur mycket tid som helst

Om man stiger upp i gryningen (läs: mitt i natten) så hinner man göra väldigt många saker, som att:
- läsa tidningen flera gånger
- äta frukost två gånger
- färga håret
- storstäda huset
- montera klart Elfa-hyllorna till garderobsprojektet
- tvätta fyra maskiner med tvätt
- baka bröd
- åka en sväng till det lokala leklandet
- åka till K-rauta och köpa några fler Elfa-delar samt tre orkidéer
- göra en lammstek
- sortera in alla kläder och skor i den nymålade och nyorganiserade garderoben.

Mycket tid blir det

Vintertid, det är ju exakt vad jag behöver. Jag som ändå vaknar vid fyra. Det vill säga...idag har jag varit vaken sedan klockan tre. Med andra ord; jag har hunnit läsa en halv bok, ett nytt nummer av Recidence, äta frukost, läsa DN och fundera över när övriga familjemedlemmar kan tänkas kliva upp ur sängen. Klockan är sju.

lördag 30 oktober 2010

But why, oh why?

Varför förtränger jag vilket elände det är att montera sparring/elfa-skenor? Det är ju inte ett dugg kul, bara frustrerande.

Det var ju också en lösning

Igår fick vi förklaringen till varför L. tycks ha förlikat sig med tanken på att det med största sannolikhet är en lillebror som bor i min mage. Till en av fröknarna förklarade hon pedagogiskt:
- När lillebror kommer ut ur mammas mage, då ska det bo en bebis till där inne. Det ska vara en flicka. För vi måste ha en flicka till...i familjen.

Tidigare har L. deklarerat att hon inte vill ha någon lillebror, eftersom hon inte tycker om pojkar. Att ett par av hennes bästa kompisar är pojkar har ingen som helst betydelse.

fredag 29 oktober 2010

Plötsligt händer det: i garderoben

Så, efter veckor av virus och lunginflammation så har jag börjat ta tag i mitt garderobsprojekt. Den sunkiga garderoben från 1948 ska få en rejäl ansiktslyftning. Fula omaka hyllor har åkt ut. I morgon ska jag spackla och måla. Sedan är det dags för de tjusiga Elfa-hyllorna, krokarna och blanka stängerna.

Och ja, jag går verkligen igång på sådant här.

torsdag 28 oktober 2010

Let's talk about love

Är du i ett förhållande? Ja.
Har du kysst någon idag? Ja, maken.
När går gränsen vid otrohet? Kyssar och hångel?
Är du romantisk? Ja, mer än vad jag en gång i tiden trodde.
Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Rolig, omtänksam och smart?
Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Samma som ovan? Äh, det är klart att jag har andra sidor också...typ disträ och egocentrisk.
Vad är viktigt i ett förhållande? Respekt, omtanke och gemensamma nämnare.
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Öhh...ja, så klart!
Har du lekt med någons känslor? Det är svårt att förneka. Det är dock länge sedan och förhoppningsvis glömt och förlåtet.
Hur många har du varit ihop med? Jag har haft fyra mer eller mindre seriösa förhållanden. Och sedan några konstiga, men förbryllande långvariga, strul.
Länge höll ditt längsta förhållande? Mitt nuvarande. Vi är inne på det åttonde året.
Hur länge var ditt kortaste? Mitt kortaste ordentliga förhållande varade ett drygt år, men jag har ju haft kortare mer struliga också.
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Numera är svaret givet: i ett förhållande. Men det trodde jag inte innan jag träffade maken!
Är du en bra pojk/flickvän? Jovars, det är jag nog. Jag har säkert ett antal konstiga sidor, men jag tror att de bra sidorna överväger.
Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Maken. Men just nu är vi så sjuka och förkylda att vi sover i olika rum. Inte så romantiskt kanske, men skönt för ögonblicket.
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? De var 30 respektive 40 år gamla.
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Tatueringar är inte min grej, oavsett motiv eller budskap.
Har du mest blivit dumpad eller dumpat? O, ja. Rejält och smärtsamt.
Hatar du ditt ex? Nej, men visst har jag varit skitarg, bitter och ledsen någon gång på yngre stenåldern. Det känns dock väääääldigt avlägset.
Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Jodå. Och jag har testat olika varianter av att försök igen, med mindre lyckat resultat. Även detta på yngre stenåldern, eller åtminstone förra århundradet.
Har du kvar någonting från dina gamla förhållande? Ja, det finns nog både gamla brev, fotografier och presenter (typ skivor) i någon låda i källaren. Men det är ju inte direkt någonting som jag sitter och rotar i.
När du vill ha någon, vad gör du? Väntar, är allmänt charmig och bidar min tid. Det är fan ett mirakel att jag och maken fick ihop det! *världens fegaste människor*
Bästa raggningsrepliken? Till slut lyckades jag pipa ur mig en fråga om maken ville hänga med på en visit hem till mig - och på den vägen är det. Han flyttade helt enkelt in.
Hur skulle den perfekta dejten se ut? Jag är inte mycket för dejtande, det är mest nervöst.
Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Maken - min vapendragare och bästa vän.
Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då? Bryta ihop. Ta mig samman, försöka reda ut vad som har hänt och se om det går att fortsätta/gå vidare. Jag skulle inte bara ge upp eller lägga mig ner och dö.
Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Jag är ju gift, så svaret är ja. Det är det näst finaste jag har gjort i mitt liv.
Vill du ha barn? Vi har ju barn, så svaret är ja.
Blir du lätt kär? Nej, faktiskt inte.
Vad faller du för? Intelligens, humor och gemensamma värderingar.
Vad är det mest avtändande du vet? Åh gud, den listan kan bli lång! Det är ju allt från knäppa värderingar till svettiga händer.
Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Det är helt avgörande. Jag tror inte på motpoler.
Har du fått ditt hjärta krossat? Ja.
Hur raggar du? Typ inte alls och har nästan aldrig gjort det.
Har du en ”utseendetyp” hos killar? Långa och smala.
Vem var din första kärlek? *haha* Han hette Patrik och gick på min förskola. Jag var fem år.
Vad tycker du om att ligga på första dejten? Tja, varför inte?
Vad tycker du om one night stands? Känns rätt meningslöst.
Är kärlek allt i livet? Nej, men mycket! Kärlek handlar dock inte bara om den romantiska kärleken.

onsdag 27 oktober 2010

Oj, vad dagen började bra...eller inte

Först en hysteriskt stressad lämning på dagis, halvspringa hem, logga in datorn på jobbets nätverk (strul, strul), vara med på ett prestandatest (vi var alltså ett gäng personer som gjorde samma saker i ett tekniskt system samtidigt, för att se om systemet fortfarande höll måttet), logga ut, sladda iväg med bilen (som av outgrundlig anledning fortfarande har sommardäck...), irra runt efter en parkering på ett uppgrävt campus, irra runt efter en lokal (utifrån en kryptisk beskrivning), leta efter försvunnen kollega (som hade glömt iPhonen hemma), logga in på jobbets nätverk (fortfarande strul, strul), hålla en dragning med kollegan och bli rejält grillad (det gick dock ganska bra).

Sedan var klockan 10.30. Resten av dagen fortsatte i samma stil.

tisdag 26 oktober 2010

Arbete och spänstiga virus

Nu ska jag försöka vara på jobbet, som en vanlig människa. Sitta vid mitt skrivbord, flytta papper och till och med svara i telefon. Det ska bli spännande att se hur det går. Virusen är spänstiga och bjuder på motstånd.

söndag 24 oktober 2010

X-hus

Vårt, eller egentligen mitt, gamla hus är till salu igen. Huset som jag köpte när jag flyttade upp till de norrländska skogarna. Huset som jag till en början bodde i ensam, innan jag träffade maken och han flyttade in. Det är ett fint litet 50-talshus på den västra sidan om stan, som vi renoverade som galningar under ett par års tid. För fem år sedan sålde vi det till en ung barnfamilj som i sin tur har sålt det vidare till en annan familj - som nu säljer huset igen.

Det känns lite konstigt att titta på bilderna. Vissa saker blir jag glad över, som att det fina originalkaklet på gästtoaletten fortfarande är kvar. Likaså att många av de saker som vi gjorde om, som badrummet, köket och vissa ändringar av planlösningen är sig lika. Två familjer har dock självklart satt sin prägel på huset. Nu är det fula svart/vita fondtapeter både här och var. De har även byggt till diverse trädäck och en helt förskräcklig car port. Stilen är över lag också en annan. Nu ser huset mer ut som en miokatalog än ett femtiotalshus. Jag gillar fortfarande huset - men det går inte komma ifrån att det förmedlar en helt annan känsla nu mot för när vi bodde där.

Minst sagt olika rytm

Vissa i hushållet är vakna halva nätterna, andra vaknar klockan fem. Eller fyra. Nästan varje dag.

Nu är klockan åtta och jag har hunnit äta frukost, lästa DN två gånger, kolla igenom all världens bloggar, surfat på namnlistor (det stackars barnet kommer sannolikt att bli namnlöst), lyssnat på obskyra mixar på Spotify och nästan dött av uttråkning. Övriga familjemedlemmar sover sött i sina sängar.

lördag 23 oktober 2010

Spridda skurar (del 2)

- Konstig glödlampa - check!
- Lila jacka och matchande mössa från PO.P. - check!
- Dansskor till L. - check!
- Gravidstrumpbyxor (men kanske i fel storlek...) - check!
- Tråkiga gravidtights och top (ja, någonting måste jag ha på mig) - check!
- Klagat på makens snygga glasögon och fått märkliga instruktioner (bågarna ska smörjas in med babyolja) - check!
- Lördagsgodis - check!
- Hämtsushi - check!

Klockan var dock inte klar, trots att det är två veckor sedan jag lämnade in den. Inte okej. Alls.

Spridda skurar

Både jag och maken är fortfarande sjuka, men det är lördag och L. har dans nere på stan kring lunch. Det innebär också veckans tillfälle för att uträtta diverse ärenden, av typen:
- köpa konstiga glödlampor, som inte finns på Ica
- hämta en klocka som har varit inlämnad för batteribyte
- köpa gravidstrumpbyxor (oerhört nödvändigt - jag vägrar gravidbyxor)
- fixa vinterkläder till L., typ täckjacka och byxor
- hitta en lila vintermössa till L. (det är väldigt viktigt att den är lila)
- reklamera makens glasögon (skitsnygga bågar från Philippe Stark som har blivit solblekta - vilket inte är ok, med tanke på priset)
- köpa lördagsgodis (en relativt ny ritual i hushållet).

fredag 22 oktober 2010

Okej, nya tag

Efter en avsågning i höjd med fotknölarna från Den åtråvärda akademiska tidskriften så har jag nu fått iväg det förbannadeevighetsmanuset till en annan tidskrift. En tidskrift som förhoppningsvis är bättre innehållsmässigt matchad.

Nåväl, den första tidskriften använde åtminstone inte standardsågningsrepliken: low quality manuscript. Däremot så antydde de lite diskret att manuset var...nördigt och inte deras pryl. Vad f**?

Vädertjat?

Vad det tjatas om snö. Oj, oj, det kommer någonting vitt från ovan! Redan! Åh, nej inte här!

Kanske är det ett tecken på att jag håller på att acklimatiseras som norrlänning, men jag orkar inte uppröras. Jag plockar fram vantar, mössa och stövlar och konstaterar lugnt att klimatet blir människovärdigt någon gång i april igen. Eller så dröjer det till maj.

Och så hoppas jag att inte hela slalomsäsongen blir spolierad av graviditet/postgraviditet. Jag som till och med har köpt en ny fin hjälm inför säsongen.

onsdag 20 oktober 2010

Kärlek och hus

Ibland inser jag exakt hur mycket maken älskar mig. Idag, när han hade skjutsat ner mig till optikern för att köpa den förbannade linsvätskan, så tog han en lång omväg bara för att jag skulle få glo på ett hus. Till saken hör att han är exakt lika sjuk som jag är. Det är kärlek.

Och vilket hus sedan...nu har vi båda råångest.

Dagens i-landsproblem

Bara tanken på att behöva släpa mig ner på stan för att köpa linsvätska gör mig matt och yr. Då tänker jag ändå att maken ska skjutsa mig och att jag ska promenera ungefär 200 meter. På sin höjd.

Varför kan inte skiten säljas på apoteket? Eller på ICA?

När det icke ergonomiska blev väldigt ergonomiskt

Jag har flyttat kontoret till vårt köksbord, för jag har nämligen upptäckt att de inte särskilt ergonomiska sjuanstolarna är de enda stolarna som har rätt vinkel för att jag inte ska hosta upp mina lungor. Den extremt dyra och prettoergonomiska skrivsbordsstolen? Skulle inte tro det. Soffan? Rena tortyrredskapet. Sängen? Helt omöjlig. Röra mig kan jag absolut inte.

Så nu försöker jag ta hand om min lunginflammation samtidigt som jag gör lite nytta.

tisdag 19 oktober 2010

Föräldraledighet, inte mammaledighet!

Det går ju inte att låta bli att länka till debatten kring - och EU-kommissionens förslag - om obligatorisk mammaledighet i samband med förlossningen. Birgitta Ohlsson har självklart helt rätt i att frågan inte borde gälla mammaledighet utan att:

Vi måste uppmuntra föräldrar att dela mer på föräldraledigheten och ansvaret för barnen. EU-kommissionens lagförslag skickar fel signal. Europa behöver fler jämställda pappor.

I Sveriges fall innebär detta en utveckling bakåt i tiden, även om jag inser att det för de allra flesta är en icke-fråga (just för att de allra flesta par delar upp föräldraledigheten så att mamman både är hemma länge och den första tiden). Ett sådant här lagförslag löser inte heller problemet för många europeiska kvinnor som mer eller mindre stängs ute från arbetsmarknaden om de skaffar barn. Sannolikt blir det bara ännu mer segregerade arbetsmarknader, som även kommer att drabba kvinnor som väljer att avstå från barn.

söndag 17 oktober 2010

Dagens gryta

Inte för att jag har någon som helst aptit, men jag gillar ju att laga mat. Dagens söndagsmiddag blev denna nordafrikanska kycklinggryta med saffran, aprikoser och rostad mandel. God!

Receptet var ok om man bortser från att svenska morötter aldrig, om de inte är oerhört späda, blir klara på 10 minuters koktid.

Kalla mig ytlig, men snart ska garderoben få ett nytt liv

Det är lätt att håna medelklassens våta drömmar om walk in closets, vitoljade trägolv, pitoreska inredningsdetaljer och danska soffor (appropå den senaste veckans debatt, eller snarast hån, kring DN:s reportage om vindsvåningar som ett sätt att leva). Jag orkar inte kommentera just den artikeln - och jag hyser inte heller något större begär efter en vindsvåning i Vasastan (även om jag en gång i tiden var väldigt sugen på att försöka få loss vinden till min mikrolägenhet om 24,5 kvadrat på Kungsholmen). Däremot så har jag väldigt våta drömmar om en walk in closet. Även en traditionell klädkammare skulle duga fint.

Någon walk in closet kommer aldrig gå att klämma in i vårt skumt planerade 40-talshus. I så fall måste vi demolera hela övervåningen först. Som en kompromiss släpade jag mig ut till K-rauta förra helgen och shoppade loss på Elfa-inredning. Så nu ska den omaka och skrangliga inredningen i mina platsbyggda garderober ut. Det ska spacklas och målas. Och sedan! Ta-da! Väggskenor, metallhyllor, krokar och raka metallstänger ska in! Nu står grejerna i hallen och väntar på att jag ska bli lite piggare.

Och ja, jag är faktiskt övertygad om att det är 1500 kronor investerade i ren och skär livskvalitet.

Dagen (hittills) i gnällpunkter

DAGENS VILL HA: tja, vad sägs om mindre lunginflammation? Mindre skrällhosta? En kräkfri dag?
DAGENS KLÄDSEL: hittills randiga underbrallor, ett ribbat linne och en nopprig morgonrock från förra århundradet. Jag känner mig...het och läcker.
DAGENS SMINK: inget.
DAGENS FRISYR: en vildväxt och oborstad assymetrisk page.
DAGENS HÄNDELSE: hittills har det inte hänt mycket. Jag har stigit upp, ätit gröt, läst bloggar och hostat.
DAGENS LÅT: *moahahaha* jag får inte komma i närheten av stereon i det här hushållet, det ser det lilla diktatorn till. Musik får jag lyssna på när jag är på jobbet. Kanske kommer jag att få höra på Gaga ("konstiga flickan med fågel i håret" som den lilla diktatorn så fint beskriver henne).
DAGENS PLANER: hänga lite tvätt, tvätta lite tvätt, sitta i soffan och kanske städa av köket en smula.
DAGENS SAKNAD: en fungerande kropp.
DAGENS DUMMASTE: hittills har ju, som sagt, inte mycket hänt.
DAGENS SJUKA: se ovan.
DAGENS DROG: penicillin, alvedon och cocillana.
DAGENS ROLIGASTE: ehhh?
DAGENS FAVORIT: ehhh?
DAGENS KÖP: Jag tror inte att det blir några köp av någonting. Om inte annat så är det väldigt ekonomiskt att vara sjuk. De senaste veckorna har jag inte spenderat många kronor, förutom på ett läkarbesök (100 kronor) och diverse medicin (kanske 300 kronor).
DAGENS HUMÖR: matt och uttråkad.
DAGENS ORD: *host host*

lördag 16 oktober 2010

Snitt, ja det kommer att bli snitt

Vår dotter kom till världen med ett synnerligen planerat kejsarsnitt - och så kommer det att bli även denna gång (om allt går väl med graviditeten vill säga - själva snittet är beviljat). Jag har väl genomtänkta skäl till varför jag vill ha kejsarsnitt - och det handlar om psykiska skäl, grundade i min bakgrund och mina tidigare erfarenheter. Skälen är så starka att jag inte skulle försöka få biologiska barn om jag inte var övertygad om att min önskan om kejsarsnitt skulle respekteras. Att föda vaginalt är inget alternativ. Det spelar ingen roll hur mycket information jag tar in (ja, jag har läst på ordentligt) eller hur mycket terapi som erbjuds. Inte heller en planerad förlossning med igångsättning eller garantier om någon speciell barnmorska (eller andra praktiska arrangemang) har varit aktuella - även om jag inför den förra förlossningen erbjöds det mesta. För mig har det varit en tillräcklig utmaning att befinna mig på ett sjukhus och att ta mig igenom själva snittet. Ett snitt är ingen enkel väg ut, om nu någon tror det.

Det finns många upprörande saker kring hur kvinnor bemöts inom vården när de vill ha kejsarsnitt, oavsett om det är av fysiska eller psykiska orsaker. Skräckhistorierna är många - om hur man blir överkörd av barnmorskor och läkare, hur man tvingas till lösningar som man inte själv tror på, hur man matas med skräckpropaganda om riskerna (där ofta alla former av kejsarsnitt, från planerade till akuta och ur-akuta, klumpas samman till en och samma kategori) men där riskerna med vaginala förlossningar sällan diskuteras. Ofta får man också sväva i ovisshet ända in i det sista, om det blir något snitt eller ej. Det finns också alltför många historier om kvinnor som övertalas att gå med på att "börja" föda vaginalt - men att de ska få akut snitt om det blir för påfrestande - men när detta väl blir aktuellt under själva förlossningen så är det "för sent" eller tas inte på allvar - med följd att det blir skräckförlossningar (ofta både för mamman och barnet). En annan upprörande aspekt är hur olika bemötande kvinnor får, både inom olika landsting - och beroende på andra orsaker.

I kontrast till många av skräckhistorierna så måste jag säga att jag har blivit väldigt väl bemött, både av barnmorskorna på vårdcentralen och av läkarna på specialistmödravården. De har lyssnat på mig, tagit mig på allvar och respekterat mina önskemål. I samtalen inför den förra förlossningen var det visserligen en del information om riskerna med snitt, men det var aldrig på nivån av skräckpropaganda eller någonting som kördes ner i halsen på mig. Det var mer att de kollade av att jag hade läst på, både om vaginala förlossningar och kejsarsnitt och var införstådd med eventuella konsekvenser. Men samtidigt så har jag en liten misstanke om att jag faktiskt inte har behandlats rakt av som vem som helst i dessa samtal. Både läkare och barnmorskor har först av allt kollat av vad jag och maken gör - och vi är ju båda forskare. Och det är ganska uppenbart att vi kan söka i Medline och PubMed lika bra som de, även om vi inte med medicinare. Jag är inte heller särskilt ung (vilket den sista i raden i förlossningsläkare glatt påpekade). Och jag har varit extremt tydlig med vad jag vill och vad orsakerna till detta är. Om jag ska vara krass så har jag nog betydligt bättre förutsättningar i ett sådant samtal än om jag hade varit 20 år, ensamstående eller arbetslös. Inte för att mina argument på något sätt skulle vara bättre eller viktigare - men för att vår bakgrund och våra attribut mer eller mindre oreflekterat påverkar hur man blir bemött. Det går inte heller att sticka under stol med att jag är en van förhandlare och beslutsfattare (underförstått: om jag behöver prata maktspråk så gör jag det).

Just nu hoppas jag bara att den kommande förlossningen kommer att gå lika bra som den förra gjorde. Det är fortfarande det vackraste ögonblicket i mitt liv, då jag kom från operationssalen tillbaka till förlossningen - och dottern låg som en liten schimpansunge på makens bröst.

fredag 15 oktober 2010

Kroppens totala förfall

Oh hey. Nu har skiten övergått i lunginflammation. Penicillin och en hosta som faktiskt (utan överdrift) håller på att driva mig till vansinne.

För övrigt har jag tappat räkningen på hur många dagar jag har spytt nu. Först var det uppenbart virusrelaterat, nu hostar jag tills jag spyr. Helt normalt säger läkaren.

onsdag 13 oktober 2010

Gravidstatus

Om nu någon har missat, glömt eller förträngt att jag är gravid så kan jag påminna om den saken. Den här bloggen har ju inte direkt förvandlats till någon gravidblogg, med foton på min växande mage eller detaljerade utläggningar av gravidlycka eller kroppsligt förfall. Det beror verkligen inte på att jag inte är överväldigande glad, för det är jag. Det är nog mer att jag inte är någon särskilt gravidmysig person. Och det känns lite förmätet att klaga på graviditeten då vi kämpat oss blå för att uppnå detta tillstånd.

Men nu ska jag ta tillfället i akt och klaga över några synnerligen ytliga konsekvenser av att vara gravid. Det första klagomålet gäller det kroppsliga förfallet. Jag vet att jag inte är särskilt "stor" (vad tusan det nu betyder) och jag har ganska bra grundfysik. Men under denna graviditet (till skillnad från den förra) gör det mesta ont. Det drar och spänner. Jag kan inte träna ordentligt och känner mig allmänt orörlig. Det går långsamt. Det är segt. Och jag drömmer våta drömmar om löparskor och att ta upp marathonträningen i april...

Det andra klagomålet gäller kläder. Trots att jag inte är "stor" (jag har kanske gått upp 4-5 kilo hittills i vecka 23) så kan jag inte ha så många av mina vanliga kläder. Det blir mest trikåkjolar, långa toppar, några klänningar och tråkiga gravidtights från H&M. Det känns som om garderoben innehåller 10 klädesplagg just nu. Även om jag jobbar inom en organisation där man kan se ut lite hur som helst så har jag ett behov av att vara välklädd. Det ska vara snyggt och prydlig - och välsittande. Men då en graviditet inte varar någon längre tid så känns det bortkastat att spendera alltför stora summor på speciella gravidkläder, utöver det mest nödvändiga. (Och nej...gravidjeans och mönstrade tunikor från H&M lever inte upp till kravet på snyggt, prydligt och välsittande. Över huvud taget så vägrar jag att dra på mig gravidbyxor, de sitter urkonstigt på mig.) Nåja, jag köpte i alla fall några nya koftor på Anthropologie när jag var i USA - och de kan jag ju ha även om jag är gravid!

Så. Nu ska jag sluta klaga.

Ursäkta frånvaron!

Det är bara ett ovanligt livaktigt virus som härjar i hushållet. Men snart kanske hjärnan fungerar igen.

lördag 9 oktober 2010

Hur dela på resurserna?

Som feminist - som även har jobbat med jämställdhetsfrågor ur en rad synvinklar - är det lätt att tänka att ekonomisk fördelning inom hushållet är en enkelt fråga. Typ pengar in - betala utgifter - dela upp eventuellt överflöd - båda parter får lika tillgångar att spendera (oavsett vad de bidrar med). Ofta förutsätts det också att man i ett jämställt förhållande ha samma värderingar och lika prioriteringar, exempelvis gällande om någon eller flera i hushållet ska arbeta deltid (för barnens eller hela familjens skull), hur mycket som ska spenderas på boende, resor och diverse intressen.

Innerst inne är jag förbannat tacksam över att jag och maken både har väldigt lika jobb, karriärer, inkomster och värderingar - för jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle hantera motsatsen (oavsett vem av oss som hade bättre eller sämre förutsättningar). På ett plan tycker jag att det är enkelt att säga att alla i ett hushåll ska ha samma levnadsstandard. Det känns absurt om den ena parten kan åka på weekendresor med polarna till avlägsna delar av klotet om den andra måste sitta hemma och käka snabbmakaroner. Likaså om den ena kan bränna iväg till London och köpa handsydda skor medan den andra är hänvisad till halva reapriset på H&M (om det nu inte bara är ett uttryck för skilda preferenser, men det tvivlar jag på). Vad omfattar egentligen en gemensam levnadsstandard? Mat och boende? Gemensamma semestrar? Golfklubbor? Veckotidningar? Motorcyklar? Är det rimligt att ha en gemensam "grundstandard" men att därutöver ha olika ekonomiskt utrymme? Och i så fall när?

Jag är långt ifrån säker på att folk har så lika värderingar som sin partner som de ofta säger. Säg till exempel att en person verkligen är intresserad av sitt jobb och satsar på sin karriär, medan den andra mer ser jobbet som ett nödvändigt ont (för att få en inkomst) och snarast vill prioritera annat (tid för barn/familj/fritidsintressen) - är det då självklart att det individuella konsumtionsutrymmet är lika? Detta är ju så klart inget problem om båda är helt överens om vad man ska spendera pengar på, men det är ju inte heller givet. Den ena kanske vill resa mycket och tycker att det är helt ok att leva väldigt snålt i övrigt. Den andra kanske tycker att det är trevligt med uteluncher, vill ha en egen häst och tycker att det är skönt att inte behöva vända på varje krona. Vems prioriteringar väger då tyngst? Den som tjänar mest? Den som är mest ekonomisk? Den som är envisast eller bäst på att argumentera? En särskilt intressant aspekt på olika prioriteringar, som har framkommit i en rad undersökningar, är att kvinnor tenderar att prioritera familjens bästa medan män är bättre på att se om sitt eget hus (från fritidsintressen till karriär och pensionssparande). Många kvinnor definierar även barnens behov, exempelvis i form av tid, kläder och fritidsintressen, som sina egna intressen (med andra ord: de spenderar "egna" pengar barnen). Kanske är jag lite känslig, men det känns lite märkligt när kvinnor köper kläder till barnen för "sina" pengar och deras partners köper motorcyklar och golfklubbor till sig själva. (Å andra sidan känns det inte heller självklart att den som prioriterar lägst, och exempelvis tycker att ungarna redan har för mycket kläder, alltid har rätt...)

Själv skulle jag tycka att det var otrevligt att inte ha någon form av egna pengar - pengar som sitter på mina konton och som jag åtminstone i teorin gör vad jag vill med. Att detta sedan i hög grad är en illusion är en annan sak, för vi är gifta och delar definitivt på hushållets tillgångar i smått och stort. Vi skulle inte heller fatta några avgörande ekonomiska beslut utan att diskutera och (förhoppningsvis) vara överens. Men trots detta så vill jag kunna ha pengar till vardaglig konsumtion, som inte behöver förklaras eller motiveras. Om jag väljer att bränna månadens egna överflöd på en snordyr kappa så är det upp till mig. Kanske kommer det här behovet ur att både jag och maken har levt som singlar i relativt många år. Vi är helt enkelt vana att ha ekonomisk frihet. Och ärligt talat så skulle jag ha tyckt att det var extremt mycket jobbigare att ha helt gemensam ekonomi med någon på den tiden då jag knappt hade några pengar än nu. Då var varje inköp en prioritering. Typ, om jag lever på pasta och nudlar resten av veckan så har jag råd att fika med en kompis på lördag. Då skulle jag ha tyckt att det varit väldigt jobbigt att inte bara prioritera för egen del utan att även synkronisera det med en annan människas önskemål och behov. Marginalerna var helt enkelt för små - vilket leder fram till en annan fråga.

Spelar de ekonomiska marginalerna, eller graden av överflöd (eller bristen på...), roll för ekonomisk fördelning inom hushållet? Är det mer självklart att dela lika på allt om man har knappa marginaler? Eller är det tvärtom?

Allt handlar så klart inte om pengar i ett hushåll - men å andra sidan så tror jag att alldeles för många kvinnor sticker huvudet i sanden just när det kommer till pengar. Hur man väljer att organisera sin ekonomi i hushållet kommer att få konsekvenser för alla inblandade, oavsett om man vill eller ej. Det är ofta jobbigt, svårt och känsligt att diskutera - men det är nödvändigt.

Hur tänker ni?

Långkok!

Efter att knappt ha varit i köket på två veckor så är det dags att damma av grytan. Någonting sådant här får det bli (högrev is da shit), trots att jag inte ens vet om jag fixar att äta det.

För övrigt har vi fyllt på frysen med två före detta glada lamm. Lokalt uppfödda och mycket goda.

Wow, eller någonting liknande

Jag har lyckats ta mig ut ur hemmet. Skum känsla. Frisk luft, människor och gula löv. Nu återstår att se om jag lyckas få i mig någon annan mat än havregrynsgröt och soppa.

fredag 8 oktober 2010

Kroppslig status

Efter en dag på jobbet började denna dag med att vända ut och in på tarmarna. Igen.

Jag står fan inte ut. Av de senaste sju dagarna har jag spytt fem. Det börjar bli lite...utmattande.

onsdag 6 oktober 2010

Om varför det kan vara bra att få grodor att sväva med hjälp av magnetism

Hittills har jag blivit glad av årets Nobelpris, dels för att Robert Edwards äntligen har fått cred för sitt arbete med provrörsbefruktning, dels för fysikpristagarna - varav en har fått Ig Noble Prize tidigare. Inte för att jag tycker att forskning ska vara oseriös lekstuga - men för att jag tror att bra forskning kommer ur genuin nyfikenhet och upptäckarlusta.

Kroppslig status och ofrivillig detox

Framsteg 1: efter fyra dygn av allmänt spyende så har det lugnat sig.
Framsteg 2: jag har intagit den första koppen kaffe på fem dygn.
Oroande: hostan är otrevligt nära lungorna. Och det...rosslar.

tisdag 5 oktober 2010

And the kräks goes on (del: okänd)

Och jag som trodde att superviruset från helvetet hade börjat tappa greppet. Men nej. Morgonen började med att vända tarmarna ut och in. Ett par gånger. Tills vartenda födoämne från det senaste dygnet var ordentligt utplånat.

Ursäkta detaljnivån, men jag har verkligen svårt för sådant här.

måndag 4 oktober 2010

Inte så fräsch update

Nä, jag är inte död. Bara nästan. När jag klev ombord på planet i Chicago så kände jag en oroande känsla av dunderförkylning. Åtta timmar senare, i Stockholm, var den i full blom. Ytterligare några timmar senare, hemma i den norrländska pärlan, hade den övergått till monumental magsjuka. Så om någon undrar vad jag har gjort de senaste dygnen så kan jag berätta att jag har spytt. Spytt, spytt och spytt.

Nu verkar skiten ha återgått till stadiet dunderförkylning.