När sommaren gör sig påmind (kanske på fel sätt?)

Jag är fullt medveten om att jag och Maken inte bör gnälla över pengar, eller brist på pengar. Förvisso har vi inte oändliga resurser, men vi har två bra inkomster och lever förhållandevis billigt (åtminstone i relation till att vi har villa, sommarstuga, ny bil etc.). Men när jag betalade räkningarna idag och börja kolla tillbaka på de senaste månadernas utgifter så blev jag lite matt. För jäklar vad vi har spenderat pengar. Sommaren började med badrumsrenovering, fuktskada, fix av den gamla bilen och lite semester. Sedan blev det byte av bil, mer semester, bygge på stugan, lite renoveringar hemma och mer semester. Några hotellnätter där, en jäkla massa mil med bilen, några middagar där, utflykter och en lite smågrejer. Det mesta var helt klart planerat - men när man summerar alltihop så inser man att det blev ganska...hmm, dyrt.

Nåja, det är ingen risk för lyxfällan - men just nu känner jag ett påtagligt behov av att inte konsumera en massa prylar och att återfå rimlig ekonomisk balans. Jag tror inte riktigt på köpstoppsprojekt, däremot så tror jag att man kommer långt på att medvetandegöra sin konsumtion och på att fråga sig själv om den där boken/resan/koftan verkligen är nödvändig (det vill säga: om den är värd kostnaden i relation till andra alternativ). Och som sagt, just nu vill jag mest bara avstå.

Jämställdhet i vardagen

Lisa/Onekligen och Alexandra/AMO har en bloggutmaning om att reflektera kring jämställdhet - vilket jag (så klart) inte kan hålla mig borta från. För även om jämställdhetsfrågor ligger mig mycket varmt om hjärtat så kan jag även känna mig ganska jämställdhetsskadad, då jag har jobbat med jämställdhets- och genusfrågor, både praktiskt och i forskning, i mer än femton år.

När jag jobbade inom mitt första projekt om jämställdhet inom heterosexuella familjer så var jag nybliven sambo med min förra partner. Jag var fylld med teoretiska modeller om fördelning av pengar, betalt arbete och obetalt arbete. Vi var dessutom mycket olika varandra och kom från vitt skilda bakgrunder (han från en trespråkig bohemisk akademikerfamilj bosatt på en bergssida på en tropisk ö och jag från en småborgerlig tjänstemannafamilj i mellanstor svensk stad). Och herre jävlar vad vi diskuterade, argumenterade och grälade. Jag har alltid varit den med koll, på allt från räkningar till pensionssparande. Att jag skulle vara utan pengar i slutet av månaden, även när jag levde på ströjobb och studielån, existerar liksom inte. Han var i kontrast till detta en leva i nuet-människa, som spenderade alla sina pengar på att äta ute och att resa. Efter mycket diskuterande kom vi fram till att dela på fasta utgifter procentuellt i relation till inkomsterna och att var och en behöll resterande pengar som sina personliga. Trots att detta lät som en enkel lösning så fungerade den dåligt i praktiken. I grunden hade vi ju helt olika prioriteringar. Han ville fortsätta äta kulinariska anrättningar på krogen (gärna med mig som sällskap) och ta en impulsresa till Moskva. Jag ville spara ihop till en kontantinsats på en lägenhet (vilket han över huvud taget inte förstod poängen med - vi hade ju en hyresrätt) och spendera resten i Filippa K-butiken. Lösningen att ha relativt åtskilda ekonomier kändes också mest som resultatet av ett (mer eller mindre uttalat) ultimatum från min sida. Jag vägrade att köra min ekonomi i botten för att jag var sambo. De olika prioriteringarna gjorde också pengar till ett återkommande diskussionsämne (läs:trätoämne). När vi så småningom blev särbos och ytterligare ett tag senare bröt upp så tyckte jag att det var en befrielse att slippa diskutera pengar och prioriteringar med någon utomstående. Om jag ville köpa en rubbat dyr Fendiväska och ha matlåda på jobbet resten av månaden så var det upp till mig (och ja...jag tyckte att det var värt det).

Idag lever jag i ett helt annat förhållande - och har i ärlighetens namn också andra förutsättningar. Vi har två bra och stabila inkomster som räcker långt (även om så klart inte till alla former av utsvävningar). Den största skillnaden är dock att vi nästan aldrig diskuterar pengar. Vi har en grundläggande uppdelning, där vi delar lika på fasta utgifter. Sedan betalar vi resten lite hipp som happ. Vi har "egna" pengar på våra lönekonton men egentligen är detta en schimär - för vi är gifta och alla våra pengar och tillgångar är våra gemensamma. Trots detta så känns det viktigt att ha egna konton och pengar som vi inte behöver förklara eller redovisa. Om maken vill köpa golfklubbor så gör han det. Likaså köper jag de kläder som jag vill (så länge jag tycker att jag har råd med det).

Jag tror att det finns två förklaringar till varför vi så sällan pratar om pengar. Den ena är att vi i grunden tänker och prioriterar väldigt lika. Pengar kommer in mer indirekt i andra diskussioner (om allt från världsekonomins förmodade fall till bristen på fräscha tomater på ICA). Den andra är att vi har tillräckligt med cash för att kunna tillfredsställa de flesta rimliga önskemål. Vi bor bra, har en okej och relativt ny bil, kan åka på semestrar, kan köpa ungefär de kläder vi vill ha (etc.).

Även om vi skulle få en väsentligt sämre ekonomi så ska det mycket till för att jag ska gå med på att inte ha någon form av "egna" pengar - det vill säga pengar som inte behöver diskuteras eller redovisas. Även om man har en vissa gemensamma prioriteringar (exempelvis hur mycket man tillsammans kan/vill spendera på boende, mat eller vad det nu gäller) så vill jag ha viss autonomi när det gäller personliga utgifter. Kanske är jag lite paranoid på denna punkt, men jag tycker mig se alltför många exempel på kvinnor som i det närmaste väljer bort sina egna behov (till förmån för barn och partner). Om nöden kräver så är det klart att jag köper galonbyxor till barnen framför en Odd Molly-kofta - men som grundläggande princip har jag och maken lika stora behov och samma rätt till autonomi. Jag vill verkligen inte behöva förklara varför jag har köpt tre pocketböcker, nya underbrallor eller en tavla på auktion.

Hur dela på resurserna?

Som feminist - som även har jobbat med jämställdhetsfrågor ur en rad synvinklar - är det lätt att tänka att ekonomisk fördelning inom hushållet är en enkelt fråga. Typ pengar in - betala utgifter - dela upp eventuellt överflöd - båda parter får lika tillgångar att spendera (oavsett vad de bidrar med). Ofta förutsätts det också att man i ett jämställt förhållande ha samma värderingar och lika prioriteringar, exempelvis gällande om någon eller flera i hushållet ska arbeta deltid (för barnens eller hela familjens skull), hur mycket som ska spenderas på boende, resor och diverse intressen.

Innerst inne är jag förbannat tacksam över att jag och maken både har väldigt lika jobb, karriärer, inkomster och värderingar - för jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle hantera motsatsen (oavsett vem av oss som hade bättre eller sämre förutsättningar). På ett plan tycker jag att det är enkelt att säga att alla i ett hushåll ska ha samma levnadsstandard. Det känns absurt om den ena parten kan åka på weekendresor med polarna till avlägsna delar av klotet om den andra måste sitta hemma och käka snabbmakaroner. Likaså om den ena kan bränna iväg till London och köpa handsydda skor medan den andra är hänvisad till halva reapriset på H&M (om det nu inte bara är ett uttryck för skilda preferenser, men det tvivlar jag på). Vad omfattar egentligen en gemensam levnadsstandard? Mat och boende? Gemensamma semestrar? Golfklubbor? Veckotidningar? Motorcyklar? Är det rimligt att ha en gemensam "grundstandard" men att därutöver ha olika ekonomiskt utrymme? Och i så fall när?

Jag är långt ifrån säker på att folk har så lika värderingar som sin partner som de ofta säger. Säg till exempel att en person verkligen är intresserad av sitt jobb och satsar på sin karriär, medan den andra mer ser jobbet som ett nödvändigt ont (för att få en inkomst) och snarast vill prioritera annat (tid för barn/familj/fritidsintressen) - är det då självklart att det individuella konsumtionsutrymmet är lika? Detta är ju så klart inget problem om båda är helt överens om vad man ska spendera pengar på, men det är ju inte heller givet. Den ena kanske vill resa mycket och tycker att det är helt ok att leva väldigt snålt i övrigt. Den andra kanske tycker att det är trevligt med uteluncher, vill ha en egen häst och tycker att det är skönt att inte behöva vända på varje krona. Vems prioriteringar väger då tyngst? Den som tjänar mest? Den som är mest ekonomisk? Den som är envisast eller bäst på att argumentera? En särskilt intressant aspekt på olika prioriteringar, som har framkommit i en rad undersökningar, är att kvinnor tenderar att prioritera familjens bästa medan män är bättre på att se om sitt eget hus (från fritidsintressen till karriär och pensionssparande). Många kvinnor definierar även barnens behov, exempelvis i form av tid, kläder och fritidsintressen, som sina egna intressen (med andra ord: de spenderar "egna" pengar barnen). Kanske är jag lite känslig, men det känns lite märkligt när kvinnor köper kläder till barnen för "sina" pengar och deras partners köper motorcyklar och golfklubbor till sig själva. (Å andra sidan känns det inte heller självklart att den som prioriterar lägst, och exempelvis tycker att ungarna redan har för mycket kläder, alltid har rätt...)

Själv skulle jag tycka att det var otrevligt att inte ha någon form av egna pengar - pengar som sitter på mina konton och som jag åtminstone i teorin gör vad jag vill med. Att detta sedan i hög grad är en illusion är en annan sak, för vi är gifta och delar definitivt på hushållets tillgångar i smått och stort. Vi skulle inte heller fatta några avgörande ekonomiska beslut utan att diskutera och (förhoppningsvis) vara överens. Men trots detta så vill jag kunna ha pengar till vardaglig konsumtion, som inte behöver förklaras eller motiveras. Om jag väljer att bränna månadens egna överflöd på en snordyr kappa så är det upp till mig. Kanske kommer det här behovet ur att både jag och maken har levt som singlar i relativt många år. Vi är helt enkelt vana att ha ekonomisk frihet. Och ärligt talat så skulle jag ha tyckt att det var extremt mycket jobbigare att ha helt gemensam ekonomi med någon på den tiden då jag knappt hade några pengar än nu. Då var varje inköp en prioritering. Typ, om jag lever på pasta och nudlar resten av veckan så har jag råd att fika med en kompis på lördag. Då skulle jag ha tyckt att det varit väldigt jobbigt att inte bara prioritera för egen del utan att även synkronisera det med en annan människas önskemål och behov. Marginalerna var helt enkelt för små - vilket leder fram till en annan fråga.

Spelar de ekonomiska marginalerna, eller graden av överflöd (eller bristen på...), roll för ekonomisk fördelning inom hushållet? Är det mer självklart att dela lika på allt om man har knappa marginaler? Eller är det tvärtom?

Allt handlar så klart inte om pengar i ett hushåll - men å andra sidan så tror jag att alldeles för många kvinnor sticker huvudet i sanden just när det kommer till pengar. Hur man väljer att organisera sin ekonomi i hushållet kommer att få konsekvenser för alla inblandade, oavsett om man vill eller ej. Det är ofta jobbigt, svårt och känsligt att diskutera - men det är nödvändigt.

Hur tänker ni?

Dagens upplevelse

Idag var vi på banken, hos min så kallade bankman (som råkar vara en kvinna). Det var en stilig uppvisning i bondfångeri. Den ena sekunden försökte hon tuta i oss att det inte alls var billigast i längden med obunden räntan (och ville inte heller erkänna att det bara kan vara så om banken gör helt galna prognoser...som om de frivilligt skulle gå back på sina egna bundna räntor....eh?). Den andra sekunden förklarade hon att långa bundna räntor är bäst för långsiktigt sparande (vilket vanligtvis är helt korrekt, men som inte går ihop med ovan nämnda resonemang). Sedan försökte hon kränga livförsäkringar, hemförsäkringar och en variant av checkkredit som var dyrare än den vi redan har (men där insåg hon att det ju var helt galet och backade en aning). Som grädden på moset tyckte hon att jag skulle byta fond för mitt gamla IPS-konto.

Hela väger tillbaka till jobbet lät maken ungefär så här:
- Men sååååg du inte hennes flackande blick!? Och de inövade anekdoterna som hon körde med! De lärde hon sig nog på den senaste säljkursen! Men herre gud - blicken! Hon är ju en mental syster till S.*! Handslaget - det hade hon verkligen övat på, för att liksom knipa åt handen! Då måste verkligen byta baaaank!

* Umeås mest excentriska mäklare, som på en legendarisk husvisning försökte övertyga min käre make om att badrummet i källaren - som hade så lågt i tak att han inte kunde stå upprätt - bara var en fördel med huset. Då kunde vi ju gräva ut källaren och renovera. Gräva ut källaren. Kul. Not.