Allt blir inte alltid bra igen, men oftast

En gång för länge sedan hade jag ett krossat hjärta. Eller, det är väl en lögn. För självklart har mitt hjärta varit krossat, söndersmulat, tilltufsat och allmänt plågat fler gånger än så. Men en gång har det verkligen varit omintetgjort, på nivån att jag inte trodde att det var möjligt att gå vidare. Le. Andras. Skratta. Hångla. Känna vind i håret eller hud mot min egen.

När jag läser Sandras fina inlägg om att bli dumpad så kommer tankarna tillbaka till den gången och de åren. Vad jag önskar att jag kunde resa tillbaka i en tidsmaskin och berätta för mitt yngre jag att allt skulle bli så mycket bättre. Att det fanns en helt annan kärlek som väntade längre fram. En kärlek som både kunde vara himlastormade och trygg på en och samma gång. Att jag faktiskt skulle ta mig vidare. Att fantomsmärtorna skulle försvinna. Att det skulle bli bra igen.

Here we go: drömmen om en fin yta

Åh, så här vill jag att det ska se ut hemma. Inte femtusen leksaker, filtar, kojor, sönderklippta tidningar och halvätna bananer.

Jajaja, jag vet att barn måste få vara barn och att det måste få synas att de också bor i huset. Men kan jag åtminstone få slippa bananerna? Eller som idag, de kladdiga melonbitarna?

Någon dag när jag tycker att det finns för mycket pengar på kontot så ska jag, oavsett mängden bråte i hemmet, köpa en länstol från Norrgavel. Och i denska jag sitta och vårda min inre kulturtant.

Tecken?

När Lille O. försöker äta upp komihåglappen för vilka saker som måste fixas innan det blir ledigt fullt ut - är det ett tecken av något slag? (Observera att det mesta är överstruket och åtgärdat.)

Träning och kön

Petra, som har maratonbloggen på SvD, skriver tänkvärt om hur olika tidningar skriver om kvinnors och mäns löpträning:

Killar får tyngre artiklar om hur de kan ta sig under 40 minuter på milen och avancerade artiklar baserad på aktuell forskning. Tjejerna serveras med sminkplock och ”joggpepp”. Missförstå mig rätt, det är inget fel med att jogga. Eller peppa. Eller sminka sig. Men nog förtjänar vi lite mer tuggmotstånd, eller vad säger ni kvinnliga bloggläsare?

Detta är någonting som jag har irriterat mig länge - och inte bara när det gäller löpning utan träning i  allmänhet. För att inte tala om hur det ser ut i golftidningar. I den dominerande tidningen Golf Digest utgår så gott som alla produktester och träningstips från att den typiske golfaren är en man. Om man har tur finns det en lite ruta eller asterix som upplyser läsaren om att golfklubban/bollen/skon/whatever även finns i dammodell. Ett uppenbart problem är att utrustning för damer och herrar är olika (exempelvis när det gäller vikt och längd) - och att män och kvinnor har tämligen olika fysiska förutsättningar - vilket gör att tips och recensioner ofta är missvisande. Då det trots allt finns många kvinnliga golfare lanserades det ett golfmagasin för kvinnor för ett antal år sedan, Red Tee. Här kan man ibland läsa intressanta produkttester och träningstips - men precis som Petra påpekar när det gäller löpträning så förutsätts kvinnor vara mer intresserade av SPA-resor och rosa golfhandskar än hur man sänker sitt handikapp eller blir vass på att slå med långa järn. Och jag har fortfarande inte smält det faktum att man för några år sedan valde att göra ett reportage om longdriving - som byggde på en intervju med en av Sveriges främsta män inom området. Som om det inte fanns några intressanta kvinnor att skriva om.

Miranda spinner vidare på detta resonemang och konstaterar att hon finner sin inspiration på nätet - och det kan jag bara instämma i. Jag blir oerhört inspirerad av att läsa om andras, både kvinnor och mäns, träning och mål. Vissa tränar på en helt annan nivå än jag själv. Andra tampas med skador och rehabövningar. Någon har just kommit igång. Ytterligare någon annan har bytt spår. En tredje påminner mycket om mig själv. Jag inspireras av alla erfarenheter, den enorma mängden med kunskap - men också av misstag och feltänk.

Saker man kan ägna sig åt (del okänd)

Lille O. har introducerats till stuglivet, lite mer på allvar än förra sommaren. Han har upptäckt storheten i sandstränderna och att bada i havet. Likaså har han börjat utforska storasysters stugprylar, som kritburken, duplot och den stora flodhästen. Det ser oneligen spännande ut att vara dryga året gammal. Allt är nytt, det mesta är värt att utforska.

Saker man kan ägna sig åt (del okänd)

Den första officiella semesterdagen inleddes med ett besök hos tandläkaren, för att laga ett retfullt hål. Tjoho, eller vad man nu ska säga. Sedan har jag mest ägnat mig åt att jaga Lille O. i trädgården (jepp, han är en rymmare...en snabb sådan) och att försöka fixa klart de sista jobbgrejerna innan det blir semester på riktigt. Men snart, snart blir det ledigt.

Stugan, myggen, stranden och midsommaren

I vanlig ordning vägrar vi små grodor. I år blev det inte ens någon sill. Men gräsmattan är klippt och barnen är skönt trötta efter en eftermiddag på stranden.

Per och spriten

Det är mycket om Per Holknekt just nu - men jag kan inte riktigt släppa tanken på intervjun som fanns med honom i Svenskan härom dagen. En intervju som handlar om varför han, efter drygt nio års nykterhet, har börjat dricka igen. Om alkoholens sociala sidor och en önskan om att återgå till ett normalt leverne. 


Han ger andra pusselbitar, talar om festerna där han förväntats leka med barnen eller agera chaufför eftersom han, ensam, varit nykter. Om han nu, över huvud taget, blev bjuden. Nykterister står inte överst på folks gästlistor, försäkrar han.


Jag betvivlar inte för ett ögonblick att det är sant, att han har upplevt ett utanförskap som nykter alkoholist, men min första tanke var: den mannen behöver nya vänner. Det är lika självklart att folk inte dricker alkohol på en fest som att några är vegetarianer. Eller rödhåriga. Eller inte gillar körsång. Lika självklart är det att man kan ha högst olika anledningar till både det ena och det andra. Om man låter bli att bjuda folk på fest/middag/valfri social tillställning för att de inte dricker...tja, då förtjänar man inte goda vänner. 

Sommarens läsning

Vid sängen ligger en hög, eller rättare sagt två högar, med halvlästa, olästa och oavslutade böcker. Och eftersom vi har på tok för många böcker så har jag gett mig själv köpförbud över sommaren. Nu är det bara att greppa den översta och beta mig neråt.

Semester (typ)

Hej då kontoret.

Saker man kan roa sig med

En liten stund blev det över, mellan mötet och flyget hem, som spenderades på hetsshopping. Jo, minsann. För i storstaden var det rea, rea och ännu mera rea. Rea på det sätt som det aldrig är i Norrland.

För ett ögonblick övervägde jag att byta personlighet och köpa en fotsid knallila klänning (eller snarare kreation...). Sedan besinnade jag och köpte en stillsam jeansjacka, som jag till skillnad från den fantastiska klänningen kommer att använda. Och en väska. En väldigt fin liten väska.



(Påsen är lila i alla fall!)

Dagen

Efter en intensiv helg, med 40-årsfest, övernattande gäster och mycket annat, är jag på väg till storstaden över dagen. Extrainsatt styrelsemöte och sannolikt jobbiga beslut står på schemat. Kanske kan jag även klämma in en runda på stan och ett besök på favoritsushihaket också. Kanske. Eller så blir det bara jobb och mentalt tungt.

Konversation i hushållet

- Men hur faaaan tänkte jag? Fixa fest för 40 personer? Laga mat till 40 personer? Och folk ska ju bo här i flera daaaagar?
- *Moahaha* Det undrade jag också...
- Vad!?
- Fixa fest alltså. Ambitiöst! Hedervärt!
- Och det säger du nu?
- Ja, men det är ju jättebra!
- Vad!?
- Att du tog det här initiativet! Det kommer ju att bli jättetrevligt! Och tur att någon orkar fixa fest!
- Aaaaahhhhhh!

Saker jag inte förstår (del okänd)

Färgen vit. På kläder, alltså. Vad är poängen? För det första ser vita kläder ut som förrymda lucialinnen. För det andra så blir det alltid fläckar av gräs/vin/choklad/kaffe, oavsett om man befinner sig i närheten av nämnda substanser eller ej, inom två minuter. Och det här med att vita kläder skulle se så fräscha ut, eller att en vit blus går att ha till allt? Jag förstår helt enkelt inte.

Men kanske är det så enkelt att min bakgrund som gammal synthare och goth har satt alltför djupa spår. Jag minns fortfarande fasan när Dave Gahan, under Music for the Masses, började uppträda i vita jeans. Obegripligt.

Att hålla i handen

Av okänd anledningar har jag inte fileat lax på minst tio år. Endera så köper jag en laxsida eller så råkar min mamma finnas i närheten när det kommer till att filea - och då hon är ett rikigt proffs på sådana saker känns det ju korkat att inte utnyttja det. Men i kväll, när jag stod där med min gigantiska lax och kliade mig i huvudet, så kändes det fint att Youtube finns. För allt. Förberedelserna inför det försenade 40-årskalaset har börjat.

Enkla nöjen

Med tanke på hur kul dottern tyckte att det var att handla på Överskottsbolaget så skulle vi kanske boka in en semestertripp till Ullared:

- Mamma! Det var ju jättekul att handla här!
- Öhh...säger du det?
- Ja, det finns ju jättefina saker!

Om fotboll (moahahaha)

Cecilia slår huvudet på spiken. Särskilt den näst sista punkten. Fotboll är svintråkigt. Ett mål på 90 minuter och man får vara tacksam. Resten av tiden: fram och tillbaka. Miss. Miss. Kanske någon stolpe ut. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och så någon stackare som blir sparkad på smalbenet och ligger och åmar sig på gräsmattan en stund. Och jag som i princip kan engagera mig i vilken idrott som helst, när det är valfritt mästerskap. Fäktning? Velodromcykling? Gång? Synkroniserat simphopp? Det mesta har sin charm. För min del går gränsen vid fotboll.

Roses (del 3)

Okej, drogintaget som Roses ägnade sig åt under Second Coming var nog inte helt...nyttigt. Men, men, Love Spreads är ändå (eller just på grund av det) lätt hypnotisk. Det är ungefär så här jag minns dem från den efterföljande turnén. Slitna, sunkiga, men ändå glimrande.

Roses (del 2)

Slutet, jag säger bara slutet (från cirka 2,50 och framåt). Magi.

Roses

I dagens DN kan man läsa att Liam Gallagher har fått någon slags semi-religiös upplevelse av att ha bevistat Stone Roses återförening. Eller rättare sagt, han kände sig som en helt ny människa (och det vill nog inte säga lite). När jag tänker på Roses och att de ska göra sin enda sverigespelning på Hultsfred så blir jag nästan sugen på att åka på festival. Nästan. För jag har verkligen gjort min andel av festivaler genom åren och bara tanken på tält, bajamajor, blöta kläder och avslagen öl i plastglas får mig kort och gott avtänd.

Men nu pratar vi om Roses. Få band har gjort så bestående avtryck i mitt liv som Roses. Jag gick på gymnasiet när Fools gold kom och hur många gånger jag har lyssnat på debutskivan och Second Coming går inte att räkna. Det känns som om jag spenderade oproportioneligt stor del av tiden, mellan 16 och 25 års ålder, liggandes på valfritt parkettgolv lyssnades på Roses. När jag drar mig till minnes så kommer jag även ihåg att jag köade vid en skivaffär för att köpa Second Coming dagen då den släpptes. Få band har varit så snygga. Och begåvade. Och magiska. Och haft så fantastiska skivomslag (hmm, kanske slagna av New Order på denna punkt). Jag har sett Roses live en gång och jag skulle väldigt, väldigt, gärna upprepa det. Men festival? Njee, där går nog gränsen.

Att slungas bakåt i tiden

Jag läser ganska varierande bloggar, sannolikt mer varierande än vad listan till höger ger sken av, och av mycket olika skäl. House of Philia tittar jag in till lite då och då, av den enkla anledningen att hon skriver om (eller kanske egentligen utifrån) min födelsestad - i Philia-land kallad Småstaden. Hon råkar dessutom bo i samma område som min mamma. Ganska ofta dyker det upp välbekanta hus och miljöer. Som nu när min gamla högstadieskola dök upp.

Det är märkligt hur minnet fungerar, för när jag tittar på bilderna så blir jag lite nostalgisk - trots att högstadieåren, på just den skolan, är den värsta perioden i mitt liv. Men mitt i allt elände så kommer framförallt de fina och roliga minnena upp. När jag, Jens och Jonas låg på filtar i gräset under skolstrejken i sjuan och lyssnade på Depeche Mode. Vänskapen med Tina, Hanna och Karin. Ändlösa kvällar hemma hos Hanna, i det stora atriumhuset ute på landet tillsammans med boxern med det rolliga namnet. Skolavslutningen i nian som jag enligt en klasskamrat förstörde totalt genom att bära ett svart fodral, stilettklackar och orange tuperat hår (tänk Robert Smith). Faktum är att jag fortfarande kan fnissa åt den skolavslutningen. Min tid i Småstaden känns väsensskild från den vackra miljöer som Philia fotograferar. Men samtidigt är just miljöerna sig lika.

Att kolla på hus

Ibland tänker jag att vi borde flytta. Kanske till någon annan ort - men framförallt till ett annat hus. Det skulle vara trevligt med ett större hus. Likaså med någonting mer charmig. Eller snyggt. (För den som inte minns: vi bor i ett 40-talshus som på slutet av 70-talet genomgick en ganska skoningslös transformation. Detta innebär att vi har ägnat de senaste sju åren åt att försöka fixa till ett hus som i grunden är berövat all form av charm.)

Idag var vi och kollade på ett hus i samma område som vi bor. Ett hus som ser jättefint ut på Hemnet-bilderna. Riktigt så fint var det inte i verkligheten (surprise?). Det luktade mögel i utbyggnaden och mycket av det som var fixat under årens lopp var i ärlighetens namn ganska illa utfört. Då det var utbyggt hade det även lite udda planlösning. Samtidigt så var det...harmoniskt? Det var ett hus som jag spontant tyckte mycket om. Det hade stora ytor och gott om rum. Det fanns ett fint originalkök (som i och för sig behövde renoveras) och gamla trägolv. Det var högt i tak och ljust från alla håll. Trädgården var skyddad och välskött. Men i princip var det ett renoveringsobjekt på 200 kvadrat - och vid den insikten blev både jag och maken alldeles matta:

-  Ja, det var ju en del att renovera...
- Hmm, ja. Jag tycker nog att vi överlåter det på det yngre paret som vi mötte i dörren. De såg entusiastiska ut!
- Ja, särskilt hon! Hon hade något lätt galet i blicken när hon kramade prospektet.
- Hehe.
- Och så hade de ju en liten nyföding på armen. Det är ju alltid en bra början när man ska renovera ett hus.
- Moahahaha.
- Vi har ju redan gjort det misstaget, en gång.
- Ja, det räcker.

Dagens status

Trädgården ser ut som en djungel. Hemmet som en korsning mellan grustag och returstation. Kylskåpet är så gott som tomt.

Ja, ja. Ett barn är i alla fall nybadat.

Romantik

- Jag älskar dig.
- Älskar dig också.
- Mmm. Det är ju praktiskt, med tanke på att vi är gifta med varandra.
- Mmm. Mycket praktiskt. Och tänk vad jobbigt det skulle vara annars.
- Mm.

Gränser

När jag läser Sandras/Nio till fems inlägg om att bli lämnad (just nu fungerar inte länken) - och att samtidigt ha en stor blogg där ens läsare är högst delaktiga i åtminstone valda delar av ens liv - så påminns jag om de otydliga gränser som bloggar sätter upp. Bloggare som man av olika skäl gillar brukar man ju följa under relativt lång tid. De hinner flytta, byta jobb, vara lyckliga, få barn, misslyckas med planer och projekt, skaffa husdjur, lyckas över all förväntan, lära känna nya människor, drabbas av sorger och katastrofer - och som sagt, dumpa och bli dumpade. Ingen bloggare visar nog upp hela spektrumet av sin vardag och jag tror att folk har ganska olika uppfattning om vilka delar av livet som man vill skriva om respektive hålla privata. Likaså tror jag att folk reagerar väldigt olika på liknande situationer. Där det är självklart för vissa att berätta och diskutera, även det som är plågsamt, är det otänkbart för andra. Utan att lägga några aspekter på hur bloggare borde göra - för det tycker jag verkligen är upp till var och en - så kan jag ibland bli oväntat berörd av när någonting tämligen dramatiskt har hänt i en persons liv men att detta framkommer mellan raderna långt efter att det har skett. Plötsligt kan jag inse på att någons partner, som har funnits med mer eller mindre centralt i  berättelserna, är utraderad från bloggen. Länkar har tagits bort. Namn nämns inte längre. Aktiviteterna har omärkligt förändrats. Det är lite grann som i Maria Miesenbergers fotografier, där någon har klippt ut vissa figurer och lämnat svarta hål. Hål som signalerar stor, men ofta tyst, smärta.

Jag har ingen aning om hur jag själv skulle göra. Och det kan man kanske inte heller säga på förhand? Det är en svår balansgång att veta hur mycket man kan skriva för sin egen skull och hur mycket hänsyn man bör ta.

En helt vanlig måndag

Så har jag landat i vardagen igen. Post det stora projektet, mitt marathon, min urladdning. Med stela ben, men ändå i förbryllande gott skick, gick jag till jobbet. Läste några uppsatser, hade något möte och var till frisören och klippte mig. Många undrade om maran, regnet och kylan. Några gratulerade till 40-årsdagen i efterskott. Och så hämtade jag kidsen på dagis och lagade ugnsbakad lax (med bacon, fetaost och körsbärstomater ovanpå) till middag.

På onsdag ska jag springa igen. Löparkläderna hänger nytvättade och väntar.

Saker man kan ägna en regnig lördag åt

Pekar mot systerbloggen, Endorfiner, löpning och ett marathon i sikte.

Eller den extremt korta sammanfattningen: det var kallt som fan och jag kom i mål.