En gång för länge sedan hade jag ett krossat hjärta. Eller, det är väl en lögn. För självklart har mitt hjärta varit krossat, söndersmulat, tilltufsat och allmänt plågat fler gånger än så. Men en gång har det verkligen varit omintetgjort, på nivån att jag inte trodde att det var möjligt att gå vidare. Le. Andras. Skratta. Hångla. Känna vind i håret eller hud mot min egen.
När jag läser Sandras fina inlägg om att bli dumpad så kommer tankarna tillbaka till den gången och de åren. Vad jag önskar att jag kunde resa tillbaka i en tidsmaskin och berätta för mitt yngre jag att allt skulle bli så mycket bättre. Att det fanns en helt annan kärlek som väntade längre fram. En kärlek som både kunde vara himlastormade och trygg på en och samma gång. Att jag faktiskt skulle ta mig vidare. Att fantomsmärtorna skulle försvinna. Att det skulle bli bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar