tisdag 31 mars 2015

Jag och min far (del okänd)

Varje gång jag putsar skor så tänker jag på min pappa (då jag aldrig frivilligt skulle ha träffat honom med oputsade skor - förnedringen i att möta hans missbelåtna blick över dyligt förfall, nej tack). Varje år den 31 mars tänker jag på min pappa (då det var hans födelsedag).

Ärligt talat så tänker jag på honom så gott som varje dag.

Idag skulle min pappa ha fyllt 82 år. Det slog mig att jag har svårt att föreställa mig hur han skulle ha varit som 82-åring. Om han hade varit frisk. Om han hade levt. Det är tjugo år sedan har blev sjuk och mer än tio år sedan han dog. Där mellan fanns en ocean av lidande, frustration och inkapsalde ord (han hade svår afasi, som resultat av flera hjärnblödningar). I ganska många år kunde jag föreställa mig hur han skulle ha varit om han hade varit frisk. Hur han skulle ha varit som morfar till mina barn. Hur han skulle ha snickrat på vår stuga. Hur han skulle ha klätt om fåtöljer, skrivit vykort och tecknat fåglar till barnen. Hur vi kanske skulle ha lyckats prata om allt det där som vi egentligen inte kunde prata om. Om mörkret, vreden och frustrationen. Eller hur vi hade misslyckats, ännu en gång. Men även om han hade fått vara frisk så hade han kanske börjat bli gammal och skröplig vid 82 års ålder. Eller så hade han varit lika pigg som min morfar var vid 90 års ålder, vem vet.

Om jag blundar kan jag fortfarande höra hans röst. Jag kan höra hans tonfall, fraseringar och bortslipade dialekt. Jag kan höra han torra och ironiska kommentarer. Även om mycket var komplicerat och outrett så är jag rädd att tappa bort den rösten, att kunna höra hur han lät.

Ibland hittar jag lappar och brev som han har skrivit. Instoppade i böcker, i mina skrivbordslådor eller hemma hos min mamma. De är som strandfynd, oftast utanför något rimligt sammanhang. Med lite tur så är lapparna med hans teckningar (alltid tecknade med vänster hand trots att han skrev med höger - en synnerligen elak lärare tvingade honom att bli högerhänt). Fåglar. Vespor. Träd. Små figurer. När jag ser dem undrar jag, ännu en gång, vad som fanns i hans inre. Där inne där det bevisligen fanns dans, jazz, fotografier, drömmar och fåglar.

Kanske är det döda föräldrars privilegium att bli hågkomna och mytomspunna. Ibland mer intressanta än de levande, just för att de inte längre finns kvar.

måndag 30 mars 2015

Att vara en lat tant (och ångra sig)

Av någon obegriplig anledning var jag inte på Umeå Open i lördags och lyssnade på Familjen. Jag förstår verkligen inte varför, då jag skulle ge ganska mycket för att sjunga allsång till Det snurrar i min skalle, Det var jag eller Göra slut med gud. Jag har helt enkelt blivit för gammal och bekväm för att gå på konserter. Särskilt på festivalspelningar, då man måste hänga runt, dricka öl och vänta. Inte vill någon hänga med heller. Äsch, jag får helt enkelt skylla mig själv.

Istället ägnade jag helgen åt saker som att sanera hemmet, putsa fönster, skjutsa ungar till kalas och tvätta åtta (eller kanske tio?) maskiner med tvätt. På kontoret smygsjunger jag dock Familjen.

torsdag 26 mars 2015

Plötsligt händer det

Jag och kollegan, a.k.a. chefen, har hängt på några seminarier i veckan. Lyssnat på en fantastisk forskare, druckit finkaffe, haft bra diskussioner, nätverkat - och ta mig tusan fått massor av inspiration. Tillbaka på kontoret klickade jag hem en packe böcker, stuvade om analysen i en artikel och skissade på former för fortsatt nätverkande tillsammans med kollegan/chefen (alltså inte att just vi två ska nätverka, vi ses ju de flesta dagar, utan i andra konstellationer). Det har helt enkelt varit några dagar då jobbet har varit så inspirerande som jag önskar att det alltid var (men oftast ändå inte är...).

tisdag 24 mars 2015

Ett till brev

Jag läste Kattas fantastiska inlägg Ett brev till min gamla idrottslärare och överväldigades av igenkänning. Det finns två lärare som jag skulle vilja söka upp och berätta ett och annat för.  Om hur man effektivt får en tonåring att känna sig dum och obegåvad. Om hur man får en tonåring att gå från att tycka att någonting är kul och utmanande till helt ointressant. Den ena är min mattelärare från högstadiet, den andra är min idrottslärare från gymnasiet. Den sista ansåg, i likhet med Kattas lärare, att jag hade fel attityd. Jag var inte bra på det som räknades, nämligen bollsport. Att kliva åt sidan, för att slippa bli omkullsprungen av ett gäng med grabbar på en fotbollsplan, var bara ytterligare ett tecken på min taskiga attityd. Att jag sedan vann skolorienteringen (jo, faktiskt!), var bra i friidrott och kunde stå på händer utan vägg, var helt ointressant. På sin höjd kunde han (ja, det var en han) avmätt konstatera att jag kunde om jag bara ville. Ja, det kunde jag! Ändå hade jag en tvåa i betyg under hela gymnasiet.

När jag hade sprungit mitt första maraton tänkte jag posta en kopia av resultatet till honom, bara för att...ja, inte vet jag? Det sitter fortfarande kvar en otrevlig känsla av att vara värdelös i idrott. Men på något sätt hittade jag tillbaka till glädjen i att springa - och till och med att tävla (även om på ganska blygsam nivå). Jag hoppas innerligt att det finns bredare perspektiv på både idrott och prestationer i dagens skola än vad som var fallet under den andra halvan av 1980-talet.

måndag 23 mars 2015

Insta

Sedan ett tag tillbaka har jag snöat in på Instagram (eeeh, sist på bollen). Detta har renderat ett par insikter:

- Jag gillar nästan bara blåa kläder. Skjortor. Chinos. Vippiga klänningar.

- Mina husideal är fortfarande (tja, sedan jag läste stadsplanering någon gång under tidigt 90-tal) amerikanska case study-hus. Glas, glas, glas. Träpaneler. Betong. Mer träpaneler. Platsbyggda bokhyllor. Väl insuttna bruna läderfåtöljer av Poul Kjaerholm och massor med gröna växter. Vi borde verkligen skaffa ett snyggare hus, även om vi aldrig kan få utsikt över Los Angeles. Och så borde vi köpa en grön soffa (jag vet inte hur många bilder jag har pinnat med just gröna soffor).

- Jag är kräktrött på marmor, mässing/koppar, bleka pasteller och Hay i största allmänhet.

söndag 22 mars 2015

Spridda tankar: jobbet

Jag går en kurs och funderar över vad tusan jag har gett mig in på. Snart byter jag uppdrag på jobbet och tja, jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Kul, ja, men också oöverblickligt och en smula overkligt. Jag tänker dock att jag ska hålla fast i insikten från min förra vända i (mellan-) chefsträsket, en insikt som jag glatt brukar förmedla till vem som helst som vill lyssna: att man inte kan ha kontroll över allt. Från det ögonblick man försöker ha det så går det åt skogen (om inte annat så är det ett fast track mot utbrändhet). Om saker och ting inte blir på bästa sätt så går det oftast att hitta en helt okej kompromiss.