Jag läste Kattas fantastiska inlägg Ett brev till min gamla idrottslärare och överväldigades av igenkänning. Det finns två lärare som jag skulle vilja söka upp och berätta ett och annat för. Om hur man effektivt får en tonåring att känna sig dum och obegåvad. Om hur man får en tonåring att gå från att tycka att någonting är kul och utmanande till helt ointressant. Den ena är min mattelärare från högstadiet, den andra är min idrottslärare från gymnasiet. Den sista ansåg, i likhet med Kattas lärare, att jag hade fel attityd. Jag var inte bra på det som räknades, nämligen bollsport. Att kliva åt sidan, för att slippa bli omkullsprungen av ett gäng med grabbar på en fotbollsplan, var bara ytterligare ett tecken på min taskiga attityd. Att jag sedan vann skolorienteringen (jo, faktiskt!), var bra i friidrott och kunde stå på händer utan vägg, var helt ointressant. På sin höjd kunde han (ja, det var en han) avmätt konstatera att jag kunde om jag bara ville. Ja, det kunde jag! Ändå hade jag en tvåa i betyg under hela gymnasiet.
När jag hade sprungit mitt första maraton tänkte jag posta en kopia av resultatet till honom, bara för att...ja, inte vet jag? Det sitter fortfarande kvar en otrevlig känsla av att vara värdelös i idrott. Men på något sätt hittade jag tillbaka till glädjen i att springa - och till och med att tävla (även om på ganska blygsam nivå). Jag hoppas innerligt att det finns bredare perspektiv på både idrott och prestationer i dagens skola än vad som var fallet under den andra halvan av 1980-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar