Och så passerar ytterligare några dagar

Jag bokar en resa till två städer i England. Klipper gräset för första gången denna vår. Lysnnar på gammal belgisk synth när jag lagar mat. Springer och känner någon form av energi för första gången på veckor (kanske månader?). Funderar på hur jag ska fira maken, som förhoppningsvis blir professor snart. Sår fler fröer och sätter ut i det temporärt lagade växthuset (billigt växthus och norrländsk vinter var ingen lyckad kombination). Lämnar av dottern hos bästisen inför ESC. Poppar pop corn. Hetsläser Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen.

Och så tröttnade jag

Idag tröttnade jag på den envisa förkylningen, som har hängt med i två veckor, och begav mig ut på en löprunda. Jag blir på riktigt smått tokig av att inte kunna springa. Jag behöver mina rundor, mil och endorfiner för att må bra.

Att säga att kroppen kändes hundra vore att ljuga, men...tja, jag var inte döende i alla fall. Och mentalt kändes det myckey bättre.

Det är tre veckor kvar till Stockholms marathon. Mitt åttonde marathon. Då hoppas jag att kroppen känns perfekt för ändamålet. Men i ärlighetens namn så har jag insett en hel del om den saken efter alla kortare och längre lopp. Att springa långt och snabbt kräver omständigheter som bara delvis går att stya över. Man kan träna och förbereda sig, men sedan hänger mycket på dagsform och väder - även om jag har blivit bättre på att hantera sådana förutsättningar också.

Nu hoppas jag mest att jag får vara frisk och springa.

Den tiden på året

Ja, men tänk om vi skulle impulsköpa en ny stuga? För massor med pengar? Typ hundra meter från vårt nuvarande ruckel?

Av någon anledning så känns det som om vi har haft de här funderingarna förut.

Två första maj

Den första maj är präglat av två minnen. Det första är från ett sommarvarmt Malmö, när jag gick på folkhögskola några mil därifrån. En av mina klasskamrater, som senare blev regissör, körde sin ljusblåa bil och vi sjöng Tant Strul-låtar i baksätet. Senare under dagen provade vi blommiga sommarklänningar och gick i vänsterns demonstrationståg längs Malmös dammiga gator. Jag var helt övertygad om att det var just där jag skulle vara. I Malmö. I den feministiska vänstern. Av olika skäl blev det inte så, även om jag fortfarande är feminist.

Det andra är från dagen då jag förlovade mig i ett torn i Oxford. Senare under dagen åkte vi in till London, där planen var att gå i ett demonstrationståg. Jag hade dock total panik över hela situationen och det slutade med att jag vandrade omkring planlöst längs Kings Road och köpte ett par svarta sandaletter. Den dåvarande pojkvännen, tillika nyförlovade pojkvännen, gick i något syndikalisttåg i Londons förorter. Det var inte direkt någon lycklig dag.