Den första maj är präglat av två minnen. Det första är från ett sommarvarmt Malmö, när jag gick på folkhögskola några mil därifrån. En av mina klasskamrater, som senare blev regissör, körde sin ljusblåa bil och vi sjöng Tant Strul-låtar i baksätet. Senare under dagen provade vi blommiga sommarklänningar och gick i vänsterns demonstrationståg längs Malmös dammiga gator. Jag var helt övertygad om att det var just där jag skulle vara. I Malmö. I den feministiska vänstern. Av olika skäl blev det inte så, även om jag fortfarande är feminist.
Det andra är från dagen då jag förlovade mig i ett torn i Oxford. Senare under dagen åkte vi in till London, där planen var att gå i ett demonstrationståg. Jag hade dock total panik över hela situationen och det slutade med att jag vandrade omkring planlöst längs Kings Road och köpte ett par svarta sandaletter. Den dåvarande pojkvännen, tillika nyförlovade pojkvännen, gick i något syndikalisttåg i Londons förorter. Det var inte direkt någon lycklig dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar