Först av allt: tack för alla fina och kloka kommentarer. Nu ska jag försöka mig på att förklara varför jag tycker att det är så förbannat jobbigt, när det önskade lilla barnet inte behagar komma.
Att vänta och att inte veta. På ett sätt skulle det vara enklare om vi visste att det inte kommer att bli något syskon på Lilla L., då kunde vi sluta att hoppas och fokusera på allt det fina som vi har. Men nu ägnar vi vår tid åt att vänta - och att hoppas. Vi väntar på ägglossning, vi väntar på tecken, vi väntar på dagar, vi väntar på fler tecken, vi väntar på besked - och så börjar allt om igen. När vi inte väntar och hoppas, ja då är vi mer eller mindre besvikna, stressade och frustrerade.
Att bli sin kropp. En gång i tiden var jag ganska obrydd om min kropp och dess funktioner - så länge kroppen fungerade. Jag hade föga koll på när jag skulle ha mens och hade definitivt inte en susning om när jag hade ägglossning. Numera har jag exakt koll på allt som har med min kropp och reproduktion att göra. Jag känner, bokstavligen, minsta lilla spänning i äggstockarna. Det är också stressande.
När väl längtan efter ett barn är uttalad, så finns det ingen återvändo. När jag var yngre så visste jag inte ens om jag ville ha barn. Senare träffade jag maken och insåg att jag ville ha barn. Efter att vi fått Lilla L. var jag inte alls säker på att jag önskade ett barn till, då det var stor och omvälvande upplevelse att bli förälder. Men från det ögonblick som jag insåg att jag vill det - då ville jag det verkligen. Det är en önskan, och en känsla, som vare sig går att förklara eller förnuftsmässigt förhandla bort. Det känns bokstavligen som är hjärtat går sönder när jag tänker att det kanske inte blir något fler barn.
Vad som händer nu är inte helt bestämt. Sannolikt så kommer vi att fortsätta vår utredning. Kanske blir det aktuellt att prova IVF, kanske någonting annat. Vi får se.