Idag under eftermiddagen var jag och Lilla L. och hälsade på en kollega, som är nybliven 4-barns mor. I huset fanns, förutom fyra rara barn, även tre katter, två jättekaniner och oräkneliga fiskar.
Insikt: Lilla L. behöver seriös KBT för sina djurfobier. Hon var livrädd, både för katterna och kaninerna. Så snart katterna närmade sig skrek hon i panik - och i högan sky. Rädslan var uppenbart seriös.
Oj, vad jobbigt. Vi har ett barn i bekantskapskretsen som också var paniskt rädd för alla djur i treårsåldern. Nu, när hon snart är åtta, har det blivit mycket bättre, men det har krävts en hel del arbete från föräldrarnas sida...
Det är lite konstigt det här med hund/katt/kaninskräcken, eftersom Lilla L. för bara ett år sedan var mycket intresserad och nyfiken på djur. Men sedan kom den stora fina grannkatten i stugan och strök sig kärleksfullt mot Lilla L:s ben, när hon inte var beredd. Och sedan gjorde det stora fina grannkatten hemma ungefär samma sak. Paniken var ett faktum.
Det blir ju inte heller bättre av att grannkatterna nästan alltid kommer fram till mig och vill hälsa och bli kliade på. De tror väl helt enkelt att min unge är lika vänligt sinnad/snäll/intresserad som jag själv.
Jag jobbar dock på att få Lilla L. att bli mindre rädd (vänja sig, närma sig långsamt etc. under trygga former). Det är ju inte kul för henne att känna sådan uppenbar panik som hon gör.
4 kommentarer:
Nämen stackars liten!
Säger också stackars liten...mina är åt det andra hållet...rider på kossor och tjatar om att vi ska skaffa hund.
Oj, vad jobbigt. Vi har ett barn i bekantskapskretsen som också var paniskt rädd för alla djur i treårsåldern. Nu, när hon snart är åtta, har det blivit mycket bättre, men det har krävts en hel del arbete från föräldrarnas sida...
Det är lite konstigt det här med hund/katt/kaninskräcken, eftersom Lilla L. för bara ett år sedan var mycket intresserad och nyfiken på djur. Men sedan kom den stora fina grannkatten i stugan och strök sig kärleksfullt mot Lilla L:s ben, när hon inte var beredd. Och sedan gjorde det stora fina grannkatten hemma ungefär samma sak. Paniken var ett faktum.
Det blir ju inte heller bättre av att grannkatterna nästan alltid kommer fram till mig och vill hälsa och bli kliade på. De tror väl helt enkelt att min unge är lika vänligt sinnad/snäll/intresserad som jag själv.
Jag jobbar dock på att få Lilla L. att bli mindre rädd (vänja sig, närma sig långsamt etc. under trygga former). Det är ju inte kul för henne att känna sådan uppenbar panik som hon gör.
Skicka en kommentar