Korridormöte

Det första som hände var att jag mötte Chefen. Askgrå i ansiktet, med lite dimmig blick. Vi stirrade på varandra och utbrast unisont:
- Vad gör du här? Är inte du sjuk?
Och svarade lika unisont:
- Joooo...men jag har inte så mycket feber idag.

Sjuknärvaro

Idag satsar jag på sjuknärvaro. Febern är inte så farlig. Om jag talar ganska tyst och långsamt...så ska det nog gå.

Tar det aldrig slut?

Jag är bokstavligen helt sjuk. Feber, frossbrytningar, sårig hals och yrsel. Jag kan inte prata, jag kan knappt gå tre meter. Gissningsvis är det samma virus som har härjat i hushållet den senaste månaden. Inställda föreläsningar, vilket bara leder till problem i nästa vecka när jag på något sätt måste kompensera detta. Och nej, begrepp som vikarier existerar inte.

Rolig kommentar

En student kom förbi mitt kontor och utbrast:
- Är alla böcker dina?
- Ehh, ja?
- Gud vad coolt!

Husporr (del 3)

Jag och Bästa M. har ett gemensamt intresse: husporr. I själva verket har vi flera gemensamma intressen, men de flesta av dem relaterar på ett eller annat sätt till bostäder. Design, inredning och estetik. Vi kan diskutera lampor i timmar. Vi kan diskutera hus och lägenheter i dagar. Igår, exempelvis, diskuterade vi det tidigare nämnda lärkträhuset i flera timmar.

Med varsin laptop och telefon satt vi 67 mil från varandra och diskuterade alla fantastiska detaljer. Den perfekta planlösningen. Det välplanerade köket. Den genomtänkta fasaden, med små fönster åt det håll det finns insyn - och gigantiska glaspartier åt det håll där ingen passerar på nära håll. Hur snygga mina och makens prylar skulle vara i just detta hus. Vi diskuterade till och med placeringen av eluttag. Ingående. Det är då man inser att det är sjukligt.

Bästa M. vrålade: köp! Ni är galna om ni inte köper! Det tål att fundera över.

Söndag på arbetet

Snart framme.


Glöm inte kortet!


Fienden.


Min snygga musmatta från Marimekko. Inköpt i Helsingfors för hundra år sedan.

Marina

Jaha, så var veckans melodfestival avklarad. BWO gick självklart vidare. För mig är dock Marina Schiptjenko fortfarande en del av den legendariska syntdoun Page.

Lite konstig sidoinformation: jag har haft Alexander Bard som bordsherre på en 30-årsfest. Han var trevlig, det var inte hans (dåvarande) pojkvän.

Gary

Ofta är det bara irriterande när bra musik dyker upp i reklamfilmer. Undantagsvis är det en kul påminnelse om musik som man av någon anledning har glömt bort, som nu - med Gary Numans Cars - are friends electric.

Det går utför

Jag minns för övrigt knappt när jag spelade en normal skiva. En skiva med musik. Riktig musik. Inte j***a Teletubbies.

(Tinky winky, Tinky winky, Dipsy...)

Tralalalala

Appropå nedan. Det krävs en ansenlig mängd med koncentration för att arbeta samtidigt som Teletubbies-sångerna skrålar. Tinky winky, Tinky winky, Dipsy, Dipsy, Laa Laa, Laa Laa, Po, Po...

Höghastighetsarbete

Tack vare Teletubbies och att lilla fröken behagade ta en lång tupplur har jag kunnat ägna mig åt höghastighetsarbete under dagen. Tre texter är lästa och en föreläsning är så gott som klar. Ett helt okej dagsverke, utfört på några timmar.

Jag hann till och med prata en lång stund med Bästa M!

Sjukstugan - del 182?

Thank God for Teletubbies!

Och det bara fortsätter...

Idag är det fjärde dagen som Lilla L. är hemma och är förkyld. Feber. Hosta som rosslar från tårna och uppåt. Trött och hängig som en liten disktrasa - men samtidigt rastlös och uttråkad som få. Då och då går hon ut i hallen, drar i overallen och vrålar:
- Låååål! Låååål!
Det är uppenbart att hon vill gå till förskolan.

Sjukstugan

Lilla L. är fortfarande förkyld. Hostar, snörvlar och har feber. Jag är på jobbet och maken är hemma. Jag har klädsamt dåligt samvete. Maken har en deadline - men jag har möten och åtaganden som inte går att boka om. Det är i sådana här lägen som en mormor/farmor/farfar på nära håll skulle sitta fint. Någon som kunde hjälpa till när det kniper.

Oväntad tallang?

Bilverkstan trodde inte sina ögon. Aldrig har det skådat en voltad bil med så små och få skador; några bucklor på förarsidan, en spräckt takbox och en krossad backspegel. Invändigt är det några fläckar i taket. Endera beror det på att vår fula Opel är av oväntat god kvalitet - eller så är jag ovanligt tallangfull på att volta bilar. Mjukt och fint.

Pinsamt värre

För ett antal veckor sedan lyckades jag få mitt lånekort på biblioteket avstängt. I någon av kräkattackerna så missade jag en påminnelse om förnyelse av fjärrlån. Idag skulle jag låna några böcker och tänkte glatt att nu är mina tre avstängningsveckor över. *Hahahah* Självklart fick jag upp ett felmeddelande i självutlåningsapparaten. Kontakta lånedisken för vidare information. Vid lånedisken upplyste en präktig dam om att det minsann var sex veckors avstängning för missade fjärrlån. Med triumf i rösten lade hon till:
- Så är det!
Då gick jag tillbaka till kontoret och beställde böckerna på Bokus istället.

Det eviga vab-andet

Innan vi fick barn var jag tämligen förundrad över folks frekventa vab-ande. Hur ofta kan ungar egentligen vara sjuka? Knappast var och var annan vecka, tänkte jag. I ärlighetens namn hade jag en hel del teorier om folks bristande arbetsmoral - och att vab-ande ofta används som en ursäkt för att stanna hemma i några dagar.

De senaste veckorna har fått mig att tänka i andra banor. Nu är jag snarast förundrad över att någon småbarnsförälder någonsin lyckas ta sig till jobbet. Är det inte barnet som fontänkräks så gör man det själv. Är det inte magsjuka så är det dunderförkylning och hög feber. Idag har Lilla L. varit en liten disktrasa, med hög feber och rinnande snor. Under förmiddagen var hon hemma med sin pappa och vid lunch hade vi vaktbyte.

Åhh, Annika!

Äntligen!

Karmaskidor

För ungefär ett år sedan köpte jag ett par nya slalomskidor. Efterlängtade. Ungefär tre dagar senare smälte all snö i närheten, rekordtidigt. När vi försökte boka stugor i Tärna eller Kittelfjäll var allt fullbokat. Årets sässong inleddes än värre i förra helgen, med voltad bil och magsjuka. Då började jag och maken prata om karmaskidorna. Kanske är det inte meningen att vi ska få åka skidor? Kanske borde vi offra skidorna, oanvända, till någon form av slalomgud?

Idag gjorde vi ett nytt försök, med en utflykt till Agnäs. På vägen dit pratade jag och maken nervöst om karmaskidorna. Tänk om vi skulle åka i diket? Eller bryta benen? Men allt gick bra! Vi turades om att åka skidor. Lilla L. åkte pulka och åt varmkorv. Karmaskidorna fungerade fint.

Oväntat

Helt plötsligt blev schlagerfestivalen mer roande! Till och med en smula humoristisk. Åhh, vad jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på väggen i Carolas loge.

Lycka?

Idag lade jag ner mina ambitioner om att konsumera mindre. Inte för att det har gått så bra, men det här var en mer medveten kapitulation. Ett par nya Acne-jeans blev det. Maken shoppade också ett par Acne-jeans och en Lyle & Scott-jacka. (Jag tror faktiskt inte maken kan handla kläder utan att köpa minst en jacka.) På vägen hem var vi rörande överens om att det går att konsumera sig lycklig.

Husporr (del 2)

Sopstationen, a.k.a. vårt hem, är sanerat.

Lärkträhuset, med de enorma glaspartierna, var vääääldigt fint. Vi var inte på visningen, då vi inte hade bokat någon tid, men svängde förbi och tittade på det utifrån. Och jäklar, vad fint det ser ut.

Husporr

Tänk om jag skulle uppvigla lite husporr imorgon. Live-husporr. Det är visning på ett fantastiskt (nybyggt) hus en bit utanför stan. Enorma glaspartier, fasad i lärkträ, dubbel takhöjd i vardagsrummet.

Jag kan inte låta bli att fnissa lite grann när jag tittar på bilderna. De som bor i huset har nämligen helt klonad smak med mig själv. Orangea panton-lampor, Robin Day-stolar och danska nedsuttna lädersoffor. De har till och med Josef Frank-tapeter i köket! Kanske framstår huset som attraktivt för att det är rent och städat, till skillnad mot vår egen sopstation. Om jag kisar mot bilderna kan jag dock se Lilla L. kasta iväg en skål med pannkakor tvärs över det kliniskt rena vardagsrumsgolvet. Smack!

Konversation

- Bloggar du?
- Nä, jag funderar på om jag ska blogga. Men det bygger ju på att jag har någonting att blogga om.
- Men du har ju kräkts i flera dygn! Du har ju massor att blogga om! Snygga liknelser om kräk.
- Ehhh?

(Nej, jag har inte kräkts sedan i söndags.)

De små förbudens tyranni

Läste detta i aftonbladet. En förskola har förbjudit barnen att bära randiga och prickiga kläder, då en i personalen får migrän av starka mönster. Det kanske kan tyckas rimligt på ett plan, att man ska kunna jobba utan att bli sjuk. Men samtidigt är det helt absurt. Alla människor har inte förutsättningar för att klara av alla typer av jobb. Ibland måste man faktiskt inse sina egna begränsningar - och ta tag i dem själv. Om man inte fixar att jobba med barn som har randiga kläder klarar man sannolikt inte av andra störande inslag, som att barnen skriker. Allt kan inte regleras med förbud - och samhället kan inte skydda medborgarna från allt obehag.

Uttryck

Idag blev jag påmind om ett uttryck som jag inte har hört på länge:
- Det är ingen ko på isen.
Det är bra! Lagom figurativt.

Flygande köttbullar

Som en hägrande lagun (eller vad tusan som nu brukar utgöra hägringar) minns jag tiden då vårt hem inte misstas för kommunens återvinningsstation. På den tiden det var riskfritt att sätta ner fötterna på golvet (utan att trampa i utvält kräm eller en halväten ostsmörgås) eller sätta sig i soffan (det vill säga på ett halvt teletubbiepussel, en ytterkänga i storlek 19 eller en sönderriven tidning). Numera står alla fina saker nere i källaren, eftersom alla fina saker råkar vara livsfarliga eller förbannat sköra. Det spelar ingen roll hur mycket vi dammsuger, skurar eller plockar. I samma ögonblick som dammsugaren slås av så kan man se en halväten köttbulle flyga över matrummet.

Kulturkoftan

Ett tecken på att jag bor långt bort från all civilisation är att jag är väldigt intresserad av post. Saker som skickas per post. Beställda saker. Idag kom min fina Odd Molly-kofta. I sann hysterisk anda var den till och med förbeställd.

Kulturell sidoinformation: här uppe i icke-civilisationen är det inte mediabrudar som har Odd Molly-kläder, kanske beroende på att det inte finns något mediafolk bortsett från några vilsna journalister på lokalblaskan och medelålders radiopratare. Här är det bara yngre bibliotekarier och lätt grånade lektorer som hasar omkring i kreationerna.

Uppdatering

Bara en kort bloggrapport. Jag lever. Tror jag. Jag kräks i alla fall inte och är tillbaka på jobbet. Mötesmarathon. Det känns lite skumt, men det kan ju beror på att jag inte har ätit någon fast föda sedan i torsdags. Snart är det dock dags för en möteslunch...det ska bli spännande. När jag försökte äta i söndags gick det ju inte så bra.

När ingenting blir som det är tänkt

Ett par mil efter Vilhelmina förvandlades helgen till någonting helt annat än en trevlig weekend med skidåkning. Tvär kurva. Blankis. Sladd. Snövall. Voltad bil. Hela familjen upp och ned. Tack och lov så hann jag (ja, det var jag som körde bilen) få ner farten rejält innan vi voltade, så det som hände var mer att vi tippade över snövallen. Alla var väl behållna. Likaväl så var bilen upp och ned.

De som kom i bilarna efter oss hjälpte oss med det mesta; fixade bärgning, kollade att vi var okej och skjutsade oss de sista milen fram til stugan. Ungefär hälften av packningen blev dock kvar i bilen, bilen som var upp och ned i en snödriva.

Dagen efter åkte maken och hämtade bilen, som visade sig vara körduglig även om bucklig. Ganska exakt inom fem minuter efter att han lämnade mig och Lilla L. i stugan så började jag kräkas. Kräkas, kräkas och kräkas. Timme ut och timme in. Det slutade med att jag fick be familjen som hyrde ut stugorna om hjälp med att ta hand om Lilla L., alltmedan jag låg halvt avsvimmad på deras toalett, tills maken kom tillbaka. Till saken hör också att vi var helt utan mobiltelefoner, då våra j***a abonnemang inte fungerar i fjällen, så maken hade inte en susning om vad som pågick i stugan.

Tja, sedan fortsatte jag att kräkas. Lilla L. fick åka pulka och bob med sin pappa. Och jag kräktes lite till. Inte en meter av skidåkning blev det, vare sig för mig eller maken. Men, men, vi lever i alla fall.

Vi drar till fjällen!

Där upphör förhoppningsvis alla likheter med Markoolio.

Tre dagar i hyrd stuga. Slalom, pulkaåkning och massor med snö. Äntligen får jag testa mina nya skidor! Nu återstår bara att packa in alla prylar i bilen, hämta Lilla L. - och fyra-fem timmars bilfärd.

Detaljer

Sängkompisarna.


Barbapappafigurer från 70-talet ovanför sängen.


Väl tuggade böcker. Just nu är det bara Koko Koala som gäller. (Koko! Titta Koko!)


De japanska fåglarna som Bästa M. har gjort.


Lilla Åland i miniformat.

Hillary Rodham Clinton

Go, Hillary Go! Nu är det spännande!

Bekännelse

Härom dagen drack jag en kopp kaffe. I lönndom. I hemmet. Jag har inte ens berättat det för maken (men eftersom smygläsaren stryker runt på bloggen ganska ofta så lär han väl få reda på det nu).

Barnvagnar och symboler

Jag blir så trött på den här typen av artiklar. De flesta saker som vi omger oss med har en symbolisk innebörd. Medvetet eller omedvetet. Det är ingenting nytt. Inte ens när det gäller barnvagnar. Till och med på det proggiga 70-talet engagerade sig folk i barnvagnsmodeller. Min mor var jättenöjd med sin, med dåtidens mått, flådiga manchestervagn med stora hjul och matchande åkpåse. Hon visste exakt vilken modell som var den rätta. Men det är klart...min mamma var inte särskilt proggig.

Det känns lite unket att så snart kvinnor spenderar tio lakan på någonting, det må vara en lyxig handväska eller ett vrålåk till barnvagn, då är det plötsligt statushets och överkonsumtion. Manligt kodad konsumtion betraktas, eller skuldbeläggs, inte alls på samma sätt. Därmed inte sagt att det är nödvändigt att köpa ett vrålåk till barnvagn.

Dagens frågor

Hur mycket kan ens jobb förfalla på några dagars frånvaro? Svaret är: oändligt. Tänk fritt fall. Hur är det tänkt att jag ska hinna få någonting konkret gjort, när det enda jag gör (nästan i alla fall) är att jag sitter på möten. Budgetmöten, styrelsemöten, planeringsmöten, ditten datten-möten. Ok för att det ingår i jobbet - men det är ju inte allt.

Fyrkantiga ögon

Snart är ögonen fyrkantiga (som farmor alltid hotade med på 70-talet, när man tittade för mycket på TV). På två dygn har vi tagit oss igenom den första Six Feet Under-boxen. Ytterligare två är inköpta, samt den första sässongen av Desperate Housewifes. Var ska det här sluta? Kankse måste vi ta en veckas semester, för att kolla klart?

Hur man överlever en VAB-dag med en magsjuk dotter

Dagens inköp:
DVD med Byggare Bob
Six feet under-box
Alcogel
Bebisschampo

Kräkbloggen

Det är faktiskt lite deprimerande. Denna blogg har förvandlats till en kräkblogg.

I tisdags hade jag en riktigt bra dag. Jag var utsövd, för första gången på flera månader, Lilla L. var pigg och glad, jag skrev text i rasande tempo, kände mig till och med en smula inspirerad. Nu jävlar, typ.

Nu är vi tillbaka på ruta ett. Kräk och magsjuka.

Dags för Pingu

Den lätt urvridna lilla disktrasan, a.k.a. Lilla L., har nu sett alla hushållets Telletubbie-filmer hundra gånger. Jag tror att det är dags för en utflykt till det närbelägna Ica Maxi. Filmsmaken måste utvidgas. Pingu? Byggare Bob? Jag har inte en susning om vad en liten magsjuk tjej på 19 månader kan tänkas vilja se. Så mycket annat än film lär hon dock inte orka med idag.