Åtgärdspaket i gnällträsk

Hela familjen är förkyld, gnällig och understimulerad. Jag är ju dessutom superhöggravid, utled och extra gnällig. Både maken och jag försöker jobba undan så mycket som möjligt, förkylda och gnälliga. Mitt i allt gnäll åkte vi till den lokala teknikladan och köpte en Wii-konsol och Toy Story 2. Allt för att åtminstone göra en familjemedlem lite mindre gnällig och understimulerad.

Nu sitter jag och stirrar på en driva med vita plastgrejer, instruktionsböcker och fula kablar.

Individ eller kollektiv?

Härom dagen skrev P O Tidholm en alldeles ryslig essä i DN om fördelen med att uppfostra sina barn på landet, med den kollektiva skammen som effektivt grepp. Bland annat kan vi läsa:

"Det är därför jag är glad att jag bor i en by på landet, för här finns faktiskt en samhällsstruktur som håller oss som bor här en aning på plats och där barnuppfostran fortfarande har en konkret betydelse: om inte barnen sköter sig så får vi skämmas. Alla får lära sig att förhålla sig till den slumpmässiga grupp människor som ingår i sammanhanget, man kommer inte undan varandra. Och att välja någon annan skola går inte. Det finns bara en."

Ann Heberlein har dock skrivit en lysande replik, som väldigt väl fångar varför vi tvekar att lämna vårt medelklassiga villagetto inne i stan.

"Man fostrar inte barn till ansvarstagande och harmoniska vuxna genom att få dem att skämmas. Vi måste lära våra barn att tro och att hoppas att en värld där alla får plats och alla accepteras är möjlig."

Saker man också kan göra

När kroppen håller på att krackelera och lillebror gör desperata utbrytningsförsök, tja, då kan man ju alltid ställa sig i världens längsta och långsammaste kö. Det var konkursutförsäljning på Dixi idag, med halva priset på allt. Och vad hittade jag om inte en fin grön klänning som jag kände att jag bara måste ha?

Smart? Nej, inte ett dugg.

Dagens kroppsliga status

En dålig kombination: jag är rastlös och uttråkad, men så snart jag gör något eller rör mig mer än två meter så håller jag på att bryta ihop av förvärkar och allmän smärta.

Jag och skivberget

Okej, låt oss göra det klart redan från början. Jag är född på stenåldern. Jag är en tant. Jag har skivor, bokstavligen i drivor, i vardagsrummet. Två j***a billyhyllor (med extra hyllplan) proppfulla. I källaren står ungefär 10 backar med vinylskivor. Jag fixar inte att göra mig av med dem, trots att jag har det mesta i digital form, och jag blir alldeles nervös när jag ser att andra människor (minsann!) klarar av att rensa. Kanske kan jag byta ut de förhatliga billyhyllorna mot något snyggt 50-talsskåp och typ knöla in skivorna? Då slipper jag åtminstone se dem.

Fast det måste nog vara ett stort skåp.

Två mål just nu

- En vecka kvar, en vecka kvar, en vecka kvar...

- Hinna beta av så mycket som möjligt på jobblistan innan dess. För det jag inte hinner med, det lär inte bli gjort på några månader. När det gäller vissa saker så kan de kanske vänta, men inte allt.

Läst under 2011 (del 5)

Titel: Easter Parade

Författare: Richard Yates

Antal sidor: 283

Förväntningar: Höga! Yates Revolutionary Road är ju en fantastisk bok - och jag fullkomligt älskar bittra cyniska amerikanska medelålders författare. Särskilt om de skriver om neurotiska akademiker, författare och konstnärer, helst med livskris och fullt utblommad självömkan.

Handlar i grova drag om: Easter Parade handlar om två mycket olika systrar och deras obehagliga och självupptagna mamma. Den ena systern gifter sig ung, får tre barn, flyttar ut på landet och blir hemmafru av klassiskt amerikanskt snitt. Maken visar sig vara första rangens skitstövel och hustrumisshandlare - men hon väljer ändå att stanna kvar, i allt djupare självförnekelse och alkoholism. Den andra systern väljer den akademiska banan. Hon läser på college och inleder sitt vuxna liv som en ekonomiskt självständig och sexuellt frigjord kvinna. Männen och jobben avlöser varandra. Oftast väljer hon att bryta upp när relationerna blir för allvarliga eller inskränker hennes frihet. Men i likhet med paret Wheeler i Revolutionary Road så finns det inga lyckliga relationer - eller lyckliga slut. Tiden kommer i kapp och kvinnans öde tycks vara att fastna i en återvändsgränd. En medelålders kvinna är dömd att bli ratad, både romantiskt, sexuellt och professionellt, oavsett hur självständig, framgångsrik, snygg eller intelligent hon är. Vägen mot undergången är spikrak.

Så tycker jag: Det här är ingen bok som man läser för att stärka sin tro på mänskligheten. Den är i själva verket djupt obehaglig. Personporträtten (som Yates är mest känd för) är närgångna, nakna och avslöjande. Berättelsen förs fram med en lätthet och transparens som är förbryllande med tanke på innehållet. De sista sidorna är (innehållsmässigt) så vidriga att jag nästan ville kräkas när jag läste dem. Men det är bra. Förbannat bra.

Betyg: 5 av 5

Har påven fånig hatt (och andra självklarheter)?

Appropå att det nästan bara är en vecka kvar tills lillebror ska komma ut (och att han gör ganska seriösa utbrytningsförsök):
- Jag kanske borde ha med mig telefonen när jag föreläser och går på möten nu?
- Va!? Har du inte haft det?
- Ehum...nä.

Fixat och klart?

När vi väntade L. så fixade vi en hel massa saker inför ankomsten. Vi åkte minst två vändor till Ikea (vilket här uppe i den norrländska skogen är ett ganska stort projekt, med 27 mil till närmaste varuhus). Jag sydde påslakan och mjukdjur, virkade en filt till vagnen och målade ett rum. Vi släpade hem mängder med begagnade prylar från kompisar, köpte kläder och monterade möbler. Vi pysslade och fixade. Spjälsängen var bäddad och kuddarna fluffade med mycket god tidsmarginal.

Den här gången är det självklart annorlunda, då vi har de flesta sakerna från när L. var liten sparade i källaren. Fram till idag har förberedelserna bestått av att jag har tvättat en kasse med pyttesmå kläder, köpt fyra nya klädesplagg (bland annat denna overall, som kanske inte ser så märkvärdig ut men som är den ulligaste fleeceoverall jag någonsin har klämt på) och att maken och L. har inhandlat en mjukdjurstiger. Idag, med lite drygt en vecka till planerad ankomst av lillebror, tog vi oss i kragen och ordnade två saker till. Dels köpte vi en liggdel till vår barnvagn på Blocket. Dels inhandlade vi en takhängd vagga. Nu återstår att köpa blöjor och våtservetter. Och kanske att släpa upp skötbordet från källaren.

Vi är redo.

Läst under 2011 (del 4)

Titel: The Boat

Författare: Nam Lee

Antal sidor: 271

Förväntningar: medium - förvisso en omskriven kritikerfavorit, men baksidetexten såg inte överdrivet inspirerande ut.

Handlar i grova drag om: The boat består av ett antal noveller, som utspelar sig runt om i världen. Några gemensamma teman är människans ensamhet och utsatthet, kulturella skillnader och barriärer, vatten och drömmar om ett annat liv. Vi får möta vietnamesiska båtflyktingar, en ung japansk flicka strax innan bomben faller i Hiroshima, en amerikanska med krossat hjärta i Teheran, den blivande författaren med skrivkramp och några till.

Så tycker jag: Novellerna är mer som korta romaner än traditionella noveller. De är också mycket olika till form och innehåll. Några av dem, som Teheran Calling, Hiroshima och titelnovellen The Boat, är fullkomligt kristallklara (och fruktansvärt plågsamma). Andra, som den om knarkmaffian i Colombia och familjen i den australienska fiskebyn, lämnar mig mer oberörd. Eller, kanske inte direkt oberörd - men inte lika hänförd. Gemensamt är dock ett alldeles fantastiskt språk, ett typiskt The New Yorker-språk. Det är skrämmande exakt och ellegant.

Betyg: 4 av 5

Dagens sanningar levererade

- Mamma, vad har du på dig?

- Ehh, ett linne?

- Hm. Är det för litet?

- Öh, ja.

- För du har en bebis i magen.

- Ja, det har jag.

- Hm. Kan du resa dig upp mamma?

- Ja, det kan jag! Ser du väl?

- Hm. Kan du gå då?

- Ja, det kan jag! Jag har ju gått hit.

- Hm. Men du kan inte springa.

- Nä. Det är svårt.

- Mmm. Mamma, linnet är för litet.

- Mmm.

Me, myself and Tradera (del 2)

Den kreativa loppis-looken kan ju vara hur fin som helst (kolla exempelvis in Ungt blod, WAW, Joanna/Om kläder som är vackra eller Johanna/Fingerspitzelgefühl) men jag har kommit till en punkt då nästan 25 år av loppis och auktionsfynd står mig upp till halsen. Därav mitt projekt att sälja en massa prylar på Blocket och Tradera. Allt kommer inte att säljas. Det lär finnas Bumlinglampor, 50-talsporslin, teakmöbler och färgglada sjuanstolar i hemmet även fortsättningsvis - men i mindre mängd än tidigare. Framförallt så håller jag på och röjer bland alla de saker som finns i källaren, saker som jag i de flesta fall tycker är fina - men som jag sannolikt aldrig kommer att plocka fram igen. Då känns det bättre att de får flytta hem till någon annan - någon som har vett använda de fina Singoalla-besticken, dricka kaffe ur de orangea engelska kaffekopparna från 60-talet eller montera upp det urtjusiga italienska badrumsskåpet i backelit. Använda prylarna istället för att ha dem i lådor i källaren.

Men det måste erkännas att det värker lite grann i hjärtat när jag postar några av mina första auktionsfynd. Härom dagen skickade jag iväg en liten gul och svart keramikvas som jag köpte när jag gick på gymnasiet (läs: på den tiden när det promenerade omkring dinosaurier på klotet). Men som sagt, jag hoppas att den kommer att trivas hos sin nya ägare.

Bitterfittor etc (del 2)

Appropå inlägget nedan så kan jag ofta känna mig kroppsligt invaderad av barn. Både av den högt älskade fyraåringen och den förhoppningsvis snart nyfödda bebisen. Bitter, sur och gnällig är jag också, att låtsas som någonting annat känns meningslöst och lögnaktigt.

Men bitterheten är nog mer ett medfött tillstånd än ett resultat av barn eller äktenskap. Jag är också högst tveksam till om känslan av kroppslig invadering, eller för all del allmän gnällighet, gör mig till en olämplig förälder.

Bitterfittor, strukturer och individer

Jag måste erkänna att jag är en smula kluven till den återupptagna debatten kring Maria Svelands Bitterfittan. Å ena sidan så finner jag det ganska lågt av Hanne Kjöller att i princip angripa Sveland som person (även om hon själv framhåller att så inte är fallet). Allt kan, eller bör, inte reduceras till individuella val som om de vore frikopplade från samhälleliga strukturer (läs exempelvis Nina Björks inlägg om förändring på politisk/strukturell nivå). Å andra sidan så finns det en viktig poäng i Kjöllers resonemang; för även om samhälleliga strukturer påverkar och många gånger försvårar vilka möjligheter vi har, exempelvis för att leva i jämställda kärleksrelationer, så bör de inte användas som en ursäkt för att låta bli att ta individuellt ansvar. Om man lever i en crappy relation så måste man själv göra någonting åt den. Därmed inte sagt att lösningen måste vara att skilja sig eller låta bli att skaffa barn. Men om man inte agerar på individuell nivå - hur ska man då kunna uppnå förändring på politisk/strukturell nivå? Strukturerna har ur mitt perspektiv inget "eget" liv, utan uppbärs och återskapas just av våra individuella handlingar.

Dagens kulinariska insats

På spisen just nu: burgundisk gryta. Fast på högrev.

Högrev is da shit, om nu någon har missat det.

Väntan

Det finns nästan inga ord kvar för att beskriva hur utled jag är på mitt nuvarande fysiska tillstånd. Det gör ont, det spänner och drar. Jag kan knappt röra mig men drömmer om joggingrundor. Och fina klänningar.

I brist på annat så jobbar jag och försöker få klart så mycket som möjligt (någonting som min barnmorska har skral förståelse för). Jag står helt enkelt inte ut med att bara gå hemma och vänta.

Me, myself and Tradera

En gång i tiden hade jag någon slags artificiellt liv via Hemnet. Det var då det. Nu hänger jag på Tradera. Och oj, vilka konstiga prylar man kan sälja.

Storlek 50

De ser pyttiga ut, men jag minns hur stora de var på L.

Perspektiv på sömn?

I morse vaknade jag halv sex och slogs av tanken att jag hade fått sovmorgon. Dessutom hade jag bara vaknat två gånger under natten.

Tjoho. Typ.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att få normal sömn igen.

Saker som väcker habegär just nu

Om inte annat så för de fantastiska burkarna.

Japansk tekanna. Jag har haft en tidigare, men den verkar ha försvunnit i någon flytt.

Tantscarf från Hermes. Tänk: jeansjacka, knälång kjol och träskor. (Kanske inte riktigt nu då...när det är en meter snö och femton grader kallt, men lite längre fram i vår.)
Jäskorgar till surdegsbröd.

Nu: helg!

Sällan har en helg varit lika efterlängtad som denna. Den senaste veckan har bestått av en lång lista av möten, möten, möten, seminarier och fler seminarier. Mellan dessa har jag läst 40 kurspapers, skrivit sessionsblad, fixat krånglande system, hanterat akuta ärenden och planerat allt mellan himmel och jord med chefen. Och ja, jag är lite stressad över att jag bara ska jobba två veckor till.

Men nu ska jag ha helg. Baka surdegsbröd, svänga förbi stugan och läsa någon roman.

Kroppen säger: aj!

Högst motvilligt (ja, dessvärre är det så) måste jag erkänna kroppens begränsningar. För nu säger den: nej tant, inta horisontalläge! Att jag vid samma tidpunkt (och till och med senare) i den förra graviditeten målade väggar, spelade golf, gick omkring på stan i timmar och fixade en fest i trädgården - tja, det framstår som obegripligt. Nu är jag nöjd om jag kan gå två kvarter till förskolan utan att bryta ihop av smärta.

Mycket vill inte har mer just nu

Mycket just nu. Kanske lite för mycket.

Ähh, jag återkommer snart.

En söndag, en alldeles vanlig söndag

Läst DN. Druckit kaffe. Jobbat. Skrivit sessionsblad. Fotograferat en massa prylar. Klätt på Barbiedockor. Druckit mer kaffe. Varit förkyld. Lagat mat. Satt igång en surdeg. Lagt upp tio nya annonser på Tradera. Lagat mer mat.

Nyförvärv

Läst under 2011 (del 3)

Titel: En dramatikers dagbok

Författare: Lars Norén

Antal sidor: 1680 (japp, du läste rätt!)

Förväntningar: medium - svärfar hävdade att den är fantastiskt underhållande, men jag hade inga direkta förväntningar på Norén som författare. Jag hade sett någon enstaka pjäs av honom på tv, men det var allt.

Handlar i grova drag om: Norén dokumenterar valda delar av sin vardag, bitvis i minutiös detaljrikedom. Han skriver, har ångest, blir förälskad, fikar, dumpar frugan, hänger i Oslo, skvallrar om kollegor, översätter, renoverar sitt hus på Gotland, har mer ångest, blir kåt, köper japanska kostymer, hänger i Berlin, skvallrar lite till, fikar, har ångest över Malexander, åldersnojar, köper mer japanska kläder, hatar Dramaten, skriver, käkar sushi, möblerar om, köper plantor, irriterar sig på hantverkare, blir förälskad, köper väskor på Granit, umgås med döttrarna, hatar DN, åldersnojar, käkar mer sushi, lyssnar på jazz, köper Acne-jeans, köper prylar på Muji, hänger i Paris, har förädraångest, köper japanska t-shirts, planterar träd, längtar efter fler barn, skriver, har pengaångest, kränger pjäser, regisserar, åldersnojar, hänger i Oslo, renoverar, köper skrivmaskiner, går till privatläkaren, har sex, fikar, skriver, hänger i New York, har ångest, avhyvlar Leif Zern, Kerstin Ekman och Ingemar Bergman, åldersnojar, hatar Dramaten, älskar sina barn, köper fler väskor på Granit, skriver, hänger i Paris, kollar på Richter och har kopiöst mycket ångest.

Så tycker jag: Det här är en fullkomligt manisk bok. Vad som är sanning och fiktion, vad som har utelämnats och redigerats, finner jag ointressant. Det går utmärkt att läsa En dramatikers dagbok som en roman. En galen, självupptagen och sjukt underhållande roman. Bitvis består den av långa uppräkningar (av saker, priser, människor, handlingar, platser och situationer). Bitvis bestå den av detaljerade analyser, av allt från dagsaktuell politik till kollegors arbeten. Jag tror att det är mycket få författare som skulle ro ett sådant här projekt i hamn, utan att förlora läsbarheten. Och det här är inte bara läsbart utan extremt läsvärt. Heja Lars!

Betyg: 5 av 5

Avdelning: gnäll

Fyra veckor kvar, fyra veckor kvar, fyra veckor kvar...om jag upprepar det tillräckligt många gånger så känns det kanske bättre? Eller så går tiden snabbare? Eller så...äh.

Det gör ont. Jag är trött men kan inte sova. Som grädden på moset är jag förkyld. Igen.

Uppdatering: på Traderafronten

+ Det är oerhört tillfredställande att se hur prylberget i källaren bokstavligen sjunker.
- Det är ett deltidsarbete att vara en god Traderare. Det ska fotogrageras, kommuniceras, mailas, kollas på konton, skickas...

Saker jag inte trodde om mig själv

...att jag i (snart) nionde månaden skulle klämma in mig själv i en baddräkt och visa mig offentligt på ett badhus. Men vad gör man inte för sin avkomma?

Kroppslig status

Just nu är det bara plågsamt att vara gravid. Jag försöker fokusera på att det är ganska exakt en månad kvar till f-dagen, men det är svårt. Lillebror stångas, bökar och verkar allmänt skitförbannad. Det är som om han inte kan vända sig lika enkelt längre, eller inte hittar vilket läge han vill ligga i. Och det gör...ont.

Läst under 2011 (del 2)

Titel: Malin och Henrik

Författare: Denise Rudberg och Daniel Möllberg

Antal sidor: 256

Förväntningar: medium - jag gillar flera av Denises böcker mycket, men baksidetexten såg inte särskilt lovande ut.

Handlar i grova drag om: Malin och Henrik, två stockholmare i 40-årsåldern, med barn och tidigare äktenskap i bagaget, träffas och inleder en relation. Romanen handlar till stora delar om att få ihop det omtalade livspusslet och om svårigheterna med att inleda en relation då man har både barn och ex att ta hänsyn till (och som inte alltid tar samma hänsyn tillbaka). Författarna berättar om detta tämligen rakt på sak; det är händelser/situationer och dialoger - och inte så mycket av de beskrivningar och detaljer som jag tycker kännetecknar flera av Denises tidigare böcker.

Så tycker jag: Även om det här avsett om relativt lättsmält underhållnings/ igenkänningslitteratur - och det är absolut inget fel med det - så blir det snabbt för rakt, enkelt och förutsägbart. Obligatoriska sexscener varvas med väntade dilemman. Det är ingenting som överraskar, förbryllar, roar eller skakar om. Det är...som mellanmjölk. Lagom. Stabilt. Och lite småtråkigt.

Betyg: 2 av 5

Läst under 2011 (del 1)

Titel: Mäktig Tussilago

Författare: Maja Lundgren

Antal sidor: 156

Förväntningar: höga - jag gillade Myggor och tigrar skarpt.

Handlar i grova drag om: Oscar, misslyckad doktorand och allmänt politiskt korrekt mjukisman (ja, han beskrivs med just detta ord), får ett sammanbrott under fest och hamnar på psyket. Boken består av fragment och rekonstruktioner, där Oscar berättar om vad som hände (eller inte) under festkvällen för sin psykolog på psyket. Det är manlighet i kris, klassanalys, relationsångest, föräldraskap, punk och kritik mot konsumtionssamhället i en salig röra. Det hela levereras med en ganska utstuderad språklig framställning.

Så tycker jag: Nja. Redan efter något tiotal sidor är jag trött både på språket (som är en drift med övervintrade övre medelklass-akademiker), formen (den fragmentariska strukturen) och den underförstådda kritiken av (eller bara allmänna driften med?) den moderna manligheten.

Betyg: 2 av 5

Befrielse! Playdate!

Idag kom grannen och hans yngsta dotter och ringde på dörren. En sådan befrielse! Efter flera dagar av rastlöshet och allmän leda så hade L. äntligen riktigt kul i några timmar. Småtjejerna klädde ut sig, åt bullar, kollade på Snövit och sprang omkring och bara tjöt av ren glädjefnatt.

Tankar på konsumtion och post-gravidkläder

Ytlig som jag är så kan jag inte släppa tanken på Cecilias nya Acne-jeans. Herrejävlar så snygga. Tänk om de tar slut innan jag avslutar barbamammafasen? Eller ska jag chansa på ett beställa ett par i min normala Acnestorlek? Det är stora frågor så här i början av året.

För övrigt så känner jag mig ovanligt ful idag och höll på att börja gråta när maken (i vanlig ordning) sade snälla saker till mig.

Hej 2011

Hej nya året! Så här tänker jag mig att vi kan göra:

- uppröjning och avslutning på jobbet

- positivt besked angående bokkapitelförslaget

- lyckad utplockning av lillebror, både för lillebror och mig

- lyckad omarbetning av evighetsartikeln från helvetet, så att den till slut blir publicerad (den är en bra bit närmare nu i alla fall)

- att det fungerar lika bra den här gången som förra att dela på föräldraledigheten (ska vi säga 50/50 från april?)

- skidsemester i typ Åre (i början av april, eller kanske slutet av mars?)

- att L. gillar att vara storasyster

- att lillebror gillar att vara lillebror

- uppstart av löpträningen

- docentur

- mindre allergier

- Kanada med hela familjen!

- marathon i Berlin? (Fast det går lite tidigt i år, jag skulle hellre springa i oktober eller november).