Individ eller kollektiv?

Härom dagen skrev P O Tidholm en alldeles ryslig essä i DN om fördelen med att uppfostra sina barn på landet, med den kollektiva skammen som effektivt grepp. Bland annat kan vi läsa:

"Det är därför jag är glad att jag bor i en by på landet, för här finns faktiskt en samhällsstruktur som håller oss som bor här en aning på plats och där barnuppfostran fortfarande har en konkret betydelse: om inte barnen sköter sig så får vi skämmas. Alla får lära sig att förhålla sig till den slumpmässiga grupp människor som ingår i sammanhanget, man kommer inte undan varandra. Och att välja någon annan skola går inte. Det finns bara en."

Ann Heberlein har dock skrivit en lysande replik, som väldigt väl fångar varför vi tvekar att lämna vårt medelklassiga villagetto inne i stan.

"Man fostrar inte barn till ansvarstagande och harmoniska vuxna genom att få dem att skämmas. Vi måste lära våra barn att tro och att hoppas att en värld där alla får plats och alla accepteras är möjlig."