måndag 3 november 2014

Ge mig ett maraton och jag gåter dig en hink

Kollade på Lofsans underbara film från New York Marathon, där hon filmar sig själv under loppets gång, och försökte förklara igenkänningsfaktorn för Maken (aka solskenslöparen, som aldrig skulle få för sig att springa ett maraton). Särskilt försökte jag förklara detaljen att löpare blir väldigt emotionella och gråtmilda före/under/efter lopp. För som jag har bölat. På upploppet till mitt första Stockholms marathon (då jag svängde in på Sturegatan och fick syn på Stadion). När jag kom i mål på min andra mara (och där efter spydde). Och bäst av allt: innan Berlin marathon, när jag stod i startfållan och de plötsligt började spela Ravels Bolero. Om jag ska vara ärlig så har jag bölat på betydligt mindre och kortare lopp också, bara för att det är så himla fint och fantastiskt och plågsamt och vidrigt på en och samma gång.

Vad svarade maken?
- Jaha. Och vad har du lärt dig av det då?
- ...
- Att inte filma dig själv när du springer New York.
- Nej...att inte glömma att vara med i nästa års lotteri om startplatser.
- Jaja. Det också.

Han förstår inte. Kanske beror det på att han är golfare.