Och så tröttnade jag

Idag tröttnade jag på den envisa förkylningen, som har hängt med i två veckor, och begav mig ut på en löprunda. Jag blir på riktigt smått tokig av att inte kunna springa. Jag behöver mina rundor, mil och endorfiner för att må bra.

Att säga att kroppen kändes hundra vore att ljuga, men...tja, jag var inte döende i alla fall. Och mentalt kändes det myckey bättre.

Det är tre veckor kvar till Stockholms marathon. Mitt åttonde marathon. Då hoppas jag att kroppen känns perfekt för ändamålet. Men i ärlighetens namn så har jag insett en hel del om den saken efter alla kortare och längre lopp. Att springa långt och snabbt kräver omständigheter som bara delvis går att stya över. Man kan träna och förbereda sig, men sedan hänger mycket på dagsform och väder - även om jag har blivit bättre på att hantera sådana förutsättningar också.

Nu hoppas jag mest att jag får vara frisk och springa.

Hej tånaglarna!

Okej, det här är ett ytligt problem. Härom dagen gick jag omkring på stan och såg att de hade plockat fram sommarskor i affärerna. Sandaler. Sedan råkade jag se en bild på ett par sjukt snygga skor från Tory Burch (ungefär sådana här). Redan här kan man, så klart, invända mot rimligheten i att shoppa ett par sandaler för 2500 spänn. Men det är inte det största problemet. Jag kommer absolut inte kunna visa mina fötter i den typen av skor. Inte i sommar. Kanske inte någon annan sommar heller. Och jag är mycket svag för sandaler.

Att springa några hundra mil om året, eller klämma in fyra marathon på ett halvår, må vara kul och trevligt på många sätt. Men det är inte bra för tånaglarna. Det spelar ingen roll vilka skor jag har, eller hur stora de är, jag får blåsor under naglarna och tappar dem. Första gångerna så växer de snällt ut igen, i hyfsat normal färg och form. Men efter ytterligare några vändor så...tja, vi kan sammanfatta det som att det blir mindre och mindre vackert.

Maken brukar säga att jag ska bära mina naglar som medaljer. För allas trevnad får det dock bli i ballerinas.

Ge mig ett maraton och jag gåter dig en hink

Kollade på Lofsans underbara film från New York Marathon, där hon filmar sig själv under loppets gång, och försökte förklara igenkänningsfaktorn för Maken (aka solskenslöparen, som aldrig skulle få för sig att springa ett maraton). Särskilt försökte jag förklara detaljen att löpare blir väldigt emotionella och gråtmilda före/under/efter lopp. För som jag har bölat. På upploppet till mitt första Stockholms marathon (då jag svängde in på Sturegatan och fick syn på Stadion). När jag kom i mål på min andra mara (och där efter spydde). Och bäst av allt: innan Berlin marathon, när jag stod i startfållan och de plötsligt började spela Ravels Bolero. Om jag ska vara ärlig så har jag bölat på betydligt mindre och kortare lopp också, bara för att det är så himla fint och fantastiskt och plågsamt och vidrigt på en och samma gång.

Vad svarade maken?
- Jaha. Och vad har du lärt dig av det då?
- ...
- Att inte filma dig själv när du springer New York.
- Nej...att inte glömma att vara med i nästa års lotteri om startplatser.
- Jaja. Det också.

Han förstår inte. Kanske beror det på att han är golfare.

Löparåret 2013

Jag gissar att det är symptomatiskt att jag inte bara ha skrivit en tillbakablick över löparåret 2013 - utan två. Väldigt mycket i mitt liv handlar ju om löpning (när jag inte jobbar eller hänger med familjen). Tjatigt? Tråkigt? Det må så vara. Men jag mår bra av det. Riktigt bra.

Under det kommande året hoppas jag bli snabb och springa minst tre marathon. Förhoppningsvis kan jag fixa en kvalifikationstid till Boston marathon. Och ja, årets första pass är redan avklarat.

Tillbakablick 2013

Kanske orkar jag skriva en lite mer ambitiös tillbakablick över året 2013, kanske inte. Om inte så tycker jag att den här bilden sammanfattar mycket av det som har varit bra i år. Den föreställer barnen uppe på Åreskutan, i början av augusti. För det har varit mycket fjäll i år. Skidåkning, marathon, löpturer och vandringar. På lite olika fjäll dessutom. I Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Älskar Åre. Älskar fjäll. Och älskar ungarna och maken (så klart).

Onekligen olika ideal

Under de senaste åren, i takt med mitt ökade intresse för löpning, har jag kommit att hänga allt mer i olika träningsforum. Både på nätet och i den fysiska världen. Det finns (nästan) ingen hejd på hur många timmar jag kan läsa konsumenttester av trailskor, prata marathon med likasinnade, skissa på träningsupplägg eller fundera ut den optimala klädseln för vinterlöpning. Det finns inte heller någon hejd på hur många timmar jag kan tänka mig att spendera på att just springa (även om jag sedan är mer sansad när det kommer till vad jag faktiskt gör, både med hänsyn till min kropp och omgivning). Eller på hur mycket kläder och utrustning jag har lyckats samla på mig. Det är verkligen...mycket. Skor för alla möjliga användningsområden, klockor, ryggsäckar, underställ, merinokläder, långa och korta tights, shorts, toppar, tröjor, linnen, jackor, regnkläder, mössor, vantar, buffar, strumpor, västar, reflexvästar...och tja, antagligen en massa andra grejer också. Till mitt försvar måste jag dock säga att de flesta av dessa grejer är noggrant utvalda och används regelbundet, då jag springer i de flesta väder och temperaturer. Men ja, har jag onödiga prylar.

Men så härom dagen så råkade jag sladda in på Englas blogg och kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett högt skratt när jag satt i soffhörnet. Olika träningsformer har onekligen olika stilmässiga ideal. Likaså finns det ju påfallande olika kroppskulturer i olika sammanhang. Sannolikheten att jag ska dra på mig en rosa munkjacka i plysch med guldvingar på ryggen, när jag ska ut och springa, är ganska exakt noll. Nu tror jag i och för sig inte att Engla gör det heller, om hon just ska springa, men det är ändå milsvida ideal mellan Victoria Sectrets träningslinje och exempelvis detta:

Konversation i hushållet

- Ta en korv till! Om du ska springa i Berlin så måste du vara stark!
- Okej.
- Här.
- Och så måste jag vara snabb...
- Japp, det måste du.

Insert: klagosång

Ja, jag vet att det finns värre saker här i världen - men just nu tycker jag ganska synd om mig själv. Den här kvällen skulle jag ju ägna åt att lägga fram kläder, äta pizza, gulla med mina tånaglar och ladda mentalt.

Kanske är det galenskap, men...

Om någon undrar vad jag gjorde förra helgen så finns det ett långt inlägg om det här.