Idag tröttnade jag på den envisa förkylningen, som har hängt med i två veckor, och begav mig ut på en löprunda. Jag blir på riktigt smått tokig av att inte kunna springa. Jag behöver mina rundor, mil och endorfiner för att må bra.
Att säga att kroppen kändes hundra vore att ljuga, men...tja, jag var inte döende i alla fall. Och mentalt kändes det myckey bättre.
Det är tre veckor kvar till Stockholms marathon. Mitt åttonde marathon. Då hoppas jag att kroppen känns perfekt för ändamålet. Men i ärlighetens namn så har jag insett en hel del om den saken efter alla kortare och längre lopp. Att springa långt och snabbt kräver omständigheter som bara delvis går att stya över. Man kan träna och förbereda sig, men sedan hänger mycket på dagsform och väder - även om jag har blivit bättre på att hantera sådana förutsättningar också.
Nu hoppas jag mest att jag får vara frisk och springa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar