söndag 24 maj 2015

Och så passerar ytterligare några dagar

Jag bokar en resa till två städer i England. Klipper gräset för första gången denna vår. Lysnnar på gammal belgisk synth när jag lagar mat. Springer och känner någon form av energi för första gången på veckor (kanske månader?). Funderar på hur jag ska fira maken, som förhoppningsvis blir professor snart. Sår fler fröer och sätter ut i det temporärt lagade växthuset (billigt växthus och norrländsk vinter var ingen lyckad kombination). Lämnar av dottern hos bästisen inför ESC. Poppar pop corn. Hetsläser Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen.

lördag 9 maj 2015

Och så tröttnade jag

Idag tröttnade jag på den envisa förkylningen, som har hängt med i två veckor, och begav mig ut på en löprunda. Jag blir på riktigt smått tokig av att inte kunna springa. Jag behöver mina rundor, mil och endorfiner för att må bra.

Att säga att kroppen kändes hundra vore att ljuga, men...tja, jag var inte döende i alla fall. Och mentalt kändes det myckey bättre.

Det är tre veckor kvar till Stockholms marathon. Mitt åttonde marathon. Då hoppas jag att kroppen känns perfekt för ändamålet. Men i ärlighetens namn så har jag insett en hel del om den saken efter alla kortare och längre lopp. Att springa långt och snabbt kräver omständigheter som bara delvis går att stya över. Man kan träna och förbereda sig, men sedan hänger mycket på dagsform och väder - även om jag har blivit bättre på att hantera sådana förutsättningar också.

Nu hoppas jag mest att jag får vara frisk och springa.

tisdag 5 maj 2015

Den tiden på året

Ja, men tänk om vi skulle impulsköpa en ny stuga? För massor med pengar? Typ hundra meter från vårt nuvarande ruckel?

Av någon anledning så känns det som om vi har haft de här funderingarna förut.

fredag 1 maj 2015

Två första maj

Den första maj är präglat av två minnen. Det första är från ett sommarvarmt Malmö, när jag gick på folkhögskola några mil därifrån. En av mina klasskamrater, som senare blev regissör, körde sin ljusblåa bil och vi sjöng Tant Strul-låtar i baksätet. Senare under dagen provade vi blommiga sommarklänningar och gick i vänsterns demonstrationståg längs Malmös dammiga gator. Jag var helt övertygad om att det var just där jag skulle vara. I Malmö. I den feministiska vänstern. Av olika skäl blev det inte så, även om jag fortfarande är feminist.

Det andra är från dagen då jag förlovade mig i ett torn i Oxford. Senare under dagen åkte vi in till London, där planen var att gå i ett demonstrationståg. Jag hade dock total panik över hela situationen och det slutade med att jag vandrade omkring planlöst längs Kings Road och köpte ett par svarta sandaletter. Den dåvarande pojkvännen, tillika nyförlovade pojkvännen, gick i något syndikalisttåg i Londons förorter. Det var inte direkt någon lycklig dag.

måndag 27 april 2015

Konversation med sonen

Sitter och slökollar på Instagram. Mängder med bilder från helgens olika lopp svischar förbi. London marathon. Hamburg marathon. Något traillopp i Skåne. Rock n roll half maraton i Madrid. Sonen böjer sig fram och pekar på en skitsnabb snubbe i Hamburg:
- Mamma! Varför är inte du där och springer?
- Ehh, det är i Hamburg. Tyskland.
- Ja!? Är det ett land?
- Ja, Tyskland är ett land. Hamburg är en stad i Tyskland.
- *funderar*
- *scrollar vidare*
- Men varför är inte du där och springer?
- Det skulle ju vara kul, men jag kan ju inte springa alla lopp.
- Men...varför springer han där? Den där killen?
- Ehh?

Barnen tror uppenbarligen inte att jag har några andra intressen här i livet utöver löpning.

fredag 24 april 2015

Konversation med son och förskolepersonal

Rusar till förskolan för att hämta upp sonen som har kräkts.

Jag: Hej! Hur mår du?
Glad unge: Jag gungade så högt att jag kräktes!
Personal: Nej men oj så konstigt det låter!
Jag: Hrmmm? Det gjorde ju storasyster ibland.
Glad unge: Jag är jäääättesjuk! *ler med hela kroppen*
Personal: Han är jäääättesjuk! Magsjuk!
Jag: Ja, ja, kom nu så går vi hem.

En timme senare äter det glada barnet ett berg med lunch och pratar om att han vill gå ut och hoppa i studsmattan. Magsjuk? Not much.

Ps. Jo, jag begriper att förskolan har rutiner. Kräk = hemgång.

fredag 10 april 2015

Och apan satt på taket

Konversation inför att Maken skulle klättra upp på hustaket, för att montera ner den nästan nedfallna gamla antennen och parabolen:

- Ja...innan du klättrar upp så vill jag tacka för de här tolv åren. Det har varit fint. Synd att det skulle sluta så här, änka vid 42 års ålder.
- *Moahaha*
- Som sagt, det har varit fina år.
- Det blåser fortfarande storm! Hejdå!
- Adjö.

Ps. Han kom ner vid liv. Det värsta är att han gillar att sitta där uppe och kolla på utsikten ("det är jättefint, man ser ut över trädlinjen").

Ps 2. Det där med apan kommer från en kollega, efter att de hade gjort någon slags hinderbana tillsammans ("han klättrade och svingade sig fram som en apa").

tisdag 7 april 2015

En dag i badhuset

I brist på bättre idéer stuvade vi in ungarna i bilen och åkte till badhuset. Eftersom  vi råkar vara hemma hos min mor så blev det badhuset där jag simtränade som barn. Tusentals timmar har jag harvat längd efter längd där. Tränat vändningar och fjärilskickar. Lyssnat på simtränare som har hojtat instruktioner från bassängkanten (ja, de skriker - för annars hörs det inte). Jag älskade att simträna. Monotonin. Harvandet. Att det bara var att göra (nej, det finns inget utrymme för inspiration eller improvisation - man bara gör). Ända tills min klorallergi gick bananas och jag i princip var tvungen att sluta.

Själva badhuset är ombyggt sedan länge, men det var en märklig känsla att peppa dottern att våga simma i den djupa bassängen (i samma bana som jag började träna i för länge sedan). Det roliga var just det: att hon vågade! Efter en liten stund så simmade hon. Först en halv längd fram och tillbaka ett antal gånger. Sedan tog hon 25 meter! Whopp! Grejen är ju den att jag vet att hon kan simma, men på simskolan blir hon nervös och tar det säkra före det osäkra och vill helst inte simma där hon inte kan bottna. När vi har varit och badat de senaste gångerna har det varit mer lek och bus än simning (vilket jag också tror är jättebra - all form av vattenvana är bra).

Sedan roade jag dottern med att göra fula vändningar/volter i vattnet. Även mammor behöver skämma ut sig.

lördag 4 april 2015

Konversation mellan syskon (glad påsk då)

06.25
- L!!!! VAAAAKNAAAA! DET ÄR ÄGGJAKT!
- Hrfm.
- MEN VAKNA DÅ.
- Nej.
- VAKNA!
- Stick.
- VAKNA!

Och så vidare i ungefär fem minuter. Gissa vem som vann! Tjugo minuter senare har de dock inte hittat äggen.

fredag 3 april 2015

Dagens boktips

Tack vare Lindas Constant Reader så hittade jag Fredrik Sjöbergs böcker. Just nu läser jag Flugfällan. Hur bra? Jättebra.

torsdag 2 april 2015

Då - och nu då?

Förra påsken hängde vi i Uppsala. Åkte omkring och kollade på villaområden. Fikade.  Kollade in cykelvägar mellan potentiella boenden och arbetsplatser. Lekte i lekparker. Smidde planer och byggde luftslott. Glodde på nybyggda hus. Kanske skulle det bli aktuellt att flytta dit, kanske inte. Men för att över huvud taget kunna ta ställning så var vi tvungna att göra lite research. Jag har i och för sig bott i Uppsala, när jag var student, för många år sedan. Maken har också hängt en del där i jobbet. Men det är en annan sak att fundera på att flytta en hel familj närmare 60 mil. Byta jobb. Byta skola och dagis. Sälja huset och hitta någonting annat. Vi behövde helt enkelt känna in staden. Fundera över om vi kunde se oss själva där, i vardagen.

Under processen så släppte jag ut en i det närmaste förjuden tanke, att jag faktiskt längtar hem. Att jag gärna skulle flytta söderöver, efter nästan tolv år i Norrland. Att jag saknar gamla vänner. Att jag saknar att ha nära till min familj. Att jag saknar en massa saker. Kullerstensgator. Blåsippor. Mälaren. Konserter. Öppna fält.

Sedan blev det inte någon flytt, av flera anledningar. På sätt och vis känns det helt okej. Vi har ett bra liv där vi bor - och det är ju inte så att en flytt inte kan bli av någon gång i framtiden. Samtidigt känns det lite snopet. I över ett år planerade och funderade vi över Uppsala. Trots att ingenting var bestämt så blev det mer och mer konkret. Och så blev det...som vanligt. 

Vad gör jag nu med saknaden?

onsdag 1 april 2015

Hej tånaglarna!

Okej, det här är ett ytligt problem. Härom dagen gick jag omkring på stan och såg att de hade plockat fram sommarskor i affärerna. Sandaler. Sedan råkade jag se en bild på ett par sjukt snygga skor från Tory Burch (ungefär sådana här). Redan här kan man, så klart, invända mot rimligheten i att shoppa ett par sandaler för 2500 spänn. Men det är inte det största problemet. Jag kommer absolut inte kunna visa mina fötter i den typen av skor. Inte i sommar. Kanske inte någon annan sommar heller. Och jag är mycket svag för sandaler.

Att springa några hundra mil om året, eller klämma in fyra marathon på ett halvår, må vara kul och trevligt på många sätt. Men det är inte bra för tånaglarna. Det spelar ingen roll vilka skor jag har, eller hur stora de är, jag får blåsor under naglarna och tappar dem. Första gångerna så växer de snällt ut igen, i hyfsat normal färg och form. Men efter ytterligare några vändor så...tja, vi kan sammanfatta det som att det blir mindre och mindre vackert.

Maken brukar säga att jag ska bära mina naglar som medaljer. För allas trevnad får det dock bli i ballerinas.

Det går bra nu (ehhh?)

Igår började jag morgonen med att slå upp datorn vid köksbordet och inse att jag hade ett viktigt möte, exakt 15 minuter senare, någon annan stans i staden.

Idag började jag dagen med att ha en synnerligen pinsam konversation med dotterns lärare, angående om skärtorsdagen är en vanlig skoldag eller inte. Det är den tydligen...vilket säkert har framgått i fem mail och på tre lappar (vad vet jag - vad jag vet är att skärtorsdagen alltid var lov när dinosaurierna betade i trädgårdarna och Carola toppade listorna).

Det går bra nu.

tisdag 31 mars 2015

Jag och min far (del okänd)

Varje gång jag putsar skor så tänker jag på min pappa (då jag aldrig frivilligt skulle ha träffat honom med oputsade skor - förnedringen i att möta hans missbelåtna blick över dyligt förfall, nej tack). Varje år den 31 mars tänker jag på min pappa (då det var hans födelsedag).

Ärligt talat så tänker jag på honom så gott som varje dag.

Idag skulle min pappa ha fyllt 82 år. Det slog mig att jag har svårt att föreställa mig hur han skulle ha varit som 82-åring. Om han hade varit frisk. Om han hade levt. Det är tjugo år sedan har blev sjuk och mer än tio år sedan han dog. Där mellan fanns en ocean av lidande, frustration och inkapsalde ord (han hade svår afasi, som resultat av flera hjärnblödningar). I ganska många år kunde jag föreställa mig hur han skulle ha varit om han hade varit frisk. Hur han skulle ha varit som morfar till mina barn. Hur han skulle ha snickrat på vår stuga. Hur han skulle ha klätt om fåtöljer, skrivit vykort och tecknat fåglar till barnen. Hur vi kanske skulle ha lyckats prata om allt det där som vi egentligen inte kunde prata om. Om mörkret, vreden och frustrationen. Eller hur vi hade misslyckats, ännu en gång. Men även om han hade fått vara frisk så hade han kanske börjat bli gammal och skröplig vid 82 års ålder. Eller så hade han varit lika pigg som min morfar var vid 90 års ålder, vem vet.

Om jag blundar kan jag fortfarande höra hans röst. Jag kan höra hans tonfall, fraseringar och bortslipade dialekt. Jag kan höra han torra och ironiska kommentarer. Även om mycket var komplicerat och outrett så är jag rädd att tappa bort den rösten, att kunna höra hur han lät.

Ibland hittar jag lappar och brev som han har skrivit. Instoppade i böcker, i mina skrivbordslådor eller hemma hos min mamma. De är som strandfynd, oftast utanför något rimligt sammanhang. Med lite tur så är lapparna med hans teckningar (alltid tecknade med vänster hand trots att han skrev med höger - en synnerligen elak lärare tvingade honom att bli högerhänt). Fåglar. Vespor. Träd. Små figurer. När jag ser dem undrar jag, ännu en gång, vad som fanns i hans inre. Där inne där det bevisligen fanns dans, jazz, fotografier, drömmar och fåglar.

Kanske är det döda föräldrars privilegium att bli hågkomna och mytomspunna. Ibland mer intressanta än de levande, just för att de inte längre finns kvar.

måndag 30 mars 2015

Att vara en lat tant (och ångra sig)

Av någon obegriplig anledning var jag inte på Umeå Open i lördags och lyssnade på Familjen. Jag förstår verkligen inte varför, då jag skulle ge ganska mycket för att sjunga allsång till Det snurrar i min skalle, Det var jag eller Göra slut med gud. Jag har helt enkelt blivit för gammal och bekväm för att gå på konserter. Särskilt på festivalspelningar, då man måste hänga runt, dricka öl och vänta. Inte vill någon hänga med heller. Äsch, jag får helt enkelt skylla mig själv.

Istället ägnade jag helgen åt saker som att sanera hemmet, putsa fönster, skjutsa ungar till kalas och tvätta åtta (eller kanske tio?) maskiner med tvätt. På kontoret smygsjunger jag dock Familjen.

torsdag 26 mars 2015

Plötsligt händer det

Jag och kollegan, a.k.a. chefen, har hängt på några seminarier i veckan. Lyssnat på en fantastisk forskare, druckit finkaffe, haft bra diskussioner, nätverkat - och ta mig tusan fått massor av inspiration. Tillbaka på kontoret klickade jag hem en packe böcker, stuvade om analysen i en artikel och skissade på former för fortsatt nätverkande tillsammans med kollegan/chefen (alltså inte att just vi två ska nätverka, vi ses ju de flesta dagar, utan i andra konstellationer). Det har helt enkelt varit några dagar då jobbet har varit så inspirerande som jag önskar att det alltid var (men oftast ändå inte är...).

tisdag 24 mars 2015

Ett till brev

Jag läste Kattas fantastiska inlägg Ett brev till min gamla idrottslärare och överväldigades av igenkänning. Det finns två lärare som jag skulle vilja söka upp och berätta ett och annat för.  Om hur man effektivt får en tonåring att känna sig dum och obegåvad. Om hur man får en tonåring att gå från att tycka att någonting är kul och utmanande till helt ointressant. Den ena är min mattelärare från högstadiet, den andra är min idrottslärare från gymnasiet. Den sista ansåg, i likhet med Kattas lärare, att jag hade fel attityd. Jag var inte bra på det som räknades, nämligen bollsport. Att kliva åt sidan, för att slippa bli omkullsprungen av ett gäng med grabbar på en fotbollsplan, var bara ytterligare ett tecken på min taskiga attityd. Att jag sedan vann skolorienteringen (jo, faktiskt!), var bra i friidrott och kunde stå på händer utan vägg, var helt ointressant. På sin höjd kunde han (ja, det var en han) avmätt konstatera att jag kunde om jag bara ville. Ja, det kunde jag! Ändå hade jag en tvåa i betyg under hela gymnasiet.

När jag hade sprungit mitt första maraton tänkte jag posta en kopia av resultatet till honom, bara för att...ja, inte vet jag? Det sitter fortfarande kvar en otrevlig känsla av att vara värdelös i idrott. Men på något sätt hittade jag tillbaka till glädjen i att springa - och till och med att tävla (även om på ganska blygsam nivå). Jag hoppas innerligt att det finns bredare perspektiv på både idrott och prestationer i dagens skola än vad som var fallet under den andra halvan av 1980-talet.

måndag 23 mars 2015

Insta

Sedan ett tag tillbaka har jag snöat in på Instagram (eeeh, sist på bollen). Detta har renderat ett par insikter:

- Jag gillar nästan bara blåa kläder. Skjortor. Chinos. Vippiga klänningar.

- Mina husideal är fortfarande (tja, sedan jag läste stadsplanering någon gång under tidigt 90-tal) amerikanska case study-hus. Glas, glas, glas. Träpaneler. Betong. Mer träpaneler. Platsbyggda bokhyllor. Väl insuttna bruna läderfåtöljer av Poul Kjaerholm och massor med gröna växter. Vi borde verkligen skaffa ett snyggare hus, även om vi aldrig kan få utsikt över Los Angeles. Och så borde vi köpa en grön soffa (jag vet inte hur många bilder jag har pinnat med just gröna soffor).

- Jag är kräktrött på marmor, mässing/koppar, bleka pasteller och Hay i största allmänhet.

söndag 22 mars 2015

Spridda tankar: jobbet

Jag går en kurs och funderar över vad tusan jag har gett mig in på. Snart byter jag uppdrag på jobbet och tja, jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Kul, ja, men också oöverblickligt och en smula overkligt. Jag tänker dock att jag ska hålla fast i insikten från min förra vända i (mellan-) chefsträsket, en insikt som jag glatt brukar förmedla till vem som helst som vill lyssna: att man inte kan ha kontroll över allt. Från det ögonblick man försöker ha det så går det åt skogen (om inte annat så är det ett fast track mot utbrändhet). Om saker och ting inte blir på bästa sätt så går det oftast att hitta en helt okej kompromiss.

måndag 9 februari 2015

Om konsten att spara jättemycket pengar

Effekten av att inte ha dragits med i den mest hysteriska budgivning som har skådats i den norrländska pärlan på väldigt väldigt lång tid: en känsla av att ha sparat minst ett par miljoner. Eller sex.

Nu är vi åter på ruta ett och googlar arkitekter, för att bygga om mexilådan.