torsdag 27 augusti 2015

Projekt: rensa (del 2)

Och så satt jag på konferensen och rensade lite förstrött i mailboxen. Plötsligt kom ingivelsen: jag markerade alla mail i inboxen som var äldre än tre månader och flyttade dem till mappen 'rensat', som i sin tur placerades i 'bra att ha'. Ungefär 2000 mail försvann ur mitt gnagande samvete. De äldsta var från 2008 då vi bytte system på jobbet. Endast Gud vet hur många som var flaggade och på andra sätt markerade.

Befrielsen i detta.

Nu ska jag bli en bättre människa, en sådan som har en välordnad inbox och tar med sig matlådor till jobbet.

onsdag 26 augusti 2015

Projekt: rensa

I några veckor har jag rensat här hemma. Sålt retroprylar i Facebook-grupper. Prånglat möbler på Blocket. Gett bort sådant som jag inte orkat sälja. Bland annat så rensade jag bort de sista småbarnsgrejerna ur huset. Ingen fler Antilopstol eller resesäng. Inga swimpants för bebisar och små minitofflor. I en låda samlade jag ihop barnens favoritleksaker från småbarnsåren, resten fick gå. Jag hittade också en gigantisk låda med kläder, som jag ställde ner i källaren för ungefär två år sedan. Bevisligen har jag inte saknat ett enda klädesplagg, så allt (förutom Lagerfeldtklänningen som jag gifte mig i och en helt sanslös Filippa K-kreation med monstreamönster i lime och turkost) åkte till Myrorna. Resultatet är att förrådet är rätt luftigt och att min garderob mestadels består av sådant som jag faktiskt använder.

Just nu känns det som om jag inte vill köpa en pryl. Trots rensandet och sorterandet så finns det alldeles för mycket saker i huset. Vissa grejer, som böcker och tavlor, tycker jag är helt okej att ha ett överflöd av. Likaså vill jag ha kvar min 40/50/60-talskeramik, som mestadels är nerpackad (nej, våra ungar är inte kompatibla med att det står Stig Lindberg-fajanser på fönsterbrädorna). Men allt det där andra? Hundra pennor? Gamla magasin? Plastburkar? Smycken som bara hänger på krokar? En extra dammsugare? Trädgårsmöbler i diskutabelt skick? Konstiga verktyg som ingen någonsin använder? DVD-filmer? Jag skulle vilja rensa ut rubbet.

Jag försökte ju mig på ett projekt med medveten konsumtion förra året, som inte var ett regelrätt köpstopp utan ett försök att inte konsumera mer än det jag verkligen ville ha. Det är dags att ta upp det igen. Under tiden knarkar jag bloggar som Minimalisterna.

torsdag 20 augusti 2015

#fourfitchallenge

Efter att ha rensat ännu ett varv i garderoben, samt fraktat i princip alla kläder som låg nedpackade i källaren till Myrorna, så är jag extremt peppad på saker som #fourfitchallenge (se exempelvis här).

Åh, vad jag vill ha den perfekta garderoben, där allt är enkelt och matchat. Blåa skjortor, raka COS-klänningar, enfärgade koftor, svarta byxor, ballerinas och brogues. Jag är nära målet (även om det inte alltid är så enkelt...) men det finns fortfarande för många sidospår.

måndag 17 augusti 2015

Ja, men välkommen hösten då!

Och så sitter vi där i matrummet, jag och barnen, och äter glass. För ett ögonblick är det nästan idylliskt. Lillebror försöker inte reta livet ur storasyster. Storasyster är inte svintjurig och pratar om någonting annat än knäppa Youtube-klipp och inlägg på Momio. Då plingar det till i mobilen. Dotterns bästa kompis mamma upplyser oss om att det finns små nykläckta husdjur i bästa kompisens långa kalufs.

Tre timmar senare är alla luskammade och lusbehandlade. Alla sängkläder och handdukar bytta. Det ser ut som om en tornado har gått genom huset. kommer maken hem.


Ps. Självklart fanns det små läskiga kryp även i dotterns hår.

torsdag 13 augusti 2015

Att läsa: Den svenska synthen

För ett tag sedan läste jag Den svenska synthen, av Bengt Rahm, en bok som kom för några år sedan men som jag av olika skäl glömt bort att beställa. Väl i min ägo så sträckläste jag de 524 sidorna på två dagar. Till stor del består boken av intervjuer med personer från den svenska synthscenen, från 70-talets konstmusik (a la Älgarnas trädgård), via åttiotalsbanden (som Lustans Lakejer och Page) till skivbolagsfolk, festfixare och nutida band. Det är lika mycket en bok om subkulturen, med alla dess attribut, som en expose över en negligerad del av den svenska musikhistorien.

Utan att överdriva så kan jag säga att synthen förändrade mitt liv. När jag gick i sjuan så upptäckte jag Kraftwerk. Jag satt på heltäckningsmattan i mitt rum och lyssnade på den hypnotiska Radio Activity. Lite senare köpte jag Trans Europe Express, The Man Machine och någon rätt usel skiva av Jean-Michel Jarre. Jag färgade mina chinos med svart textilfärg, sydde en svart kavaj i slöjden och snodde en vit frackskjorta av min mamma. På något sätt lyckades jag bli kompis med två av de få syntharna på skolan, Jonas och Jens. De i sin tur var mest inne på Depeche Mode och under den legendariska skolstrejken, som pågick under några dagar i slutet av sjuan, spenderade vi dagarna på filtar på skolgården lyssnandes på Construction Time Again och Black Celebration. Om och om igen. Det var någonstans där som livet förändrades. Det handlade mycket om musik - men också om estetik, utanförskap och gemenskap. Vi tipsade varandra om singlar och band. Vi pratade om frisyrer, Kafka och italienska cyklar. Jag började hänga på skivmässor och gick på mina första konserter på Isstadion i Stockholm. På mystiska omvägar fick jag och bästa kompisen tag på fantastiska blandband med allt från Poésie Noire och Portion Control till Ståålfågel och Cosmic Overdose - och till slut vågade vi börja hänga i utkanterna av den galleria där stadens synthare hängde. På försiktigt avstånd. Så småningom (kanske i slutet av åttan?) började vi gå på synthfesterna, som arrangerades några gånger per termin, och vidgade våra kretsar. Vi lärde känna alla de människor som skulle komma att bli så viktiga för mig under de kommande åren. Där fanns han som jag länge trodde var mitt livs stora kärlek. Där fanns alla de som jag skulle åka på festivaler, äta ostmackor, gråta, tipsa om belgiska band, klippa konstiga frisyrer och bli full tillsammans med. Den kretsen bestod inte bara av synthare utan av en ganska brokig skara människor; från Depeche-älskande MUF:are till träskpunkare, anarkister och skins. Den blandningen är nog ganska svår att förstå om man inte har varit en del av den, men i mångt och mycket var gemenskapen förbryllande opolitisk trots att folk hade oförenliga åsikter.

Under ett antal år så bestod mitt liv till stor del av att leta skivor, hänga på konserter, sy konstiga kläder och åka på festivaler - och när jag läser om Twice a Mans Driftwood-turne (som jag såg i Jönköping) eller Marina Schiptjenkos radioprogram Syntetisk resa blir jag alldeles var i hjärtat (jag hade två av avsnitten inspelade på kassett - flitigt kopierade av vänner och bekanta).

Jag har inte varit en aktiv del av den svenska synthscenen sedan mitten av 1990-talet, i den mening att jag har gått på synthfester eller konserter (med undantag för några med Kraftwerk). Samtidigt så tror jag att det tränade ögat kan se en gammal synthare, bakom kulturtantskoftor och rynkor. Jag tycker fortfarande att en korsning mellan Phil Oakey och Florian Schneider är det stilmässiga idealet. Bauhaus vinner över hemtrevlighet alla dagar i veckan. Jag lagar middag till Laisons Dangereuses, Portion Control, Fad Gadget, Single Gun Theory eller knasiga skivor av Sparks. När jag i början av sommaren sprang ett marathon gjorde jag det till en spellista enbart bestående av Front 242. Jag lyssnar på en massa annat också, men synthen finns alltid där, som ett soundtrack, en referens, en känsla.

Antagligen är det här en bok som bara är meningsfull och intressant för de invigda. Men för oss så är den riktigt kul, intressant och läsvärd.

tisdag 11 augusti 2015

En text

För några veckor sedan när sommarregnet vräkte ner, maken spelade någon golftävling och ungarna löpte amok i huset så slog jag upp datorn, öppnade ett nytt dokument och skrev en text. Eller text och text, det var snarast en del ur en betydligt längre historia. Ett kapitel mitt i en berättelse som jag har funderat på att skriva under ganska lång tid. Efter en någon timme läste jag igenom vad jag skrivit, gjorde några ändringar och sparade dokumentet.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om det här, för jag är inte så säker på att jag kommer att skriva resten eller vad jag egentligen vill med berättelsen i fråga. För ganska länge sedan så tänkte jag att målet var att skriva en roman utifrån just den där berättelsen - och att det övergripande målet i livet var att bli författare. Det är det inte idag. Jag lever i princip på och av text, men på andra sätt. Jag vet inte ens om jag skulle vilja att folk kopplade ihop mitt vanliga jobb med mina skönlitterära texter.

Samtidigt så är jag nyfiken på hur jag skulle skriva den här berättelsen, hur den skulle bli, vilka vägar den skulle ta. Kanske fortsätter jag bara därför.

måndag 10 augusti 2015

What time is love (oh, oh)

Det gick en sommar, en sommar som jag inte har dokumenterat med så mycket som ett ord. Knappt några bilder heller, förutom löparbilder på Instagram. Ett tag tänkte jag låta bloggen försvinna in i glömskans domäner, men som så många andra som har bloggat i många år så tycks det svårt. Som om bloggandet är som mest intressant när det inte sker.

Nog om det.

Idag är det första dagen på kontoret, även om inte första dagen på jobbet, efter semestern. Det ekar i korridorerna och finns knappt någon mat att köpa. Vattenkokaren är försvunnen från köket och jag lyckas inte ens logga in på ip-telefonen. Jag skriver på en artikel, spelar KLF och beställer böcker av Fredrik Sjöberg. Det är för övrigt en gammal vana, att jobba till rave/techno/electronica. Stora delar av min avhandling skrevs, för hundra år sedan, till tonerna av Underworld, The Orb, Boards of Canada och Leftfield. Det är lika självklart som att den bästa maten lagas till Kraftwerk eller Front 242. Kanske är det bara jag och Linda Skugge som lyssnar på KLF och 808 State fortfarande.

söndag 24 maj 2015

Och så passerar ytterligare några dagar

Jag bokar en resa till två städer i England. Klipper gräset för första gången denna vår. Lysnnar på gammal belgisk synth när jag lagar mat. Springer och känner någon form av energi för första gången på veckor (kanske månader?). Funderar på hur jag ska fira maken, som förhoppningsvis blir professor snart. Sår fler fröer och sätter ut i det temporärt lagade växthuset (billigt växthus och norrländsk vinter var ingen lyckad kombination). Lämnar av dottern hos bästisen inför ESC. Poppar pop corn. Hetsläser Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen.

lördag 9 maj 2015

Och så tröttnade jag

Idag tröttnade jag på den envisa förkylningen, som har hängt med i två veckor, och begav mig ut på en löprunda. Jag blir på riktigt smått tokig av att inte kunna springa. Jag behöver mina rundor, mil och endorfiner för att må bra.

Att säga att kroppen kändes hundra vore att ljuga, men...tja, jag var inte döende i alla fall. Och mentalt kändes det myckey bättre.

Det är tre veckor kvar till Stockholms marathon. Mitt åttonde marathon. Då hoppas jag att kroppen känns perfekt för ändamålet. Men i ärlighetens namn så har jag insett en hel del om den saken efter alla kortare och längre lopp. Att springa långt och snabbt kräver omständigheter som bara delvis går att stya över. Man kan träna och förbereda sig, men sedan hänger mycket på dagsform och väder - även om jag har blivit bättre på att hantera sådana förutsättningar också.

Nu hoppas jag mest att jag får vara frisk och springa.

tisdag 5 maj 2015

Den tiden på året

Ja, men tänk om vi skulle impulsköpa en ny stuga? För massor med pengar? Typ hundra meter från vårt nuvarande ruckel?

Av någon anledning så känns det som om vi har haft de här funderingarna förut.

fredag 1 maj 2015

Två första maj

Den första maj är präglat av två minnen. Det första är från ett sommarvarmt Malmö, när jag gick på folkhögskola några mil därifrån. En av mina klasskamrater, som senare blev regissör, körde sin ljusblåa bil och vi sjöng Tant Strul-låtar i baksätet. Senare under dagen provade vi blommiga sommarklänningar och gick i vänsterns demonstrationståg längs Malmös dammiga gator. Jag var helt övertygad om att det var just där jag skulle vara. I Malmö. I den feministiska vänstern. Av olika skäl blev det inte så, även om jag fortfarande är feminist.

Det andra är från dagen då jag förlovade mig i ett torn i Oxford. Senare under dagen åkte vi in till London, där planen var att gå i ett demonstrationståg. Jag hade dock total panik över hela situationen och det slutade med att jag vandrade omkring planlöst längs Kings Road och köpte ett par svarta sandaletter. Den dåvarande pojkvännen, tillika nyförlovade pojkvännen, gick i något syndikalisttåg i Londons förorter. Det var inte direkt någon lycklig dag.

måndag 27 april 2015

Konversation med sonen

Sitter och slökollar på Instagram. Mängder med bilder från helgens olika lopp svischar förbi. London marathon. Hamburg marathon. Något traillopp i Skåne. Rock n roll half maraton i Madrid. Sonen böjer sig fram och pekar på en skitsnabb snubbe i Hamburg:
- Mamma! Varför är inte du där och springer?
- Ehh, det är i Hamburg. Tyskland.
- Ja!? Är det ett land?
- Ja, Tyskland är ett land. Hamburg är en stad i Tyskland.
- *funderar*
- *scrollar vidare*
- Men varför är inte du där och springer?
- Det skulle ju vara kul, men jag kan ju inte springa alla lopp.
- Men...varför springer han där? Den där killen?
- Ehh?

Barnen tror uppenbarligen inte att jag har några andra intressen här i livet utöver löpning.

fredag 24 april 2015

Konversation med son och förskolepersonal

Rusar till förskolan för att hämta upp sonen som har kräkts.

Jag: Hej! Hur mår du?
Glad unge: Jag gungade så högt att jag kräktes!
Personal: Nej men oj så konstigt det låter!
Jag: Hrmmm? Det gjorde ju storasyster ibland.
Glad unge: Jag är jäääättesjuk! *ler med hela kroppen*
Personal: Han är jäääättesjuk! Magsjuk!
Jag: Ja, ja, kom nu så går vi hem.

En timme senare äter det glada barnet ett berg med lunch och pratar om att han vill gå ut och hoppa i studsmattan. Magsjuk? Not much.

Ps. Jo, jag begriper att förskolan har rutiner. Kräk = hemgång.

fredag 10 april 2015

Och apan satt på taket

Konversation inför att Maken skulle klättra upp på hustaket, för att montera ner den nästan nedfallna gamla antennen och parabolen:

- Ja...innan du klättrar upp så vill jag tacka för de här tolv åren. Det har varit fint. Synd att det skulle sluta så här, änka vid 42 års ålder.
- *Moahaha*
- Som sagt, det har varit fina år.
- Det blåser fortfarande storm! Hejdå!
- Adjö.

Ps. Han kom ner vid liv. Det värsta är att han gillar att sitta där uppe och kolla på utsikten ("det är jättefint, man ser ut över trädlinjen").

Ps 2. Det där med apan kommer från en kollega, efter att de hade gjort någon slags hinderbana tillsammans ("han klättrade och svingade sig fram som en apa").

tisdag 7 april 2015

En dag i badhuset

I brist på bättre idéer stuvade vi in ungarna i bilen och åkte till badhuset. Eftersom  vi råkar vara hemma hos min mor så blev det badhuset där jag simtränade som barn. Tusentals timmar har jag harvat längd efter längd där. Tränat vändningar och fjärilskickar. Lyssnat på simtränare som har hojtat instruktioner från bassängkanten (ja, de skriker - för annars hörs det inte). Jag älskade att simträna. Monotonin. Harvandet. Att det bara var att göra (nej, det finns inget utrymme för inspiration eller improvisation - man bara gör). Ända tills min klorallergi gick bananas och jag i princip var tvungen att sluta.

Själva badhuset är ombyggt sedan länge, men det var en märklig känsla att peppa dottern att våga simma i den djupa bassängen (i samma bana som jag började träna i för länge sedan). Det roliga var just det: att hon vågade! Efter en liten stund så simmade hon. Först en halv längd fram och tillbaka ett antal gånger. Sedan tog hon 25 meter! Whopp! Grejen är ju den att jag vet att hon kan simma, men på simskolan blir hon nervös och tar det säkra före det osäkra och vill helst inte simma där hon inte kan bottna. När vi har varit och badat de senaste gångerna har det varit mer lek och bus än simning (vilket jag också tror är jättebra - all form av vattenvana är bra).

Sedan roade jag dottern med att göra fula vändningar/volter i vattnet. Även mammor behöver skämma ut sig.

lördag 4 april 2015

Konversation mellan syskon (glad påsk då)

06.25
- L!!!! VAAAAKNAAAA! DET ÄR ÄGGJAKT!
- Hrfm.
- MEN VAKNA DÅ.
- Nej.
- VAKNA!
- Stick.
- VAKNA!

Och så vidare i ungefär fem minuter. Gissa vem som vann! Tjugo minuter senare har de dock inte hittat äggen.

fredag 3 april 2015

Dagens boktips

Tack vare Lindas Constant Reader så hittade jag Fredrik Sjöbergs böcker. Just nu läser jag Flugfällan. Hur bra? Jättebra.

torsdag 2 april 2015

Då - och nu då?

Förra påsken hängde vi i Uppsala. Åkte omkring och kollade på villaområden. Fikade.  Kollade in cykelvägar mellan potentiella boenden och arbetsplatser. Lekte i lekparker. Smidde planer och byggde luftslott. Glodde på nybyggda hus. Kanske skulle det bli aktuellt att flytta dit, kanske inte. Men för att över huvud taget kunna ta ställning så var vi tvungna att göra lite research. Jag har i och för sig bott i Uppsala, när jag var student, för många år sedan. Maken har också hängt en del där i jobbet. Men det är en annan sak att fundera på att flytta en hel familj närmare 60 mil. Byta jobb. Byta skola och dagis. Sälja huset och hitta någonting annat. Vi behövde helt enkelt känna in staden. Fundera över om vi kunde se oss själva där, i vardagen.

Under processen så släppte jag ut en i det närmaste förjuden tanke, att jag faktiskt längtar hem. Att jag gärna skulle flytta söderöver, efter nästan tolv år i Norrland. Att jag saknar gamla vänner. Att jag saknar att ha nära till min familj. Att jag saknar en massa saker. Kullerstensgator. Blåsippor. Mälaren. Konserter. Öppna fält.

Sedan blev det inte någon flytt, av flera anledningar. På sätt och vis känns det helt okej. Vi har ett bra liv där vi bor - och det är ju inte så att en flytt inte kan bli av någon gång i framtiden. Samtidigt känns det lite snopet. I över ett år planerade och funderade vi över Uppsala. Trots att ingenting var bestämt så blev det mer och mer konkret. Och så blev det...som vanligt. 

Vad gör jag nu med saknaden?

onsdag 1 april 2015

Hej tånaglarna!

Okej, det här är ett ytligt problem. Härom dagen gick jag omkring på stan och såg att de hade plockat fram sommarskor i affärerna. Sandaler. Sedan råkade jag se en bild på ett par sjukt snygga skor från Tory Burch (ungefär sådana här). Redan här kan man, så klart, invända mot rimligheten i att shoppa ett par sandaler för 2500 spänn. Men det är inte det största problemet. Jag kommer absolut inte kunna visa mina fötter i den typen av skor. Inte i sommar. Kanske inte någon annan sommar heller. Och jag är mycket svag för sandaler.

Att springa några hundra mil om året, eller klämma in fyra marathon på ett halvår, må vara kul och trevligt på många sätt. Men det är inte bra för tånaglarna. Det spelar ingen roll vilka skor jag har, eller hur stora de är, jag får blåsor under naglarna och tappar dem. Första gångerna så växer de snällt ut igen, i hyfsat normal färg och form. Men efter ytterligare några vändor så...tja, vi kan sammanfatta det som att det blir mindre och mindre vackert.

Maken brukar säga att jag ska bära mina naglar som medaljer. För allas trevnad får det dock bli i ballerinas.

Det går bra nu (ehhh?)

Igår började jag morgonen med att slå upp datorn vid köksbordet och inse att jag hade ett viktigt möte, exakt 15 minuter senare, någon annan stans i staden.

Idag började jag dagen med att ha en synnerligen pinsam konversation med dotterns lärare, angående om skärtorsdagen är en vanlig skoldag eller inte. Det är den tydligen...vilket säkert har framgått i fem mail och på tre lappar (vad vet jag - vad jag vet är att skärtorsdagen alltid var lov när dinosaurierna betade i trädgårdarna och Carola toppade listorna).

Det går bra nu.