Klädkrisens fortskridande (jajamensan, it aint over)

Plockade upp två tröjor, med skum drapering, på Monki. En grå, en vit. När inbillar jag mig att jag ska använda en vit tröja?

Nåja, jag kanske har bytt personlighet under den senaste tiden.

Om kvinnor, kroppar och träningsbloggar

Kanske borde jag skriva någonting genomtänkt och välformulerat om hur matt jag blir av diskussionen kring träninghets i största allmänhet och Underbara Claras nyväckta träninglust i synnerhet (exempelvis hos Lady Dahmer, Brunheten och Underbara Clara själv). För ja, jag blir matt. Det är klart att det inte ska träningshetsas. Det är klart att det finns sjuka ideal. Det är klart att människor påverkas av omgivning och olika former av budskap. Men...att spela ut kortet att människor ska hålla tyst om att de tränar, för att det kan skapa ångest eller hetsa andra människor (vilket bland annat Lady Dahmer har skrivit i lite olika sammanhang), det får mig att fundera på vilken människosyn man har. Är människor endast passiva mottgare? Nej.

Men å andra sidan så är jag nog diskvalificerad från diskussionen från början, då jag tillhör kategorin som både tränar mer än de flesta och har en träningsblogg. Dessutom råkar jag både hysa åsikten att de flesta mår bättre av att röra på sig än att låta bli och att människor har ett stort ansvar för sitt eget liv och sin egen hälsa. Därmed inte sagt att människor lever i ett vakkum eller har lika förutsättningar.

Konversation i hushållet

Maken: Alltså...den där rekommendera-funktionen i Spotify...
Jag: Ja?
Maken: Jag tycker ju att jag mest lyssnar på klassisk musik.
Jag: Ja?
Maken: Och vad får jag för rekommendationer!? Bangels! Va?
Jag: Moahaha! Bangels!
Maken: Bangels.
Jag: Det är säkert...hippt!
Maken: *mutter* Bangels.

Årets stugångest

Våren kommer med stormsteg - och med den...hushållets ångest och ambivalens över vår stuga. Den fina svarta lådan (som tidigare hade en alldeles egen blogg, som numera är lagd i malpåse) vid den lilla ån, ett stenkast från kusten. Den fina...och alldeles fantastiskt opraktiska stugan. Vi har torrdass (läs: ombyggd redskapsbod). Brunn (läs: livsfarlig). En brant slänt ner till ån (läs: helt jävla livsfarligt, särskilt för små vilda barn). Ingen förvaring (läs: kaotiskt). Och det är alldeles för trångt för fyra personer.

Så länge vi sitter inne i stan så är det lätt att vara rationell och realistisk. Det är bara att sälja och leta efter någonting mer praktiskt. Men...så åker vi ut till stugan. Står mellan tallarna på tomten. Hör ån porla. Styrker händerna över de målade panelerna. Grillar korv. Går en sväng till havet. Tittar på månen från dasset. Och så kan vi inte alls sälja stugskrället.

Jaja, det är antagligen ett i-landsproblem av stora mått.

Livet i norrland

Och så kom den, någon slags sommarvärme. Det var möjligt att gå mellan husen på campus utan jacka, i ballerinaskor. Studenterna var strödda som confetti över gräsmattorna, på picknickfiltar med medkaffemuggar, böcker och datorer. Själv försökte jag få tag på en påse Djungelvrål, för att orka fixa det sista med ett korrektur, men återvände till kontoret med oförättat ärende.

Tant J. tittar på dokumentärer och blir nostalgisk (hej, synthen!)

Härom dagen sändes dokumentären Ström åt folket på Svt, som handlar om framväxten av den svenska elektroniska musiken. Nu tycker jag att en timme är lite väl snålt tilltaget för att kunna berätta denna historia - och att det var alltför lite musik och konsertklipp (well, jag ska inte tråka ut er med allt jag tycker borde ha varit med eller mer) - men i anslutning till programmet finns det mycket intressant extramaterial, i form av intervjuer med Twice a Man, Marina Schiptjenko och Johan Kinde (se här).

Efter att ha kollat på intervjuerna spenderade jag större delen av kvällen åt att lyssna på youtube-klipp med Twice a Man och Cosmic Overdose. Jag har ju rubbet av deras skivor (fram till och med Fungus and Sponge, då jag tappade intresset) men de är på vinyl och står i källaren tillsammans med merparten av mina andra synth/elektronika/ambient-skivor. Alltså, denna musik har betytt så fantastiskt mycket för mig. I flera år var den som någon slags bakgrundsmusik i mitt liv. Jag lyssnade på den på väg till skolan. På väg hem. När jag lagade mat. När jag låg i badkaret och läste. På promenader runt sjön i den lilla staden där jag bodde. Det är även lite roligt att Gasleben nämner Driftwood-konserterna som deras kommersiella fiasko - för jag minns när jag såg dem i Jönköping under den turnén oerhört väl (betänk...det måste ju ha varit 1988 eller 1989?). Det var väldigt konceptuellt och arty...och vi var en handfull i publiken, som satt på skolstolar nästan framme på scen. Någonstans i källaren har jag nog till och med en signerad konsertposter. Men! Jag var inte bara en pretentiös kulturkofta (även om oftast...). Fuldans till Cosmic Overdose var också ett återkommande inslag i tillvaron (Dada Koko! Dada Koko!).

Klädkrisens fortskridande (tja, när jag ändå är på gång)

Hmm...eller kanske denna klänning? Med en sådan här till?

Klädkrisens fortskridande (ja, ännu en del)

Av någon anledning fortsätter Lindex att överraska mig. Inte nog med att jag har shoppat upp halva Holly & Whyte-kollektionen, nu har även en sextiotalsaktig klänning med guldtrådar fått flytta hem hit. Den är riktigt fin, i lite styvt tyg. Kanske kommer jag att använda den på sommarens bröllop (då min ena svåger ska gifta sig) eller så får den helt enkelt vara en snygg sommarklänning i största allmänhet.

Superspyor (del 2)

Ja...strax efter fredagens tacomiddag så kände jag mig lite konstig. En smula illamående. Och ytterligare en stund senare var magsjukan ett faktum.

Nu, söndag morgon, har jag lyckats ta mig upp ur sängen och försöker få i mig någon slags fast föda.

Superöron och superspyor

Ibland undrar jag om jag har jobbat upp någon särskild frekvens på hörseln, en frekvens som tar in minsta lilla diskreta ljud som tyder på att någon familjemedlem mår illa och tänker spy snart. I natt vaknade jag med en ryck kring halv tre. Var det inte något...ynkligt litet gnövel? Jag slängde mig upp, störtade in i L:s rum, och fann en yrvaken dotter som försökte sig ta sig upp ur sängen och...tada! Kaskadkräktes.

Sedan har vi haft sjukläger i vardagsrummet. L. har kräkts och kräkts. Jag har sprungit fram och tillbaka med hinkar, våtservetter och filtar. Vi har tittat på Alvin och gänget, Smurffilmen och pratat om behovet av snälla och roliga filmer (insikt: sådana verkar knappt existera). Nu sover hon, fullständigt slutkörd.

Ps. Jag har till och med en särskild etikett för kräk på denna blogg. Det säger en del om tidigare prövningar.

Jag blir så trött

För en och en halv vecka sedan blev jag påkörd i en korsning av en annan bil. Det var i extremt låg hastighet och gick bra bortsett från några uppskrapade skärmar på vår bil.. Jag blev inte ens arg eller sur utan tyckte mest synd om personen som hade tankarna på annat håll och var lite ouppmärksam. I veckan var det dock lite fix med försäkringsbolaget och besiktning hos verkstaden.

Men vad händer idag? Jo, vi blir påkörda igen. På en parkering, av en person som verkligen hade tankarna på annat håll och som var rejält ouppmärksam. Irriterande ouppmärksam, även om ursäktande och ångerfull. Hela den ena framdörren är intryckt och eventuellt är skadorna värre än vad de ser ut (well, någonting är väldigt snett...frågan är om det är dörren eller om även ramen har fått en smäll).

Ja, det är tur att skadorna inskränker sig till bilen. Men bara tanken på att ringa försäkringsbolaget, boka ny besiktning och få rubbet fixat gör mig alldeles matt.

Hushållets torra humor (del 2)

Det blev ingen majbrasa igår och det lär inte bli något demonstrationståg idag. Tidigare år har vi haft väldigt humoristiska (tja, tycker vi själva...) alternativ till förstamajtal. I år kanske vi proklamerar Latour i trädgården eller trycker upp en t-shirt med budskapet keeping things flat.

Konversation i hushållet (om löpning och kakel)

Till slut, efter bokstavligen sju svåra år, så ska vi fixa vårt badrum (a.k.a. den aprikosa grottan).

- Jaha, men vad ska vi ha då?
- Jamen inte vet jag. Något basic. Typ vitt.
- Mmm.
- Typ...något sådant där. *pekar på vitt avlångt kakel*
- Hmm, men känns inte det lite Ernst 2006?
- VAD!?
- Ernst 2006. Kommer du inte ihåg köket han gjorde?
- VADFALLS!?
- Moahaha.
- Jaja, jag tycker det är...fint i alla fall.
- Det känns som om du har läst för lite inredningstidningar under de senaste åren. För många Runners world, för få Residence.
- Så kan det vara, men det är alldeles lagom många Runners world.
- Hehe. Du får nog tänka till lite grann.
- Men du...tänk om jag inte kan tänka på löpning och inredning samtidigt? Jag kanske bara kan tänka på löpning numera?
- Så kan det vara, men du får nog tänka till i alla fall.

Ps. Vi har dock lyckats välja vattenblandare och toalettstol. Wow, typ.

Att vara en smula nostalgisk

Ibland läser jag House of Philia bara för bilderna, bilderna från mina gamla hoods i Vässan. Korsningen som skymtar i detta inlägg passerade jag så gott som dagligen på väg till och från skolan. I huset bakom den höga häcken bodde en väldigt fin hund. Längs gatan där Petra står har jag gått i hällande regn mitt i natten, där har jag gråtit floder, hånglat, skrattat och trott att hela världen ska gå i kras.

Konversation i hushållet

 - Jaha, vad pratade du och grannen om då?
- Tja...löpning. Bla, bla, bla, springa, bla, bla, bla, Axa fjällmarathon, bla, bla, Swiss alpine, bla, bla, springa, springa, springa.
- Hm.
- Och så pratade vi om hur man ska övertyga sina familjemedlemmar om att anpassa semesterplanerna till något kul lopp.
- Hm. Eller så åker man själv. Det går bra det också.
- Gör det?
- Ja, det gör det.

Minsann, minsann.

Plötsligt händer det (jag skådar hantverkare i horisonten)

Folk som känner mig på jobbet har nog svårt att förstå att jag utanför universitetets väggar är en mästare på att undvika och skjuta upp saker och ting. Ringa försäkringsbolag? Öhhh, det kan göras någon annan dag. Fixa offerter? Det borde jag...ehh, ta tag i. Byta däck på bilen? Va? Boka om tandläkartiden åt ungarna? Hmm, ja, det måste ju göras...snart. Och så vidare.

Eller om man vänder på resonemanget. Jag är helt enkelt bra på att prioritera ner en massa saker som inte behöver ske just nu. Om de över huvud taget behöver ske, för ganska många saker kan man faktiskt låta bli att göra om man har lust.

Men, men, ibland så får jag ett ryck och skriver en milslång lista och betar av punkt för punkt. Och denna vecka har varit en sådan listvecka, både på jobbet och privat. Jag har bokat intervjuer, ringt försäkringsbolag, reklamerat prylar, klagat, skrivit abstracts, bokat resor, ställt in möten, bokat besiktningar, fått in offerter, beställt trädgårdsmöbler, krävt ersättningar och kommenterat texter. Av detta är den främsta bedriften att jag har fått tag på en hantverkare som ska bygga om vårt badrum - och som har lämnat ett rimlig offert. När jag tänker på det blir jag nästan knäsvag. Vårt aprikosa (och jättesunkiga) badrum ska ersättas med nytt, nytt, nytt och vitt, vitt, vitt.

Saker man kan roa sig med

Dagens mest oväntade inträffade vid ett övergångsställe. Jag fnissar lite grann när jag tänker på det.

Hur vi började även denna dag

05.45
- Mamma!
- Mmm.
- MAMMA!
- Eh?
- MAAMMAAA! DE E INTE MITT I NATTEN! STIGA UPP!
- Jaja.

Ps. Sonen verkar dessutom tro att jag är döv, med tanke på vald röstvolym.

Hur vi började dagen

04.50
- Maaamma!
- Hrmmfff.
- MAMMAAA!
- Tyst. Sov nu. Klockan är inte ens fem.
- Stiga upp!
- Nä.
- Mamma! Stiga upp!
- Nä. Här har du hunden och nappen. Lägg dig ner nu.
- Hrmff.
- *spelar död*

05.00
- Mamma?
- *spelar död*
- *små försynta snarkningar*

05.30
- Mamma! Stiga UPP!
- Nä?
- DE E INTE MITT I NATTEN!
- Det är det visst. Men okej då.

Jahapp, så var vi uppe 05.30. Ännu en söndagsmorgon med den morgonpigga sonen.

Pyssel-pyssel (del 2)

I kampen mot pysslet, eller snarast resultatet av allt pysslande, så har jag ägnat eftermiddagen att röja ut delar av vårt pannrum (som bland annat härbergerade min överdimensionerade vinysamling, ett antal reseväskor, ett akvarium och rester av byggmaterial) för att fixa en pysselhörna. Den kommer knappast se ut som det skulle göra hemma hos Underbara Clara. Det blir inga fina tapeter, pitoreskt målade pinnstolar, blommor eller tapetklädda burkar. Däremot så kommer det att bli en stort arbetsbord, lådor att förvara diverse material i och ett utrymme som tål limpistoler och färg. Kanske kan jag sträcka mig så långt att jag fixar några fina burkar och sätter upp någonting färgglatt på väggen. Men bara kanske.

Det här kan vara bland det bästa jag har gjort i huset. Eller det sämsta. Jag får (förhoppningsvis) undan en del pysslande (och tillhörande berg av material) från köket, men det kan ju vara så att det leder fram till en explosion av...verk.

Ps. Jo, jag tycker att det är bra att barn är kreativa. Jag har bara lite svårt att leva med dekorerade toarullar på varje öppen yta.