torsdag 11 februari 2016

Att fira

Vi har firat hushållets nyblivna femåring med tårtor, fanfarer och så mycket lego vi kunde motivera. Då femåringen endast leker med lego, pratar om lego, tänker på lego och sannolikt drömmer om lego på nätterna så kändes det meningslöst att köpa någonting annat. Det blev tre rejäla kartonger, som tog ganska exakt tre dagar att bygga ihop. Sedan kom kompisarna på kalas och bidrog med ännu mera lego. Gossen är med andra ord nöjd. Och jag får lära mig vad vad olika riddarna i Nexo Knights heter - och hur man lurpassar på skurkar i det tillhörande spelet.


onsdag 13 januari 2016

Att inte vara hemma, var nu hemma är

Någon frågade mig hur länge jag har bott i Umeå.
- Snart 13 år, svarade jag.
Tanken svindlade. 13 år, hur gick det till? Jag köpte ett vitt litet 50-talshus, packade ihop mitt Stockholmsliv, bytte jobb, träffade maken, flyttade till maxilådan och fick två ungar. Och så passerade 13 år.

Jag längtar sällan tillbaka till Stockholm. Däremot så kan jag få en klump i halsen när jag tänker på Skåne. Eller funderar på om vi alltid ska bo i Umeå. När jag är ute i skogen, eller står på en klippa vid havet, kan jag känna att det är hemma, men sällan annars. Umeå är okej, det är praktiskt, det är enkelt, det är bara inte hemma.

måndag 11 januari 2016

Om Knausgård och skrivarlinjer

Jag fick en Knausgård-överdos tidigare, efter att ha läst tre och en halv del av Min Kamp i rask takt. Under julen tog jag dock upp och läste klart del 4. Igår började jag läsa del 5.

Jösses.

Jag vet inte om jag har skrivit så mycket om det här, men för mer än 20 år sedan gick jag på en skrivarlinje. En utbildning som är väldigt, väldigt, lik den som Knausgård skriver om. Träffsäkerheten i skildringen är helt bisarr. Eller så är den typen av utbildning så stereotyp att det bara finns ett rimligt sätt att skriva om den. Inte nog med att vi i princip fick göra samma skrivövningar och hade identiska procedurer för kritik så är karaktärerna på både elever och lärare förvillande lika.

Och ja, jag kan identifiera min egen typ också. Tveksamt smickrande.

fredag 8 januari 2016

Rensa, rensa (har vi hört det förut?)

Då och då har jag mina resningsprojekt. Trots att jag tror att vi konsumerar betydligt färre prylar än den genomsnittliga svenssonfamiljen så finns det alldeles för många i hushållet. Delvis beror det på att vi har för stora biutrymmen (Hej källaren! Tjena garaget! Hallå två stugor med bodar!) som gör att grejer som ska bort lätt stannar kvar. Delvis beror det på att jag har en massa prylar från min familj (jag kommer ju från en familj vars största intresse är antikviteter) som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Delvis beror det på att övriga familjemedlemmar inte har samma intresse för att rensa ut prylar som jag har. Och så har vi antagligen för mycket pengar, som gör att vi kan köpa onödiga saker alldeles för enkelt.

De senaste veckorna har jag hetsläst några minimalist/enkelt liv-bloggar, vilka på många sätt är inspirerande och tänkvärda. Samtidigt så känner jag mig rätt alienerad. Jag har svårt att se värdet i att sätta upp ett numerärt mål för rensning (exempelvis en sak om dagen i ett år). Likaså har jag svårt att se mig själv ha husråd med familjemedlemmarna där vi sätter upp mål som att inte surfa mer än en timme om dagen eller att jobba på att vara närvarande i nuet. Här skulle nog motsvarande meningsutbyten vara:
- Ska vi åka till återbruket på lördag?
- Okej.
Eller:
- Kan jag skicka den här gamla jackan till Myrorna?
- Va, finns den kvar?

Inför det kommande året tänker jag därför ganska enkla men luddiga mål, av typen:
- Flossa tänderna, använd flourskölj.
- Köpa mindre ogenomtänkt skit.
- Fortsätta jobba på den genomtänka garderoben (jodå, det går framåt med skjortorna).
- Rensa ut en massa onödiga papper.
- Fortsätta rensa källaren och garaget.
- Fixa i ordning och sälja den ena stugan.
- Ta med matlådor när det finns rester. Försöka laga mat så att det blir rester.

torsdag 31 december 2015

2015 - snabbversionen

Januari
Detta år började som förra året, med nyårsfirande hemma hos dotterns bästa kompis familj. Sonen var paniskt rädd för fyrverkerierna, jag drack champagne och hade en guldfärgad klänning. Några veckor senare kollade vi på ett fantastiskt hus, som skulle bli sanslöst dyrt (nej, vi köpte det inte - istället dränerade vi om det vi har). Jag åkte längdskidor - och började årets produktion av forskningsansökningar.

Februari
Sonen fyllde fyra år och jag började en ledarskaps/chefsutbildning. Jag åkte lite längdskidor, jobbade och sprang längs isiga vägar.

Mars
Månaden började i vanlig ordning med sportlov i Åre. Vi hyrde en lägenhet tillsammans med bästa kompisarna och hade storstilade planer på after ski och härliga middagar. I verkligheten sov vi som små griskultingar klockan nio varje kväll, helt slutkörda efter att ha vallat ungar i backarna hela dagarna. Väl hemma lyssnade jag på en fantastisk forskare, nätverkande och fortsatte min utbildning. I slutet av månaden tog vi en sväng till min mor och påmindes om vår uteblivna flytt till Uppsala.

April
Jag fick en tidsresa i ett badhus. Maken, a.k.a. apan, klättrade upp på taket (vilket var mer spännande än jag vill tänka på). Planen var att starta tävlingssäsongen i löpning med ett halvmaraton, men istället var jag genomförkyld och sur.

Maj
Del två av ledarskaps/chefsutbildningen började. Gissningsvis jobbade jag en del. En hel del. Lagom till min födelsedag sprang jag mitt åttonde marathon, tillika mitt fjärde Stockholm maraton. Det var en ganska eländig historia. Halvkallt, halvregnigt. GPS-klockan flippade ur och jag hade ingen koll på tiden. Jag harvade på - och blev väldigt förvånad över att jag gjorde ett nytt personbästa.

Juni
Strax innan midsommar impulsköpte vi en stuga. Egentligen var planen att köpa en helt annan stuga, men vi fick ge oss efter en galen budgivning. Några dagar senare åkte vi omkring och kollade på andra objekt i samma område, men ingenting stämde. Ruckel. Mörka tomter. Fel lägen. På vägen hem scrollade jag på Hemnet och sa:
- Det finns en stuga i xx, den ligger ganska fint, men är nog ingenting att ha. Ska vi kolla ändå?
Vi snirklade oss fram längs grusvägarna, klev ur bilen, rundade en träddunge och klev ut på klipporna. Där stod en liten röd låda från 40-talet. Vi gick ett varv, tittade på varandra och sa:
- Vi tar den!
I samma veva blev det även klart att maken fått en professur. (Yeah!)

Juli
Vi åkte till min mor i en vecka. Firade dotterns nioårsdag och sprang i de fantastiska skogarna. Jag såg Paul McCartney, för okänd gång i ordningen. På vägen dit, när jag satt fast i en bilkö i två timmar, undrade jag varför jag ens skulle dit. Men väl där så påmindes jag om hur stor del av mitt liv som Maccas musik är - och har varit sedan jag var 11-12 år. Till min gränslösa lycka spelade han Temporary Secretary (okej, det är kanske svårt att förstå storheten i det om man inte är en Macca-nörd). Väl hemma var det i princip bara att packa om väskorna för att åka till den norrbottniska skärgården och fira svärfars 70-årsdag. Jag mötte en älg när jag var ute och sprang, på en princip obefolkad ö i skärgården. Den blev nog räddare än jag. Till slut kom vi tillbaka till Umeå och kunde börja flytta in i den impulsköpta stugan. Jag målade träpaneler under de ljusa sommarnätterna och sprang längs grusvägar och ljuvliga stigar i skogen.

Augusti
Semestern avslutades på samma sätt som de två senaste åren. Vi packade ihop familjen, åkte till Östersund och sedan vidare till Åre. Vi vandrade omkring på Åreskutan, åt våfflor och kollade på Ristafallet. Sedan var det dags för årets höjdpunkt: Axa fjällmaraton. Som ehhh...blev årets bottennapp. Om jag förra året var i extas och aldrig har känt mig så stark och snabb så var årets lopp dess totala motsats. Det hade regnat i fjällen nästan hela sommaren och var obegripligt mycket lera. Jag harvade på, föll raklång ner i en dypöl, skrapade upp ett knä, kände mig ynklig och svag. Hur mycket jag än slet så kändes det som om jag inte ens kom framåt. När jag sju timmar senare kom i mål var jag så trött på alltihop att jag inte ens stannade kvar och åt mat, än mindre duschade eller gjorde mig i ordning. Jag ringde bara maken och sa:
- Nu kan du komma och hämta mig, jag börjar gå längs vägen.
Och så gick jag, med torkad lera upp till håret. När jag skulle kliva in i bilen tittade maken på mig och utbrast:
- Ska du sätta dig i bilen så där!?
- Ja.
Så slängde jag en tröja på sätet och satte mig.
Årets prestation kom någon timme senare, då jag badade med maken och ungarna på Holiday Club i post marathon-tillstånd. Den storstilade middagen bestod av en kokt korv med pommes frites.

September
Jag åkte till England på jobbresa och stannade ett par extra dagar i London på vägen hem. När jag var där så sprang jag ett lopp ute i en förort - och fick min relativt bästa placering någonsin (jag kom på elfte plats bland damerna, tvåa i min åldersgrupp, i ett lopp med ungefär fem tusen deltagare). Det var på många sätt ett mycket märkligt lopp. På jobbet började jag sätta mig in i nya saker; avtal, fackliga förhandlingar och (för mig) nya sorters jobbiga samtal. I den allmänna stressen försökte jag rensa bort onödiga saker ut mitt liv, som Candy crush och kläder som bara hänger i garderoben.

Oktober
Resandet fortsatte. Det blev ytterligare en jobbresa till Skottland och  England, ett chefsinternat samt en efterlängtad weekend med dottern hos min allra bästa kompis. Vi åkte till Köpenhamn, åt hamburgare på ett 50-talshak. Under oktober sprang i gryningen längs ett industriområde i Glasgow, i ett dimmigt Hyde park och i ett knappt vaket Exeter. Jag sprang över åkrarna utanför Lund. Och jag sprang mitt tionde marathon. Det sistnämnda var en riktigt plågsam historia, då jag inte alls förberett mig tillräckligt. Jag kom hem från chefsinternatet kvällen innan, åt en dålig frukost och inbillade mig att jag kunde dra av ett marathon på rutin. Det kunde jag inte. Halva gick alldeles utmärkt. Sedan började jag må illa, riktigt illa. Jag sprang. Försökte låta bli att spy. Gick. Upprepade. Mina klubbkamrater var dock oändligt uppmuntrande och snälla och på något sätt tog jag mig i mål, på en högst medioker tid. Märkligt nog fick jag en DM-medalj för insatsen.

November
Resandet fortsatte även denna månad, även om inte så långt bort. Chefsinternat och konferens. I övrigt så jobbade jag som aldrig förr. Och så fick jag forskningsmedel (yeah!).

December
Månaden började med jobb, jobb och mera jobb - allt för att hinna klart innan vår planerade resa. Maken fyllde 50 år och jag fick springa i de allra mest underbara backar.

onsdag 30 december 2015

Att resa

Dagen innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte packat, eller ens funderat över vad som borde tas med. Timmarna innan flyget skulle gå skickade jag underlag, kontrakt och diverse dokument till alla möjliga människor och instanser. På flygplatsen skrev jag ihop det sista nödvändiga (då fanns det ändå en lång lista med mindre nödvändiga saker kvar) och tryckte på send. Sedan öppnade jag Linna Johanssons Lollo och försjönk i någon slags semesterkoma.

I två veckor har vi inte gjort så mycket annat än badat med ungarna, sprungit i berg, ätit halvkass mat,  läst romaner och hängt på en terass i den sammetslena sommarnatten. Fast på vintern. Makens födelsedag firades med champagne och presenter. Dottern har övervunnit rädslan att simma där hon inte bottnar. Det har varit bra.

fredag 27 november 2015

Att steka pannkakor till Adamski

Linda Skugge skriver om sin kärlek till KLF och att hon sannolikt är den i Sverige som vet mest om dem - och den enda som fortfarande spelar deras skivor. På liknande sätt kan ibland fundera över om jag är den enda som lagar långkok och steker pannkakor till Adamski och 808 State. Och KLF (så Linda är inte helt ensam). Lyssnar Adamskis mamma på Naughty någon gång? Tänker han själv på hur briljant det albumet är? Eller på att Nina Hagen aldrig har låtit bättre?

Barnen kallar musiken som spelas i köket för mamma-musik. De verkar tycka att den är konstig, men i köket är det jag som har makten över musiken.

tisdag 17 november 2015

Blandade nedslag i vardagen

Jag börjar åter igen spela klassisk musik när jag jobbar. Kanske är det snart dags för en dos Neil Young, Tindersticks eller Neubauten. Orden flyttas runt. Tabellerna fylls.

Om nätterna sover den snart femåriga sonen på min axel. Han snarkar, jag vaknar. Men då han verkligen hatar att sova själv så fortsätter det. Natt efter natt.

Under några dagar träffar jag gamla kollegor, springer längs regnvåta gator på Södermalm och påminns om en annan tid. Jag passerar ett tidigare stamfik vid Mariatorget, gatuhörn där jag varit kär och förtvivlad, gårdar där jag varit på fester. Jag pratar jobb och dricker chablis. På något plan landar insikten om att jag inte kan skilja på nostalgi, sentimentalitet och verklig längtan.

onsdag 4 november 2015

Denna höst (del 2)

Bra sak med denna höst: jag bokade in mig och dottern på en weekend hos min allra bästa vän. Vi åkte en sväng till Köpenhamn. Fikade med döttrarna. Köpte meningslösa grejer. Åkte till Ikea och åt köttbullar. Drack japanskt te. Sprang en sväng över skånska åkrar.

Måste. Göras. Oftare. 

tisdag 3 november 2015

Denna höst

Det finns ett antal inlägg sparade som utkast, aldrig publicerade. De har helt enkelt aldrig blivit klara. Så mycket annat har kommit emellan. Så mycket arbete. Så mycket tid. Så annorlunda jämfört med de senaste åren, när jag har glidit omkring i min lyxiga forskarbubbla och mest haft mig själv att ta hänsyn till. Nu är det inte så. Jag upplever inte mitt nuvarande jobb som svårare, värre eller ens mer ansträngande - utan mest som annorlunda. Nya utmaningar, andra belöningar, olika dilemman.

Jag har nog aldrig varit så mycket på resande fot som under de senaste månaderna. Inte heller har jag varit tvungen att utmana så många av mina egna gränser tidigare. Ta jobbiga samtal. Hantera mer eller mindre oväntade reaktioner. Låta bli att ta enkla vägar. Och att prioritera - hårt. Det är intressant, inte bara för vad det innebär professionellt - utan också för hur det påverkar mig som människa. Även om jag inte är så käck att jag tror att allt är positivt och lärorikt för ens utveckling så kan jag inte låta bli att slås av hur berörd jag blir. Det låter flummigt - och det är det kanske också.


lördag 26 september 2015

Projekt rensa (del 4)

För övrigt har jag tagit bort alla spel på mobilen. Jag svarade även ja på frågan om att radera historiken (hejdå nivå 348 i Candy Crush).

Jag kommer inom kort att ha läst om både Brott och straff, Swanns värld och Ulf Lundells samlade produktion. Likaså kommer jag ha virkat klart amigurumi-dinosaurierna till vår son. Den gula diplodocusen behöver fortfarande längre hals.

Jag skämtar inte.


torsdag 24 september 2015

Hey Frank

Appropå att Kim vinner över Frank, varje dag i veckan. Det är ju inte direkt så att jag ogillar Pixies. På något sätt. Senast för några veckor sedan hetslyssnade jag Come on Pilgrim, Doolittle, Surfer Rosa och Bossanova när jag målade paneler i stugan. Pixies är till och med ett av de få band som väcker allsångsnerven i mig. Så till den grad att maken konstaterade: du sjunger ju.

Hey Paul, hey Paul, hey Paul, let's have a ball

Gigantic, gigantic, gigantic
A big big love

Jo tack, det rullar

Av olika skäl så skriver jag inte så mycket om mitt jobb här. Ibland nämner jag det i förbigående, men inte så mycket mer än så. Hur som helst, för ett tag sedan så bytte jag spår på jobbet. Efter några år med drömforskartillvaro, med extremt få åtaganden mot någonting annat än mitt projekt, så tackade jag ja till ett chefsjobb. Jag har haft ledningsuppdrag i olika omgångar tidigare, men nu är det fråga om ett renodlat chefsuppdrag. Till övervägande del är det kul, spännande och utmanande (annars hade jag aldrig tackat ja...) men det innebär också en enorm förändring i vad jag gör om dagarna. Och hur mycket jag gör.

Så, nu på kvällskvisten förbereder jag löneförhandlingar. Svarar på mail. Och skriver formella inbjudningar som ska passera nitiska tjänstemän på ambassader. Jag gick dock hem klockan fyra, för att hämta kidsen.



onsdag 23 september 2015

Projekt rensa (del 3)

Projektet att rensa bort onödiga prylar har inte bara inneburit att saker försvinner, jag har också upptäckt att en del saker behöver bytas ut och fyllas på. Men då jag ganska sällan går på stan utan två uttråkade ungar i släptåg så har det inte blivit av.

Härom dagen kom jag i alla fall ner på stan. Lämnade tillbaka låneböcker, köpte lösviktste, fyllde på strump och underklädesförrådet, hittade en hallmatta och impulsköpte lampdelar (textilsladd, knasig göldlampa och någon slags minimalistisk ram till själva lampan) till stugan.

När jag skulle gå tillbaka till bilen så passerade jag en designaffär som hade utförsäljning. Klockan hade passerat fyra och affären var stängd, så jag kollade lite grann i fönstret. Just som jag skulle gå därifrån kom mannen som äger affären och frågade om jag ville komma in och kolla. Han skulle ändå plocka in skyltar och plocka ihop för dagen. Tja, varför inte? Och så gick jag omkring, alldeles själv, och kollade på fin-fina grejer från Muuto, By Lassen och George Jensen. Innan jag visste ordet av hade jag köpt två fina Muuto-lampor. Alldeles perfekta till stugan. (Jag insåg dock att de fina By Lassen-ljusstakarna var helt onödiga och avstod från ytterligare impulsköp.)

Nu ska bara ett gäng av ovan nämnda grejer lämnas tillbaka. Mattan hade fel storlek. Lampdelarna är utkonkurrerade av Muuto-lamporna. Jag orkar inte ha halvdana saker hemma.

tisdag 22 september 2015

Utökad musiklektion: från Beyonce till Kim

Dottern gör en läxa till musiken i skolan, där hon ska skriva om olika aspekter av en låt som hon valt och gillar. Plötsligt har vi drabbats av topic drift på Youtube och glidit in på 90-talets girl power/girl pop-band. Ytterligare en liten stund senare är vi fördjupade i textanalys av allt från TLC och Spice Girls till Destinys Child. Kort och gott: tjejer kan, ta ingen skit.



Nu hör jag henne gå tillbaka och lyssna på det tidiga 2000-talets bästa låt, i kategorin kommersiellt som tusan:



Nästa vecka ska jag introducera The Breeders, Chicks on Speed och L7. Tänker även förbereda smågruppsdiskussioner kring varför Kim Deal vinner över Frank Black, varje dag i veckan. *visslar oskyldigt och hämtar kaffe*

måndag 21 september 2015

Till slut så

Jag bokade den sedan länge planerade julsemestern. Två veckor, till någonstans ganska långt borta. Sand. Berg. Golfbanor. Barnanpassat. Just denna jul är lite speciell, då maken fyller ett onämnbart antal år och även har annat att fira, varför vi har velat fram och tillbaka om exakt var vi ska åka. Dyrt, dyrare eller lite mindre dyrt. Flygrutter och hotellalternativ. Långt borta eller lite mindre långt borta. All inclusive eller inte. Till slut blev någonting mitt emellan.

När jag hade bokat så insåg jag hur mycket jag ser fram emot att åka iväg. Två veckor, då vi inte ska göra mycket annat än att hänga vid en pool, skrota omkring vid havet, springa i berg, spela golf och käka glass. Det kommer att bli bra.

söndag 6 september 2015

Att laga mat

Och så kom maken hem, efter sin årliga jobbkonferens, förkyld och eländig. Det bästa (förutom att jag gillar makens allmänna sällskap) är att det åter igen är värt att laga vettig mat. När jag är hemma själv med ungarna så äter jag sådant som de gillar. Pannkakor, köttbullar och annat trist. Jag har för länge sedan gett upp kampen om att övertyga dem om att god mat inte är livsfarlig. Förhoppningsvis kommer de på det ändå. Någon gång.

Gårdagens lunch inleddes med Jamies salami och fänkålspasta, med massor av chilli. Barnen åt...köttbullar.

söndag 30 augusti 2015

Att bli mycket, mycket, trött på sig själv och sin make

I godan ro åt vi den pyssligaste av middagar; kronärtskockor, färska räkor och aioli. Och så plötsligt utbrast maken:
- Faaaan! Var är mitt pass?
En minut senare kunde vi konstatera att både makens och mitt pass har gått ut. På tisdag morgon åker han till ett icke EU-land. Jag gör det ganska exakt en vecka senare. Varför, varför, varför, är vi så disträa när det kommer till saker som att hålla koll på pass och boka saker i tid?

Det löser sig säkert, men det är så onödigt.

torsdag 27 augusti 2015

Projekt: rensa (del 2)

Och så satt jag på konferensen och rensade lite förstrött i mailboxen. Plötsligt kom ingivelsen: jag markerade alla mail i inboxen som var äldre än tre månader och flyttade dem till mappen 'rensat', som i sin tur placerades i 'bra att ha'. Ungefär 2000 mail försvann ur mitt gnagande samvete. De äldsta var från 2008 då vi bytte system på jobbet. Endast Gud vet hur många som var flaggade och på andra sätt markerade.

Befrielsen i detta.

Nu ska jag bli en bättre människa, en sådan som har en välordnad inbox och tar med sig matlådor till jobbet.

onsdag 26 augusti 2015

Projekt: rensa

I några veckor har jag rensat här hemma. Sålt retroprylar i Facebook-grupper. Prånglat möbler på Blocket. Gett bort sådant som jag inte orkat sälja. Bland annat så rensade jag bort de sista småbarnsgrejerna ur huset. Ingen fler Antilopstol eller resesäng. Inga swimpants för bebisar och små minitofflor. I en låda samlade jag ihop barnens favoritleksaker från småbarnsåren, resten fick gå. Jag hittade också en gigantisk låda med kläder, som jag ställde ner i källaren för ungefär två år sedan. Bevisligen har jag inte saknat ett enda klädesplagg, så allt (förutom Lagerfeldtklänningen som jag gifte mig i och en helt sanslös Filippa K-kreation med monstreamönster i lime och turkost) åkte till Myrorna. Resultatet är att förrådet är rätt luftigt och att min garderob mestadels består av sådant som jag faktiskt använder.

Just nu känns det som om jag inte vill köpa en pryl. Trots rensandet och sorterandet så finns det alldeles för mycket saker i huset. Vissa grejer, som böcker och tavlor, tycker jag är helt okej att ha ett överflöd av. Likaså vill jag ha kvar min 40/50/60-talskeramik, som mestadels är nerpackad (nej, våra ungar är inte kompatibla med att det står Stig Lindberg-fajanser på fönsterbrädorna). Men allt det där andra? Hundra pennor? Gamla magasin? Plastburkar? Smycken som bara hänger på krokar? En extra dammsugare? Trädgårsmöbler i diskutabelt skick? Konstiga verktyg som ingen någonsin använder? DVD-filmer? Jag skulle vilja rensa ut rubbet.

Jag försökte ju mig på ett projekt med medveten konsumtion förra året, som inte var ett regelrätt köpstopp utan ett försök att inte konsumera mer än det jag verkligen ville ha. Det är dags att ta upp det igen. Under tiden knarkar jag bloggar som Minimalisterna.