tisdagen den 8:e april 2014

När vi plötsligt fick argumenten serverade på silverbricka

Sonen, a.k.a. den lilla trygghetsnarkomanen, har alltid sovit med napp och hundskrälle. Ganska exakt varje natt sedan han föddes. Sedan två år tillbaka är det dessutom med samma napp, den blå nappen med en liten röd tomte på korken (vi vet att man bör byta napp en gång i månaden...jo tjena!). Eftersom han är en trygghetsnarkoman, som vill att allt ska vara exakt som vanligt, så har vi blivit lite svettiga vid tanken på att det börjar bli dags att vänja sig av med nappen. Han är ju trots allt tre år.

Men så härom dagen langade sonen iväg nappen i en vid båge...tvärs genom hallen och rakt ner i toaletten. Det kan jag säga på en gång: det finns inte en chans i världen att jag tänker fiska upp en napp ur toaletten, koka den och återlämna den till barnet i fråga. Och eftersom det enligt sonen bara finns en napp i hela världen som duger så var saken klar: ingen napp!

Visst, den första kvällen var det diskussioner om toaletter, bajskorvar och nappar. Likaså fälldes ett par tårar. Men sedan har det gått alldeles utmärkt.

Wiihooo!

måndagen den 7:e april 2014

Mutor (uppenbart en viktigt del av vår uppfostran...)

Jag inser att sonen, tre år, har insett konceptet med mutor nu. När jag hämtade honom från förskolan så mötte han mig med:
- Mamma, mamma! Idag ska du KLIPPA MIG! OCH JAG SKA FÅ TRASH WHEELS SEN!
Om det framstår som obegripligt varför han får mutor för att klippa håret så är ni hjärtligt välkomna att utföra jobbet. Att ta honom till en frisör är otänkbart - så tills vidare kör vi på hemmakokt KBT. Och när han själv erbjöd mig att klippa håret så gick det ju inte att säga nej.

Ps. Det gick riktigt bra. Jag fick klippa sonens hår (med bara lite tårar och panik) och han fick sina Trash wheels.

Kalla mig ytlig, men.

- Va? Sitter du och läser en inredningstidning?
- Japp. Det är säkert ett halvår sedan sist.
- Ehh, ja.
- Och jag tänkte att det kunde vara bra att tänka på någonting annat...än löpning.
- Och världsfreden? Du övervägde inte den.
- Nej, jag tyckte att det här var lite mer...lagom.
- Hmm.

söndagen den 6:e april 2014

Helgen? Jo, tack.

Det märks att ungarna håller på att bli större, om inte annat så av helgernas (absurda) scheman. Det är dans och simning. Kompisträffar, kalas och bästa kompisen som ska sova över. Mitt i allt så behöver det städas och storhandlas. Maken måste få göra sina grejer - och jag vill klämma in min löpning (för även om det är väldigt tidseffektiv träning så tar ju mina distanser en del i anspråk). Och så vill vi ju hinna hänga lite så där i största allmänhet (vilket väl, i ärlighetens namn, inte alltid blir så spontant och avslappnat som det borde).

Oh, well.

onsdagen den 2:e april 2014

Konsumtion (rapport: mars)

Mars månad är över, vilket leder till frågan:
- Hur har det gått med konsumtionen då?

Denna månad blev det:
- ett par nya skidbyxor från Norröna
- med en matchande fleecetröja
- två e-böcker (som inte fanns att låna).

Inköpet av skidbyxorna känns helt okej, då mina gamla var ganska exakt tio år gamla och jag har kollat efter ett par nya i något år eller två. Nu blev det ett par färgglada skalbyxor från Norröna, till halva priset. Den matchande fleecetröjan var däremot helt onödig (då jag har en packe med likvärdiga tröjor), men ack så fin. Annars är jag ganska nöjd över att ha varit en vecka i Åre och inte handlat en massa andra grejer. För det har kliat i konsumtionsfingret...

onsdagen den 26:e mars 2014

Att säga det

Plötsligt sa jag det rätt ut:
- Jag längtar hem!
Hur mycket jag än tycker om Umeå och Norrland så är det inte hemma. Hemma finns någon annan stans och jag längtar dit.

Att säga det var som ett öppna en dammlucka. Splash.

Maken blev först tyst, sedan frågade han:
- Vad händer om det inte blir så då?
- Det vet jag inte, svarade jag.
- Kanske måste vi köpa ett hus vid havet.
- Ja.
- Eller så blir det så, så småningom.
- Ja, eller inte. Då måste jag nog springa jättemycket. Typ tio mil i veckan.
- Hmm.
- Vi får se. Men jag längtar hem.

tisdagen den 25:e mars 2014

I det här hushållet gillar vi dåliga metaforer

När planerna och dagdrömmarna eskalerar:
- Men du...nu har vi sålt äggen innan vi har kommit fram till marknaden.
- Jepp. Vi har inte ens börjat föda upp kycklingar, än mindre fått några ägg.
- Nä.
- Men vi har kommit på att det är bra med hönor och att vi borde ha några.
- Öh, ja...
- Och om man inte ens vet det...hur ska man i så fall nå dit man vill?
- Det har du ju rätt i.

måndagen den 24:e mars 2014

Konversation i hushållet

- Jag går upp och målar om lilla toaletten nu.
- Okej. Vad blir det för färg?
- Skrikvitt.
- Där ser man.
- Vad trodde du egentligen?
- Jag trodde...ingenting.
- Just det.

söndagen den 23:e mars 2014

Att samtala med hushållets sjuåring

Dottern går på simskola varje söndagskväll, på en tid då man mest vill sitta i soffhörnet och slösurfa (alternativt panikjobba). Dottern, som är en utpräglad kvällsmänniska, verkar dock tycka att simning framåt kvällskvisten är en perfekt upptakt för samtal om allvarliga och viktiga saker. I flera veckor har det handlat om situationen i Syrien. Nu har det utvidgats till Krimkrisen och flickors situation i Nepal. Jag misstänker starkt att samtalsämena har med Lilla Aktuellt att göra, ett program som hon följer slaviskt (och gärna ser om avsnitten av). Egentligen är jag inte förundrad över samtalsämnena, det är mer tidpunkten och regelbundenheten. Efter simningen, varje vecka.

fredagen den 21:e mars 2014

Men under vilken sten har jag legat?

Men hur har jag kunnat missa detta? Varför har ingen ansvarstagande människa upplyst mig?

Ps. Dagens roligaste var ju annars Lindas slakt av Kent.

tisdagen den 18:e mars 2014

Om att minnas två konstiga ögonblick

När jag läser Sandras text, om att vara på en fest där alla ens ex är (och att hetsröka cigaretter och implodera), så påminns jag om ett av mina konstigaste ögonblick någonsin. Det var på campingen på en rockfestival, då plötsligt samtliga mina (dåvarande) ex stod och hängde vid mitt tält. Där var den stora kärleken, han som jag försökte lappa ihop mitt hjärta med, den fantastiska vännen (som jag försökte transformera till en stor kärlek - behöver jag säga att det inte gick bra?) och slutligen den stora kärleken och den fantastiska vännens gemensamma vän (som jag var obegripligt förälskad i och hade en väldigt konstig historia med). Jag imploderade inte, jag höll på att sprängas av en hysterisk skrattattack. De fyra ex-en förstod ingenting (förutom den fantastiska vännen som lade ihop ett och tre) och jag vred mig av skratt i gräset.

Många år senare sprang jag och Maken ihop med mannen som jag länge trodde var den stora kärleken. Vi kom från var sitt håll, med våra respektive och våra jämnåriga ungar. Jag valde att titta bort och fortsatte att gå. Nej, det var inte något av mina bästa ögonblick. Jag borde kanske ha sagt hej, presenterat Maken och ex-et för varandra, smårpratat och varit lite allmänt trevlig. Men vissa relationer mår bäst av att lämnas bakom. Jag hade helt enkelt inte den minsta lilla lust att blanda ihop då och nu.

fredagen den 14:e mars 2014

Mitt mellannamn är Gretchen

Minsann om jag inte har slagit någon form av husmorsrekord idag. För vad kan man säga om den rubbade idén att göra kålpudding, med allt från karamelliserad vitkål till sås på norsk getmesost (efter detta recept)? Det tog drygt två timmar så det var ju en väldig tur att det blev gott.

torsdagen den 13:e mars 2014

Den begärliga konsumtionen

Som en konsekvens av att dra ner på konsumtionen en smula så har jag under de senaste månaderna drällt ovanligt lite i klädaffärer. Det har blivit något varv på COS, när jag har varit i storstan, men annars har varit lite. Idag, efter en jobbgrej nere på stan, så gick jag dock in i en av de få roliga klädaffärerna i Umeå och kollade runt. Och eftersom jag inte har varit där sedan i somras så kändes ganska exakt allt nytt, snyggt och allmänt begärligt. Instinktivt drogs händerna till en blå och vitmönstad klänning från Rodebjer. Till en assymmetrisk tröja från Hunky Dory. Ett par chinosliknande byxor. Men jag besinnade mig och gick ut. För säkerhets skull struntade jag att gå in någon mer affär, utan cyklade hem.

Jag är (dessvärre) ruggit ytlig när det kommer till kläder. Jag älskar kläder. Punkt.

onsdagen den 12:e mars 2014

Texter, texter, texter

Någonstans nere i källaren finns det en stor flyttkartong med dagböcker, anteckningar och allsköns texter. Saker som jag skrev för ganska många år sedan. Saker som skrevs för hand och på elektrisk skrivmaskin. Senare skrevs texterna även på en IBM PS/2, min första dator, och printades ut med hjälp av en vidrigt långsam bläckstråleskrivare. I åratal skrev jag dagbok. Varje dag. I åratal hade jag som princip att skriva minst en A4-sida text varje dag. Exakt varje dag. Det var ingen skillnad om det var en vanlig tisdag eller julafton. Jag skrev och jag skrev. På något plan så var jag helt övertygad om att jag skulle bli galen om jag inte fixerade tillvaron med hjälp av ord och berättelser.

Jag vet ganska exakt när jag upphörde med detta (liksom vanan att klämma en roman om dagen). Det var när jag skulle skriva ihop min avhandling. Då fick inte längre alla ord och meningar plats. Bara tanken på att producera ännu mera text blev övermäktig.

Sedan dess har jag knappt skrivit någonting skönlitterärt alls. Eller dagbok. Det enda åt det hållet har varit bloggarna, som väl på sätt och vis innehåller element av både dagboksanteckningar och fiktion men som ändå är någonting helt annat. Det som jag skriver här är sällan speciellt privat. Det är också betydligt mer fragmenterat och selekterat än mina gamla dagböcker. Men härom dagen så slog det mig att jag saknar den typen av biografiska texter, att kunna gå tillbaka och att kunna reflektera kring hur något var, kändes eller upplevdes. Det kändes också lite konstigt att jag har skrivit så lite om väldigt stora, omvälvande och konstiga händelser i mitt liv - men ändlöst mycket om...tja, mindre viktiga saker.

Oh well. Jag lär inte börja skriva dagbok igen. Det är fortfarande för många ord och meningar i mitt huvud.

tisdagen den 4:e mars 2014

Semlor? Tack, men nej tack.

Om man först laddar inför det efterlängtade sportlovet med att sonen bli magsjuk, sedan själv blir däckad och fördröjer avfärden med ett dygn,  och som final firar ankomsten i fjällen med att dottern spyr oavbrutet i ett dygn - vet ni hur sugen man blir på semlor då?

Exakt, inte alls.

Nu hoppas jag att samtliga familjemedlemmar  mår bra och att  vi får åka skidor.

lördagen den 1:e mars 2014

Konsumtionen då...

Om man (jag...) avser att se över mitt konsumtionsbeteende, hur kommer det då sig att jag sitter och kollar på vårens nya löparkläder på allehanda brittiska siter? Och att det enda som hindrar mig från att hämta kreditkortet är det faktum att det jag vill ha är slut? Och att jag fyller i kontaktuppgifterna för att få besked om/när prylarna kommer in i lager?

Men ack så snygg den är, Sauconys Packable Fade Vest, med det matchande linnet. Nya löpardojor behövs också (närmare bestämt dessa). Jorå, behövs. Eller hur det nu var.

fredagen den 28:e februari 2014

Konsumtion (rapport: februari)

Hur har det gått med konsumtionen under februari då? Rätt okej, om jag får säga det själv.

- Dunkudde (på något mystiskt sätt har min kudde försvunnit över på makens sänghalva och jag har fått det knöligaste exemplaret i hela huset - med andra ord; det var dags för en ny kudde)
- Knähöga skidstrumpor i ull, på rea (oh well, antagligen inte ett helt nödvändigt inköp - men jag åker mycket skidor så de kommer till användning)
- Tre par strumpbyxor (jag använder mest klänning och kjol så strumpbyxor är en förbrukningsvara)
- Mörkblå skinnhandskar (helt nödvändigt inköp, då både mina stickade vantar och skinnhandskar har tappats bort)
- Matchande blå och vitrandig sjal (fullständigt onödigt inköp...men fin)
- Pockerbok till bokcirkeln (den fanns dessvärre inte som e-bok)

torsdagen den 27:e februari 2014

Sömnen den sömnen

Av någon anledning verkar jag vara omgiven av folk, eller rättare sagt föräldrar, som har väldigt lättsövda barn. Ungar som hoppar i sina pyamaser, borstar tänderna, kryper ner i sina sängar och...sover. Någon enstaka har väl någon unge som sover i de vuxnas säng, men thats it. De sover. De till och med sover lagom länge. Och brer sina egna smörgåsar under frukosten.

Ni förstår vart det här är på väg va?

Vi har nämligen två kvalificerade tjorvkorvar när det kommer till sömn. Den ena sover snällt i sin säng, men är sjukt kvällspigg. Hon tycker att det är nödvändigt att göra ungefär 836 saker mellan det påbörjade sänggåendet och att hon faktiskt landar i sin säng. Väl i sängen ska det högläsas ett oändligt antal sidor Harry Potter och konverseras om allt mellan himel och jord. Sedan blir det några extra varv i huset för att gå på toaletten/hämta vatten/leta rätt på förlupna gossedjur. Någon gång somnar hon, men det brukar vara efter mig.

Den andra filuren vägrar i sten att somna själv. Först ska det läsas sagor. Letas rätt på gosedjur. Stoppas om. Och förhandlas om var han egentligen ska sova. För nej, han vill verkligen inte sova i sin egen säng. Alls. Men åter igen har vi påbörjat projektet att få honom att somna i sin säng, som står ungefär en centimeter från makens säng, även om han kommer kravlandes under natten. Att sömnens inträde skulle kunna ske utan vår direkta och fysiska närvaro är enligt sonen helt otänkbart.

Visst skulle vi kunna agera nannyakuten och tvinga på dem nya vanor, men det bär emot. Maken brukar bara konstatera att det är ovanligt med tonåringar som sover i föräldrarnas sängar. Jag hoppas att han har rätt.

fredagen den 21:e februari 2014

Att försöka förstå sig på sin mamma

Idag skulle min mor ha kommit upp hit, någonting som ungarna har pratat om i flera veckor (eller snarast sen innan jul). Det är ju inte direkt så att vi träffas så ofta att vi sliter ut varandra. Men halv nio i morse, ungefär när hon skulle ha satt sig i bilen och påbörjat resan, ringde hon och ställde in besöket med hänvisning till att det snöade och att det var klass 1-varning.

Jag blir så trött. Det är inte första gången hon ställer in med kort varsel. Och hon vet mycket väl om att om hon inte kommer den här helgen så kommer det dröja ett antal veckor innan det kan bli aktuellt igen. För min del spelar det inte så stor roll, vi ses när vi väl ses. Men hur kul var det att säga till ungarna att mormor inte kommer i kväll? Igen? Om hon nu inte ville köra bil idag så går det alldeles utmärkta tåg. Eller flyg. Jag tror till och med att man kan åka buss (om det av någon anledning skulle vara bättre). Men nej, hon ställer helt enkelt in.

Det här låter säkert surt, men jag känner inte direkt att vi är högprioriterade i min mors vardag. Hon pratar jättegärna med mig varje dag, i telefon, och hon vill höra om barnen. Men ibland får jag känslan av att hon tycker att det är rätt påfrestande att ses. Att det är rörigt och påträngande - och att våra barn inte alls är som hon minns mig som barn (vilket hon ibland kommenterar). Självklart tror jag att hon vill träffa oss alla (liksom att hon genuint älskar oss) - men samtidigt tror jag att det finns en dubbelhet i det som gör att hon lätt backar ur om det öppnar sig en möjlighet. Och det känns ärligt talat ganska surt.

torsdagen den 20:e februari 2014

När man inte har sin bästa dag

Precis när jag skulle langa fram köttbullarna till sonen så ringer mobilen. Det är en av dotterns lärare som försynt säger att hon har två tjejer hos sig som undrar när jag ska komma och hämta dem. De brukar ju inte vara kvar så här sent. Hämta dem?! Jag känner paniken sprida sig. Exakt hela dagen har jag tänkt, i den mån jag nu har tänkt på det, att dottern ska följa med bästa kompisen hem. Det gjorde ju jag och kompisens mamma upp under morgonen. Men när jag hör lärarens röst, som i en avlägsen dimma, inser jag att det är någonting i mitt huvud som måste ha kopplat fel. Väldigt fel. Jag lägger på och slänger mig i bilen för att plocka upp tjejerna. I hallen knappar jag fram sms:en och får det bekräftat. Fel, fel, fel. Självklart var det hem till oss tjejerna skulle (vilket inte var något som helst problem - jag hade ju varit hemma med sonen och skrotat runt i en timme).

För mig framstår det hela som ett mysterium. Visst, jag hade en viktig grej på jobbet idag (som säkert upptog en del tankar). Men jag är inte någon som brukar blanda ihop och glömma bort saker. Framförallt så glömmer jag inte att hämta ungar på dagis eller i skolan. Det händer bara inte.

Fast, jo. Det gjorde det.

Upprepas helt inte.

Någonsin.