onsdag 13 januari 2016

Att inte vara hemma, var nu hemma är

Någon frågade mig hur länge jag har bott i Umeå.
- Snart 13 år, svarade jag.
Tanken svindlade. 13 år, hur gick det till? Jag köpte ett vitt litet 50-talshus, packade ihop mitt Stockholmsliv, bytte jobb, träffade maken, flyttade till maxilådan och fick två ungar. Och så passerade 13 år.

Jag längtar sällan tillbaka till Stockholm. Däremot så kan jag få en klump i halsen när jag tänker på Skåne. Eller funderar på om vi alltid ska bo i Umeå. När jag är ute i skogen, eller står på en klippa vid havet, kan jag känna att det är hemma, men sällan annars. Umeå är okej, det är praktiskt, det är enkelt, det är bara inte hemma.

Inga kommentarer: