Appropå inlägget nedan så kan jag ofta känna mig
kroppsligt invaderad av barn. Både av den högt älskade fyraåringen och den förhoppningsvis snart nyfödda bebisen. Bitter, sur och gnällig är jag också, att låtsas som någonting annat känns meningslöst och lögnaktigt.
Men bitterheten är nog mer ett medfött tillstånd än ett resultat av barn eller äktenskap. Jag är också högst tveksam till om känslan av kroppslig invadering, eller för all del allmän gnällighet, gör mig till en olämplig förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar