Det finns nästan inga ord kvar för att beskriva hur utled jag är på mitt nuvarande fysiska tillstånd. Det gör ont, det spänner och drar. Jag kan knappt röra mig men drömmer om joggingrundor. Och fina klänningar.
I brist på annat så jobbar jag och försöker få klart så mycket som möjligt (någonting som min barnmorska har skral förståelse för). Jag står helt enkelt inte ut med att bara gå hemma och vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar