Sakta, sakta, men kanske någon gång

En gång i tiden renoverade jag av bara helvete. Jag målade, rev tapeter, bytte kök, spacklade, borrade, tapetserade, kaklade och bytte toastolar. I princip så renoverade jag mig runt halva Hufvudstaden. Ibland fick jag lite hjälp av min morfar, men det mesta fixade jag själv.

Sedan renoverade jag och maken vårt förra hus - och gick in i något slags byggkoma. Kanske beror detta tillstånd på att vi under de senaste åren har:

1. fått barn

2. i stort sett har byggt om en hel stuga

3. har jobbat en massa

Visst har vi fixat en del i vårt nuvarande hus, men mycket ser urskruttigt ut. Och hur vi än bär oss åt så går renoverandet sakta, sakta, sakta. Vi orkar inte bredspackla väggar en onsdagskväll klockan nio. Vi orkar inte spendera hela semestern på att bygga om farstukvisten. Alltså går det sakta.

Hur som helst. I helgen har jag rivit tapeter och spacklat i vårt nya tv-rum (en möblerbar hall på övervåningen som vi håller på att bygga om). Snart kanske jag kan börja måla och sätta upp den fina Frank-tapeten.