Ann, ångesten och skulden

Det är inte ofta jag gråter när jag läser någonting, men när jag läser Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva så bränner tårarna. Inte bara för de ytterst plågsamma passagerna där hon beskriver sin ångestfyllda tillvaro, eller de helt förkrossande avsnitten om hur hon tar farväl av sin familj genom att köpa nya strumpor till sina barn och påminner maken/fadern om vilken favorittandkräm den sexåriga dottern har, utan för att hela boken är en påminnelse om hur mitt liv var förut - på den tiden jag levde med (eller snarast av och till) med en person som hade obehandlad bipolär diagnos. Det var en tillvaro som spände mellan de yttersta extremerna och som i de depressiva perioderna var helt outhärdlig - inte bara för honom utan även för mig. Jag kapades bort och blev perona non grata. Han kunde säga och göra de mest obegripliga saker för att hålla mig på avstånd. Det spelade egentligen ingen roll vad som i övrigt hände, det gick inte att kommunicera eller upprätthålla någon slags normal tillvaro. Det gick knappt att leva. Jag svävade vanligtvis i total ovisshet om allt väsentligt. Men sedan fanns även de andra perioderna. De mer normala - och de maniska. Perioder av samhörighet, kreativitet och optimism. Perioder då det även gick att tro på lösningar och strategier för depressionerna.

Avsnitten i Heberleins bok som handlar om ensamhet och om hur omgivningen sällan orkar med berör mig på ett påtagligt sätt, för jag vet faktiskt inte hur länge jag skulle ha orkat. Det kändes aldrig som om det var mig det hängde på, för jag fanns troget kvar. Jag visste att jag aldrig kunde vinna mot sjukdomen, även om jag ibland hade en naiv tro på att han själv kunde göra det. Jag hade också en tro på att löftena om att inte stänga mig ute kunde hållas. Men så blev det inte. Till slut blev sveken, som har många beröringspunkter med dem som Heberlein skriver om, för många, djupa och långvariga för att det skulle gå att fortsätta.

Idag kan jag känna skuld över att jag är så lycklig över mitt högst normala liv, ett liv som delas med en trygg, funktionell, smart, rolig och frisk människa. Jag är så inihelvete tacksam över att det just är Maken som jag delar mitt liv med, som jag har barn tillsammans med - och som jag kan lita på när någonting händer. Tacksam.

Det är många år sedan nu, men jag har ändå inte glömt hur det var. I bipolaritetens skugga.

Ann Heberleins bok är för övrigt fantastiskt bra.