tisdag 31 mars 2015

Jag och min far (del okänd)

Varje gång jag putsar skor så tänker jag på min pappa (då jag aldrig frivilligt skulle ha träffat honom med oputsade skor - förnedringen i att möta hans missbelåtna blick över dyligt förfall, nej tack). Varje år den 31 mars tänker jag på min pappa (då det var hans födelsedag).

Ärligt talat så tänker jag på honom så gott som varje dag.

Idag skulle min pappa ha fyllt 82 år. Det slog mig att jag har svårt att föreställa mig hur han skulle ha varit som 82-åring. Om han hade varit frisk. Om han hade levt. Det är tjugo år sedan har blev sjuk och mer än tio år sedan han dog. Där mellan fanns en ocean av lidande, frustration och inkapsalde ord (han hade svår afasi, som resultat av flera hjärnblödningar). I ganska många år kunde jag föreställa mig hur han skulle ha varit om han hade varit frisk. Hur han skulle ha varit som morfar till mina barn. Hur han skulle ha snickrat på vår stuga. Hur han skulle ha klätt om fåtöljer, skrivit vykort och tecknat fåglar till barnen. Hur vi kanske skulle ha lyckats prata om allt det där som vi egentligen inte kunde prata om. Om mörkret, vreden och frustrationen. Eller hur vi hade misslyckats, ännu en gång. Men även om han hade fått vara frisk så hade han kanske börjat bli gammal och skröplig vid 82 års ålder. Eller så hade han varit lika pigg som min morfar var vid 90 års ålder, vem vet.

Om jag blundar kan jag fortfarande höra hans röst. Jag kan höra hans tonfall, fraseringar och bortslipade dialekt. Jag kan höra han torra och ironiska kommentarer. Även om mycket var komplicerat och outrett så är jag rädd att tappa bort den rösten, att kunna höra hur han lät.

Ibland hittar jag lappar och brev som han har skrivit. Instoppade i böcker, i mina skrivbordslådor eller hemma hos min mamma. De är som strandfynd, oftast utanför något rimligt sammanhang. Med lite tur så är lapparna med hans teckningar (alltid tecknade med vänster hand trots att han skrev med höger - en synnerligen elak lärare tvingade honom att bli högerhänt). Fåglar. Vespor. Träd. Små figurer. När jag ser dem undrar jag, ännu en gång, vad som fanns i hans inre. Där inne där det bevisligen fanns dans, jazz, fotografier, drömmar och fåglar.

Kanske är det döda föräldrars privilegium att bli hågkomna och mytomspunna. Ibland mer intressanta än de levande, just för att de inte längre finns kvar.

Inga kommentarer: